La tortue rouge

"La tortue rouge" är en fransk/belgisk animerad långfilm regisserad av Michael Dudok de Wit som fram till nu arbetat i kortfilmsformatet, producerad i samarbete med japanska Studio Ghibli. Det är berättelsen om en man som spolas upp på en öde ö mitt ute i havet efter att hans skepp gått under och om vad som händer honom där. Mer än så går nästan inte att säga om filmen. Den måste upplevas.

Det är verkligen svårt att i ord fånga det som är så omvälvande med den här filmen. På ytan är den väldigt enkel, ja kanske rent av snudd på banal, men i det enkla öppnar sig bråddjup och på sitt eget lilla sätt blir filmen en fresk över hela den mänskliga erfarenheten. Dessutom rör den också vid några grundläggande mytiska strängar utan att på något sätt göra några stora åthävor av det.

En man spolas alltså upp på en öde ö. Han börjar utforska den. Här finns bambuskogar och små ansamlingar av sötvatten. Han försöker konstruera en flotte för att kunna ta sig från ön. Den går ganska omedelbart sönder. Han bygger en till. Samma sak händer. Han bygger en tredje flotte och den här gången när han seglar ut stöter han på en stor nyfiken röd sköldpadda vars närgångenhet blir det som får även denna flotte att kapsejsa.

Mötet med den röda sköldpaddan.

Full av vrede går mannen till attack mot sköldpaddan när de båda återvänder till stranden. Han slår den i huvudet med en pinne, han välter den på rygg och hoppar på den, lämnar den att dö i solen. Men det är då det förunderliga sker. Kan jag ens skriva ut vad som händer sen? Det måste jag nog för att det alls ska gå att tala om filmen: Sköldpaddan förvandlas till en rödhårig kvinna. Till en början är relationen mellan de båda lite trevande. Men de finner varandra. Och tiden går. Snart har de en son som vi får se växa upp. Havet och vattnet är alltid närvarande. Sonen dras dit. Umgås med sköldpaddorna som simmar runt ön. Livet går vidare. Tills det inte gör det längre.

Stilen är snudd på naivistisk. Det påminner inte så lite om Hergé eller andra fransk/belgiska serietecknares sätt att gestalta på. De mänskliga figurerna är förenklade till några få streck, ögonen små svarta prickar osv. Miljöerna och djurlivet är å andra sidan mer detaljerat. Animationen bygger på en kombination av datoranimation och traditionellt handtecknade bilder. Färgskalan är dov, återhållsam, vilket får det röda som blir så tematiskt viktigt att skina ännu mer.

Det som gör filmen ännu mer unik är det faktum att den helt saknar dialog. Den strandade mannen utbrister ibland i ett rop eller ett tjut av glädje eller förtvivlan eller bara ren förvåning men det är ändå en övning i icke-verbal kommunikation. Bilder och ljud kommer samman och lämnar stora ytor åt oss som åskådare att själva fylla i.

I sann Studio Ghibli anda är naturens levande väsen, dess vakenhet och medvetenhet hela tiden central för historien. Och det är ingen slump att Isao Takahata varit med som grå eminens i bakgrunden av produktionen. Sättet som "La tortue rouge" vrider om den emotionella kniven i mitt hjärta under filmens sista fem-tio minuter bär på alla sätt den gamle Takahata-san kännetecken. Filmen är på alla sätt en sammansmältning av en rad olika animationstraditioner och slutresultatet är sällsamt. Det är vackert, skört och på alla sätt sant.

Jag har inte lyckats hitta någon information om när filmen kan tänkas få svensk biopremiär. Med tanke på att den är nominerad till Oscar för bästa animerade långfilm borde den få distribution. Titeln etyder naturligtvis "Den röda sköldpaddan" och jag utgår från att det blir svensk titel när det blir aktuellt.