Batman (med orginalröst av Will Arnett) var bland det bästa med "Lego filmen" från ett par år sedan. Det fanns något väldigt befriande i att få se den gamle Läderlappen gestaltad som lite av en skitstövel. Det betyder inte att jag nödvändigtvis slog kullerbyttor när jag fick höra att han skulle få sin egen legofilm i samma anda. Det finns gott om exempel på misslyckade försök att lyfta upp aldrig så fantastiska bifigurer till huvudroller som ska bära sin egen historia. Det blir allt för ofta som att ära en gryta som bara består av vitlök eller en tårta som bara består av marsipan. Men det funkar faktiskt. Det är stundtals väldigt fånigt förstås men det är hela tiden charmigt och dessutom - även om det är frågan om en parodi så är det faktiskt en riktig Batman-film. En ganska bra sådan. Det märks att det är en film skapad av gossar, med regissören Chris McKey i spetsen, som har en djup och äkta kärlek till karaktären och hans eskapader.
I somras läste jag en bok som heter "The Caped Crusade - Batman and The Ride of Nerd Culture". Det är en populärhistorisk översikt över Batman som kulturell ikon och som figur genom årtiondena. Boken är skriven av Glen Wheldon som till varadgs är kulturreporter vid amerikanska National Public Radio och fast panelist i en av mina favoritpoddar: Pop Culture Happy Hour (nytt avsnitt varje fredag). Wheldon har tidigare skrivit en liknande bok om Stålmannen. Jag tyckte väldigt mycket om "The Caped Crusade". Det är en väldigt informativ översikt men mer än så, den är också djupt personlig. Wheldon är en man med en väldigt distinkt röst både som radiopratare och som författare. Och när jag läser hans text är det verkligen som om jag hör honom läsa den för mig i en ton som är på samma gång sarkastisk och fylld med en djup värme.
Precis som filmmakarna bakom "Lego Batman" älskar Wheldon karaktären och han borrar djupt ned i dess historia. Han låter oss se hur figuren stiger fram ur skuggorna som ett senkommet exempel från en tidig pulptradition, en av många plagiat på den omåttligt populära radioteaterfiguren The Shadow. (Lee Falks Fantomen var en annan, han och Batman debuterade ungefär samtidigt.) Wheldon följer sedan Läderlappen genom återkommande cykler under de dryga sjuttio år som följer. Batman börjar som en ganska mörk och våldsam figur. I de tidigaste episoderna är han till och med utrustad med skjutvapen och inte alls främmande för dödligt våld. Ganska snart styr redaktörerna dock in karaktären mot mer lättsam och framför allt mer barnvänlig mark. De mer obehagliga aspekterna filas ned. "Vore det inte bra om Batman hade en ung sidekick som barnen kan identifiera sig med?" undrar radaktören och så introduceras Robin, Serien blir allt mer färgglad och käck. Skurkgalleriet blir allt mer knasigt. (Jokern, ursprungligen en psykopatisk seriemördare blir mer av en klassens clown och så vidare.)
Allt kulminerar i TV-serien från sextiotalet när karaktären slagit över i ren parodi. I det läget gör serieförlaget en helomvändning - de gör Batman mörk och farlig igen. Och ensam. Och så fortsätter det, via Tim Burtons bisarra filmer till Joel Schumachers ännu märkligare Liberace-punk-operetter tillbaka till Christopher Nolans politiska realism. Batman går från mörk och allvarlig till lekfull med glimten i ögat och tillbaka igen. Och en av de viktigaste markörerna i förändringen från det ena läget till det andra är att Batman får en familj. Den mörka emo-Batman måste med nödvändighet vara en ensamvarg och i sin andra inkarnation blir han istället en välvillig faderfigur, del av ett större sammanhang. Det är som om "Lego Batman"s manusförfattare läst det här boken för det är precis vad filmen faktiskt handlar om.
Wheldon ägnar också mycket intresse åt kopplingen mellan Batman och... vad ska vi kalla det? Gayryktena? Från starten har det funnits de som önskat läsa in något queert i karaktären. Somliga seriefientliga psykiatrer på femtiotalet såg det som ett bevis för seriekulturens osunda inflytande på ungdomen. För Wheldon själv som ung pojke på randen till att inse att han nog var intresserad mer av killar än av tjejer fanns det också något som väckte hans radar. Och Batmans resa från ensamhet och isolering till del av ett community verkar också i någon mening spegla Wheldons egen resa med sin sexuella identitet.
Som alla mytiska arketyper tål Batman att existera i mer en en version. Till och med är det ju så att ju fler versioner det finns, dess viktigare är myten. Länge nu har den Nolanska Batman, den bittre, svårmodige och ensamme varit närmast allenarådande i populärkulturen, den version som en viss sorts hardcore-fan högljutt föredrar. Men det finns andra Läderlappar också. "Lego Batman" är en av dem. Och jag rekommenderar den gärna. Jag misstänker att Glen Wheldon gör detsamma.
 |
| Att ha en familj kan vara både positivt och negativt. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar