Det är aldrig lätt att prata om humor utan att förstöra den. Ett bra skämt behöver aldrig förklaras. Ändå vill jag försöka säga något om vad det är Maria Blom och hennes huvudrollsinnehavare, Maria Strid som spelar Disa, gör här. Det är inte i första hand en slap-stick-komedi, även om det ramlas en del här och där. Inte heller blir det någonsin buskis, även om en del av karaktärerna får lov att vara ganska skruvade och extrema. Det vi bjuds på är i stället skildringen av en människa i en djup existentiell kris och det är en hårfin lina som det hela balanserar på - gränsen mellan komedi och tragedi. Ändå blir det just väldigt roligt. "Hallåhallå" är en film som ger ont i magen på mer än ett sätt.
Det är inte en film som drivs av yttre handling eller intrig. Vi får i princip följa Disa under vad som verkar vara kanske en och en halv vecka av hennes liv. Hon har relativt nyligen skiljt sig från sin före detta man (Carl Jacobson) men har som sagt inte packat upp i nya lägenheten och sover fortfarande i en bäddsoffa. Hon har sina barn varannan vecka men det är tydligt att de trivs bättre hos pappa och dennes nya tjej. Disa har inte kunnat gå vidare. Hon fantiserar fortfarande om att det ska bli de två igen. Den drömmer går i kras när hennes ex berättar att han och den nya väntar barn.
Under veckan som följer sker dock ett antal möten som kommer att förändra Disas liv. Hon träffar en man vid namn Kent (Johan Holmberg) som hon känner sig dragen till även efter att det visar sig att han har en uppsjö av tidigare fruar och uppenbarligen fler barn än vad någon kan räkna. Hon träffar också en potentiell ny vän, Wenche spelad av en sprudlande och underbar Tina Råborg. Men det mest betydelsefulla mötet sker på hennes arbetsplats där Disa konfronteras med en vresig gammal dam vid namn Mary (Karin Ekström). Marys introverta ensamhet har gjort henne mycket ensam och det är nog inte utan att Disa ser en framtida version av sig själv i henne. Sakta uppstår en slags vänskap mellan dem...
Inget av detta synopsis förmedlar dock den värme och medmänsklighet som är filmens bultande hjärta. Det är en filmkomedi där cynism och hårdhet är långt borta och ändå lyckas den undvika all form av sentimentalitet. Jag är utomordentligt imponerad.
Maria Bloms stora genombrott som filmregissör var som bekant "Masjävlar" (2004). Redan där visade hon en stor talang för karaktärsdriven humor. "Hallåhallå" är dock ett stort steg framåt. Det är den mogna konstnärens verk, skapat av en upphovsperson med järnkoll på sina verktyg. Inte minst är det en fröjd att se den starka ensemblen bolla med varandra. Varje roll känns som en present från Blom till respektive skådespelare och det fyller hela filmen med en kärlek som ovillkorligt smittar av sig till åskådaren. Filmen är full av pärlor till biroller, vi kan nämna Tomas Laustiola, Gunilla Nyroos, Ann Petrén och Fredrik Hammar bara för att få nämnt några som inte kom med ovan. Men mest mirakulös av alla är Maria Strid som Disa. Strid är en fantastisk skådespelerska som ofta fått spela komiska, för att inte säga groteska bifigurer. Hon brukar alltid briljera där. Att få se henne ta centrum i en sådan här film är för mig lycka. Den desperation som Strid förmedlar, Disas heta önskan om att bli älskad och förstådd, hur Strid gestaltar allt detta i den återkommande repliken "Hallå, hallå" som fått bli filmens titel, det är inget mindre än ett mästarprov.
"Hallåhallå" är på många sätt en väldigt vemodig komedi och det betyder förstås att den är rakt upp i min allé om en så säger. Det är möjligt att somliga inte kommer svara lika väl på des sakta mak och eftertänksamma tempo men det för i så fall vara denne hypotetiske persons eget problem. Personligen undrar jag om vi inte redan fått se 2014 års bästa svenska film. Skulle jag ha fel på den punkten ser jag mycket fram emot vad framtiden har att erbjuda. Men det tror jag inte att jag har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar