Handlingen är fritt (ja, mycket fritt) bearbetad från H.C. Andersens saga "Snödrottningen" (1845), en berättelse som Disney uppenbarligen gjort flera försök att göra film av tidigare. Det hela utspelar sig i en slags skandinaviskt doftande fantasivärld av prinsar, prinsessor, troll och magi. Vi möter två systrar, Anna och Elsa. Elsa som är den äldre av systrarna har fötts med fantastiska krafter, hon kan skapa is, snö och kyla med sina bara händer. Men en kväll när prinsessorna leker snöbollskrig i slottets stora sal råkar Elsa skada sin syster. Föräldrarna tar då flickorna till trollen i skogen som lyckas bota den lilla Anna. För att inte något liknande ska hända igen låter föräldrarna trollen ta bort alla Annas minnen av systerns krafter. Därefter låser de slottets portar och låter systrarna växa upp utan direkt kontakt med varandra.
Många år senare, när föräldrarna har dött och det är dags för Elsa att krönas till drottning öppnas portarna igen och en stor fest hålls med inbjudna från när och fjärran. Anna träffar en prins vid namn Hans från de södra öarna och förälskar sig i honom. Men när hon ska presentera honom för sin syster går allt fel. Elsas trolska krafter avslöjas och utan att mena det lägger hon en evig vinter över riket innan hon i panik flyr ut i vildmarken. Nu måste Anna ge sig ut för att återfinna sin syster. På vägen stöter hon på isförsäljaren Kristoff, dennes tame ren Sven och snögubben Olaf, som på magiskt vis blivit levande.
Nej, det här är inte snögubben. |
Filmen är också humoristisk förstås, i precis lagom stora doser. I somliga Disneyfilmer händer det att sidekickfigurerna tar över och rent av stör själva huvudhandlingen i filmen (ja, jag tittar på dig "Pocahontas"). Inte så här. Det är också en stor lättnad att vi slipper hysteriskt vitsande och rastlöst flängande mellan gagsen som vi så ofta måste stå ut med i animerad film idag. Inte heller är actionsekvenserna designade för att vara berg-och-dalbane-attraktioner heller. I "Frost" får karaktärerna stå i centrum.
Här har vi Olaf, som drömmer om att få uppleva sommaren. |
Musiken och sångnumren är också med och lyfter filmen över sina föregångare. Det här är den sortens Disneymusikal vi fick på den tiden när Alan Menken verkligen var inspirerad. Herr Menken själv har dock får lämna över sin mantel till en ny generation låtskrivare i form av Robert Lopez och Kristen Anderson-Lopez. Paret gjorde sånger redan till den senaste Nalle Puh-filmen men det är är de får chansen att glänsa och sprida sina vingar. Lopez är mest känd som en av upphovsmännen till musikalerna "Avenue Q" och (tillsammans med Matt Stone och Trey Parker) "The Book of Mormon". Den lyssnare som hört Lopez musik kommer att känna igen harmonik och melodisk stil. Sångtexterna är samtidigt fyndiga och gripande. Särskilt kraftfullt blir det i Elsas sång "Let It Go", som i det engelskspråkiga originalet framförs av musikalskådespelaren Idina Menzel.
Vad gäller animationen påminner det vi får se väldigt mycket om utseendet i "Trassel". Figurerna är formade efter samma grundmodell som väl nu får gälla för att vara den nya officiella Disneystilen. Även om jag fortfarande saknar känslan i de traditionellt animerade filmerna har filmmakarna med den här stilen hittat ett sätt att förhålla sig till dataanimerade mänskliga karaktärer som faktiskt fungerar, kanske just därför att de inte längre försöker eftersträva någon slags fotorealism. Min enda invändning är mot miljöerna som ser lite platta och tomma ut. Det kan förstås ha något med de ändlösa snölandskapen att göra men det känns ändå som om filmen hade kunnat erbjuda mer just här.
Det där sista är förstås bara en liten detalj att gnälla på. Efter en lång rad av filmer som kommit och gått utan att lämna något större intryck, tänk på "Lilla Kycklingen", "Familjen Robinson", "Bolt" eller förra årets "Röjar-Ralf" är det faktiskt skönt att se att det fortfarande finns kreativ energi kvar där borta i Musse Pigg-högkvarteret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar