Beck - Rum 302

Men hoppsan, Peter Haber är tillbaka som Martin Beck. Vem hade kunnat ana att det skulle komma? Det här måste vara Sveriges mesta långkörare när det kommer till deckarserier på TV, den första delen kom 1998 . 17 år sedan nu. Publiken verkar aldrig kunna få nog. Och ja, jag menar att "Beck" är en TV-serie, för det är för TV de här avsnitten är gjorda. Att sedan några av dem visats på bio genom åren för att få del av det statliga stödet till biograffilm förändrar inte den saken. Själv har jag stora problem med serien och eftersom det här är första gången jag haft möjlighet att skriva om den här i bloggen gör ni bäst i att förbereda er på rant av episka proportioner.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö

Låt mig börja med att säga: Jag är en stor fan av Maj Sjöwalls och Per Wahlöös ursprungliga kriminalromaner från 60- och 70-talen. De är fortfarande i en helt egen liga när det kommer till svenska deckare. Samhällskritisk är ett begrepp som slängs omkring ganska lättvindigt när det gäller kriminallitteratur, eftersom det anses vara lika med kvalité. Personligen tycker jag dock att det krävs mer än bara en trött kommissarie som går runt och mumlar att han inte känner igen sig i vad Sverige har blivit för att det ska bli samhällskritik. Och där är Sjöwall/Wahlöö helt utan konkurrens. De har en genomtänkt samhällsanalys. I deras böcker ifrågasätts polisen som institution och funktion i samhället. Här ställs frågor som: Hur är polisen medskyldig till att samhället blir att mer brutalt och våldsamt? Vad är det egentligen för samhälle som polisen är satta att försvara? Den återkommande undertiteln är "roman om ett brott". Allt eftersom romanserien fortgår blir det tydligt att det brottet är det som kapitalismen utsätter medborgarna för snarare än mordfallen som Beck med kollegor utreder. Det är en ursinnig, skoningslös kritik mot den socialdemokratiska välfärdsstaten från vänster. I författarnas ögon är projektet en stor lögn, en bluff om jämlikhet där de svaga mals ned medan stat och kapital sitter i samma båt. Som så mycket annan proggkultur från den här tiden har den sina svagheter förstås. I synen på länder som Kina och Jugoslavien är författarna djupt naiva och ser bara vad de vill se. De överskattar absolut hur stor del av befolkningen som delar deras världsåskådning. Böckernas kvinnosyn är inte alltid den jättefräschaste trots att en av författarna är kvinna. Visst, det kan ju vara Maj Sjöwall som ligger bakom texternas besatthet av den exakta nyansen på kvinnors pubeshår...

Det som framförallt gör att böckerna håller än idag trots sina brister är deras humor. Det är bitvis satir med bett och groteskerier som en annars får leta efter hos Strindberg. Dessutom har böckerna ett rikt och skiftande galleri av karaktärer. Och inte då bara sådana som Beck, Gunvald Larsson och Kollberg. Jag tänker på figurer som Einar Rönn, den sävliga norrlänningen, Åsa Thorell, deras bästa kvinnliga polis, den hysteriske megalomaniske åklagaren Bulldozer Olsson och många, många fler. Det är en rik och fullständig värld.

"Baserad på Sjöwall/Wahlöös karaktärer" - fast egentligen inte.

