Åh, "Game of Thrones", du säregna blandning av Tolkien, Robert E. Howard, Dallas och rosornas krig a la Shakespeare. Du rykande kittel av blod, incest, intriger och drakar. Att en serie som du överhuvudtaget har kunnat bli gjord är nästan obegripligt. Att den dessutom hör till våra dagars absolut populäraste är nog mer än vad någon hade kunnat vänta sig. Fantasy på TV har inte någon lysande tradition bakom sig som science-fiction har och det som har funnits har ofta varit relativt lågbudget (BBC-versionen av Narnia) och tramsigt (som Hercules/Xena-serierna). Så inte här.
Jag föll med en gång för "Game of Thrones" trots att det inte är en enkel serie att ta sig in i. Redan från första stund presenterade serien ett myller av karaktärer och sidohistorier och det har bara vuxit, blivit mer och mer invecklat för varje avsnitt som gått. Varje säsong inleds därför med ett litet lätt motstånd, det tar lite lätt emot att åter försöka sätta sig in i allt som pågår men när handlingen väl är igång och andra avsnittet avslutats är jag lika fullt fast igen. Det ska sägas att jag inte läst någon av George R. R. Martins böcker tidigare. Jag har första volymen hemma i bokhyllan och jag tänker att jag ska ta mig an den någon gång. Kanske. Något får mig att misstänka att jag trots allt kommer uppskatta den här dramatiseringen mer.
Den tredje säsongen ger oss mer av allt. Det blodiga kriget i Västeros fortsätter med oförminskad styrka. I norr drar de mystiska vita vandrarna allt närmare civilisationen - som de gjort ända sedan seriens början. På andra sidan havet försätter Daenarys Targaryan att bygga en maktbas och en armé för att en dag tillsammans med sina drakar återvända och återta Järntronen. "Game of Thrones" är fortfarande i grunden ett stycke lågfantasy, grundat i en materiellt påtaglig gestalning av sin värld, men de övernaturliga inslagen blir fler och växer i styrka allt eftersom serien fortgår. Mer av allt som sagt.
Jag skulle med lätthet kunna fylla hela den här spalten med bara hyllningar till skådespelare i ensemblen. Peter Dinklage lär väl tyvärr aldrig få till den där filmatiseringen av Pär Lagerkvists "Dvärgen" som han ville göra men i Tyrion Lannister har han funnit sitt livs roll. Från att ha framstått som en trickster i marginalen har Tyrion sakta men säkert rört sig mot seriens centrum och utgör nu dess bultande hjärta. Emilia Clarke har magnifik som Daenarys, så regal, så stark, så lysande. Maisie Williams Arya Stark, barnets vars tankar och planer på hämnd alltid mullrar bakom hennes ögon. Gwendoline Christie i rollen som den kvinnliga riddaren Brienne, vars gängliga, aparta kropp speglar en karaktär som varje dag kämpar för sin roll i en värld som inte vill acceptera henne, i varje millimeter en krigare som du när som helst skulle vilja ha till att beskydda dig. För att bara nämna ett fåtal.
Det är bra att "Game of Thrones" lyfter fram sin starka kvinnliga karaktärer. Mer av allt betyder nämligen också mer naket. Kritiker av serien som påpekat hur lustfyllt och med närmast pornografiskt kameraögat fångar nakna kvinnokroppar har verkligen en poäng. Särskilt välskulpterade kvinnliga rumpor tycks för seriens regissörer helt oemotståndliga. Visst är sex en viktig del av berättelsen men aldrig att nakna manskroppar skildras på samma sätt, inte ens när vi får manliga homosexuella sexscener. Bröst och snippor går bra att visa i bild, snoppar däremot - tydligen inte. Visst får en del av det här förstås i kontexten av ett puritant amerikanskt TV-landskap där kanalen HBO utnyttjar det faktum att de som betalkabelkanal inte är bundna av samma moralism som traditionell TV. Men ändå... Det gäller att se upp. Just i dessa slags scener ligger självparodin farligt nära ibland.
Handlingens många bihistorier är både seriens styrka och dess huvudvärk. Det är inte lätt att hålla allt igång samtidigt. Vissa berättelser och karaktärer hålls mest på halster i väntan på att bli användbara igen. Så spenderar t.ex. Theon Greyjoy (Alfie Allen) i princip hela säsongen i en fängelsehåla där han blir torterad. Det är egentligen inget som leder någonstans förrän i det sista avsnittet men han måste hållas där för serien har inte möjlighet att föra honom vidare just nu. Det finns andra liknande exempel. Så länge som seriens andra delar är medryckande nog är dock inte detta ett oförlåtligt problem.
Att se ikapp en serie som det redan talats och skrivit så mycket om som "Game of Thrones" gör det svårt att komma som publik utan en aning om vad som komma skall. Så hade jag exempelvis för länge sedan hört talas om "det röda bröllopet" som kommer mot slutet av säsongen och vad som skulle ske där. Det gör mig nu ingenting. Jag har aldrig brytt mig om det där med spoilers faktiskt. Jag har aldrig upplevt att det förtagit något att på förhand veta vart en berättelse är på väg. I det här fallet tror jag nog ändå att jag hade anat det långt i förväg. "Game of Thrones" har alltid varit osentimentalt när det gäller att avliva centrala karaktärer. Det finns ju som sagt väldigt många att ta av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar