Arrival

En av de stora överraskningarna inför årets Oscars-gala var antalet nomineringar till Denis Villeneuves lågmälda och eftertänksamma science fiction-drama "Arrival". Totalt åtta statyetter är filmen nominerad till och det var något oväntat för filmer av det här slaget brukar sällan uppmärksammas i sådana här sammanhang. De kan få erkännande i de mer tekniska kategorierna som bästa specialeffekter eller bästa ljudmix men inte mycket mer. Överhuvudtaget är det en typ av film som lätt hamnar mellan stolarna. För mycket av genrefilm för att somliga ska lägga märke till dess konstnärliga ambitioner, å andra sidan lite för arty för den breda publiken för vilken sci-fi helst ska betyda action i rymddräkt. Och det senare är inte alls vad Villeneuve sysslar med här. Han skriver i stället in sig i en tradition av filosofiskt kontemplativ fantastik - och det gör han med den äran. Villeneuve presenterar en fråga för oss som åskådare. Hur skulle det faktiskt, på riktigt, vara att försöka kommunicera med en icke-mänsklig intelligent livsform?

Plötsligt en dag är de bara där. Tolv stycken gigantiska äggformade farkoster, till synes anlända från en annan värld. De sprider ut sig över vår planet och svävar en liten bit precis ovan marken. Ingen vet vilka de är, var de kommer i från, vad de gör här och vad de vill oss. Var artonde timme öppnas en lucka i botten av skeppen och vi kan ta oss in i skeppet. Bakom en transparent vägg anas varelserna i en tjock dimma. Men sen då?

Amy Adams spelar Louise Banks, en lingvist som värvas av de amerikanska myndigheterna för att leda arbetet med att avkoda utomjordingarnas språk och steg för steg få dem att också förstå vårt sätt att kommunicera. Tillsammans med naturvetaren Ian (Jeremy Renner) och militäröversten Weber (Forest Whitaker) står hon i spetsen för det amerikanska kontaktteamet. De kommunicerar också och delar med sig med sina kollegor runt om Jorden men det finns naturligtvis också en misstänksamhet länderna emellan. Delar verkligen alla med sig av allt? Vågar vi lite på varandra? Och försöker utomjordingarna på något sätt att spela ut oss mot varandra? Under tiden som det storpolitiska spelet pågår i bakgrunden blir Louise allt mer djupt involverad i sina försök att komma underfund med det främmande språket. Och det blir också allt tydligare att det arbetet väcker något inom henne, att det rör vid ett djupt personligt trauma.

Det finns mycket att känna igen i "Arrival". Var och en som sett "2001", "Närkontakt av tredje graden", "Solaris" och liknande kommer snabbt att orientera sig på kända marker. Personligen påminns jag dock främst om två andra filmer ur kanon. Den första är Robert Zemeckis "Kontakt" från sent nittiotal (enligt mig hans bästa) och den andra är Nolans "Interstellar" från häromåret. Båda kombinerar det kosmiska och oändliga med det jordbundna, det nära och det intima. Faktum är att på många sätt är "Arrival" rent av den film som "Interstellar" kanske borde ha varit. Precis som i "Kontakt" står en kvinnlig vetenskapare i centrum och filmerna är väldigt intresserade av den process som det innebär av försöka förstå det främmande bara för att slutligen hitta svaret inom sig själv. Det sista känner vi också igen från"Interstellar". Eftersom mötet med det utomjordiska påminner så om mötet med det gudomliga blir det ofrånkomligen så att kontakten antar transcendentala aspekter som berör huvudpersonens själ. Detta gestaltas i berättelsen genom relationen till en förlorad familjemedlem. I "Kontakt" är det minnet av en död far som återkommer. I "Interstellar" och i "Arrival" är det på olika sätt barn som är locus för det som smärtas och behöver lösas.

Utomjordisk skrift.

Villeneuve arbetar med impressionistiska bilder och en berättarteknik som hoppar mellan nu, då och sedan på ett sätt som kan vara både poetiskt hypnotiskt och skärrande, allt efter vad som krävs för tillfället. Till sin hjälp har han också ett kongenialt soundtrack med musik av isländske Jóhann Jóhannsson. Detta är en regissör med en mycket säker hand. Jag har missat flera av hans tidigare filmer och det inser jag nu att jag måste ta igen vid tillfälle. Med tanke på att Villeneuve ska göra inte bara den kommande "Bladerunner"-uppföljaren utan även en remake av "Dune" lär han vara ett namn att hålla i minnet. Bilderna från insidan av utomjordingarnas farkoster är precis så annorlunda och konstiga som de bör vara. Vi får se bara just så mycket av resenärerna själva som vi behöver utan att magin försvinner i dataanimationerna. Återhållsamheten är beundransvärd. Det finns egentligen bara en sekvens i filmen - någonstans i mitten där Renners karaktär i voice over förklarar att tiden går - som i sin klumpighet sticker ut från den blänkande vackra helheten.

Lika överraskande som det är att filmen fått så många Oscars-nomineringar, lika överraskande är just den nominering som saknas. Amy Adams hade verkligen förtjänat en sådan. Men, men, så blir det ibland i dessa sammanhang. Det är dock utan tvekan Adams som är filmens stora styrka och bärande kraft. Även om inget annat av det jag beskriver ovan lockar dig att se filmen så borde du ändå göra det just för henne. Hennes gestaltning är inget mindre än ett stordåd i all sin avskalade minimalism. Nu har förvisso jag länge hållit Adams för en av de verkligt största i vår tid. Jag har en oerhört svag punkt för henne. Hela hennes uppenbarelse andas av en intelligens och självklarhet som gör mig knäsvag. "Arrival" är en film där hon verkligen får briljera. 

Adams, i högform.

Det här är så som jag önskar att nästan all science fiction på film kunde vara: Filosofisk, poetisk och med en genuin vilja att vidga mina sinnen utan att ta till enkla trick. Det faktum att jag faktiskt lyckades gissa mig till handlingens centrala twist en bra stund innan den avslöjades gjorde mig heller ingenting. "Arrival" är inte den sortens film som bara kretsar kring en akt av narrativt hokus pokus och som utan detta faller sönder. Det är den allt för klyftig för.