Väldigt lite av det här finns med i TV-serien. Om ens något. Samhällsanalysen är helt borta. I stället brukar berättelserna snarare kretsa kring att utnyttja allt det som medelklassen är rädda för: förorten, kids som spelar datorspel, pedofiler, psykopater, organiserad brottslighet. Manusen behandlar sedan dessa ämnen ytterst ytligt och inte sällan exploativt. Grundtonen är moralistisk och ibland rent reaktionär. Det är tragiskt. Och av Sjöwall/Wahlöös karaktärer är inte heller särskilt mycket bevarat. Alla bifigurer har slängts i papperskorgen. Kvar finns bara Martin Beck och Gunvald Larsson. (Och Becks dotter för all del.) I stället fyllde manusförfattarna Rolf och Cilla Börjlind av okänd anledning filmerna med egna bifigurer - inga av dem har någonsin haft samma charm eller varit ens i närheten av lika minnesvärda som de i böckerna. (Utom grannen spelad av Ingvar Hirdwall då. Och det ser jag helt som skådespelarens förtjänst.) Och inte heller Beck och Larsson själva har egentligen så mycket med sina romanförlagor att göra. De är liksom reducerade till sina egna klichéer. Beck är trött och Larsson är arg. Mycket mer än så är det inte. Poängerna med karaktärerna i böckerna, deras djup och utveckling är som helt bortblåsta. Om karaktärerna hade hettat Lund och Karlsson istället hade ingen blinkat. Men det är ju just det välkända varumärket "Beck" som producenterna vill åt.

Naturligtvis måste en adaption få ta sig friheter med sitt grundmaterial. Det är bara det att när resultatet blir så här pass mycket sämre, så pass generiskt, så opersonligt - då går det inte att låta bli att hålla upp romanerna och säga "Titta här! Så här mycket bättre skulle det ju kunna ha blivit." Ta den brittiska "Sherlock"-serien t.ex. Det är en moderniserad version av Doyles karaktärer och nya historier. Men det som gör den så bra är att den fångar något av essensen i originalet. Den är skriven av personer som, vilka brister de än kan ha i övrigt, brinner för materialet, som kan det och har gjort det till sitt eget. Det är en serie som uppenbarligen är sprungen ur en konstnärlig passion. "Beck" däremot är det ingen överhuvudtaget som brinner kreativt för.

Med det sagt ska det sägas att "Rum 302", den första av de nya delarna har en energi i berättandet som känns relativt fräsch. Det kan nog ha att göra med att manusansvaret lämnats över på nya författare. I det här fallet är manuset skrivet av Mikael Syrén, som tidigare bland annat skrivit sketcher för "Kvarteret Skatan". Om själva storyn är annars inte så mycket att tillägga, en mördad ung kvinna på ett hotellrum, utredning bland brats på Stureplan. Det är en ganska standardartad deckarintrig. Här introduceras också lite nya återkommande karaktärer. Jonas Karlsson spelar den nye chefen och gör honom till en lagom slemmig figur. Anna Asp spelar ung kvinnlig kriminalinspektör. (Beck är uppenbarligen oförmögen att behålla sin kvinnliga personal.) Elmira Arikan är civilanställd it- och informationsexpert. Vi får väl se vad som kommer göras av dessa figurer framöver. För regin står Mårten Klingberg som tidigare bland annat ligger bakom förolämpningen som var "Cockpit" (2012). Han har inte gjort "Beck" tidigare men gör ett kompetent jobb. Bland skådespelarna känns dessvärre vare sig Haber eller Persbrandt på topp. Haber ser hela tiden ut som om han får skärpa sig för att överhuvudtaget vara närvarande i scenerna. Han läser sina repliker ganska platt och oinspirerat. Persbrandt klarar det där bättre. Han har förmågan att ändå ge färg åt texten även när han bara går på femtio procent.

Det är absolut inte direkt dåligt. Det är inte det jag säger. Som avslappnande underhållning duger det gott, om jag väl lyckas tänka bort min egen besvikelse över vad serien inte är. Men det är heller varken bättre eller sämre än vilket vanligt avsnitt som helst av en amerikansk serie som "CSI", "Law and Order" eller vad som helst som går att se på TV vilken dag i veckan som helst. Fast de avsnitten är en halvtimme kortare och dessutom spottar de ur sig runt tjugofem sådana här episoder varje år. Jag kan någonstans tycka att när det istället görs fem avsnitt vart tredje år eller nåt sånt så skulle en kunna önska lite mer eftertanke och originalitet. Om någon producent skulle läsa detta och känner för att göra en reboot som tar Sjöwall/Wahlöö på allvar så vet ni var jag finns.