Selma

Jag skriver den här recensionen ett par dagar efter det att årets oscarsnomineringar tillkännagavs. Det fanns som alltid ett par skrällar när listan presenteras men den största förvåningen i mitt Twitter-flöde (som rymmer många amerikanska filmkritiker) var att filmen "Selma" i regi av Ava DuVerney bara fick två nomineringar. Den ena var visserligen för bästa film, det mest prestigefyllda priset, men ändå. Många hade trott och räknat med att filmen skulle bli en av galans stora vinnare. Det är liksom den sortens film. En viktig film om ett viktigt ämne som dessutom känns extra aktuell med tanke på det gångna årets händelser på platser som Ferguson, Missouri. Ganska genomgående hyllad. Så vad hände?

"Selma" handlar om Martin Luther King Jr. och medborgarrättsrörelsen under 60-talet. Handlingen fokuseras kring några månader 1965 när King ledde de protestmarscher som utgick från staden Selma i Alabama och som slutligen ledde fram till att kongressen slutligen antog en lag som verkligen gjorde det möjligt för afroamerikaner i sydstaterna att rösta. Teoretiskt sett hade de rösträtt men de lokala myndigheterna gjorde det i praktiken omöjligt. Och om inte den byråkratiska apparaten med löjligt stränga krav för att få registrera sig för att rösta, krav som inte ställdes på den vita befolkningen, räckte till blev det repressalier från grupper som KKK, ofta med den lokala polisens goda minne eller rent av aktiva medverkan.

Filmer av det här slaget är utan tvekan något vi behöver - vi måste konfronteras med historien och allt det hemska som den rymmer. Det finns dock fällor. Helt går det inte att komma ifrån känslan av att jag gör min läxa när jag ser den. Det är inte det att jag inte rycks med av berättelsen men det är många gånger svårt att titta och det krävs ett mått av stålsättning för att uthärda det mest brutala. DuVerney undviker att falla i de värsta biopic-fällorna. "Selma" är fokuserad kring en specifik punkt i historien snarare än att försöka berätta om ett helt liv. Det är också en starkt processorienterad film. Jag påminns starkt om Spielbergs "Lincoln" (2012) som också skildrade spelet bakom kulisserna i ett annat centralt kapitel av den amerikanska historien. Det är också på den punkten som "Selma" komplicerar och nyanserar bilden av det förflutna på ett sätt som är väldigt instruktivt och givande.

Det är så lätt att kampen för det som är rätt och riktigt i backspegeln blir till en självklar hjälte- och helgonlegend. För vi som blickar bakåt har ju facit i hand. Medan skeendet pågår är saker och ting inte lika självklara. Och i "Selma" blir det tydligt att medborgarrättsrörelsen precis som alla progressiva sociala motsättningar. Det är inte alltid självklart att alla alltid vill göra som Dr. King vill. Gräsrötterna i Selma är inte nödvändigtvis glada när King och hans organisation plötsligt glider in i staden och tar över rörelsen. Vi får scener där medlemmarna hett diskuterar vad exakt målet med deras protester är eller bör vara. Inget är givet. Filmen är också noga med att ge oss många scener där King själv inte nödvändigtvis vet vad som bör göras, eller vad han bör säga. "Selma" är en film full av laddade tystnader.

Filmen visar också på något annat som är belysande och i högsta grad relevant. Den visar hur missförstådd Kings (och för övrigt även Gandhis) icke-vålds princip ofta blir. Det handlar inte alls om att förhålla sig passiv och det är definitivt inte frågan om något allmänt jamsigt nu-ska-vi-vara-snälla. I själva verket är det en väldigt medveten och beräknande politisk strategi. Inte sällan går det ut på att medvetet provocera fram situationer där fredliga demonstranter, gärna kvinnor och barn, blir utsatta för övervåld medan kamerorna rullar. Det är långt ifrån en enkel väg att vandra. Allt det här är fascinerande skildrat i filmen utan att DuVerney kommer med allt för tydliga pekpinnar. Våldsscenerna i filmen är påtagliga och drabbande men blir aldrig exploaterande.

Två brittiska skådespelare som amerikanska ikoner
- Lyndon B. Johnson (Tom Wilkinson) och Martin Luther King Jr. (David Oyelowo)

Den otacksamma uppgiften att gestalta King har fallit på den brittiske skådespelaren David Oyelowo. Han lyckas faktiskt med konststycket att spela människan snarare än legenden. Oyelowo är inkännande, lyssnande, ofta tillbakadragen och ingalunda självsäker. En man med många svagheter och brister. Men så kommer talen och predikanten inom honom erupterar med våldsam kraft och då väller alla känslor fram. Han är en sann karismatisk ledare i ordet alla betydelser. Det är mycket starkt. (Eftersom Dr Kings tal tydligen är upphovsrättsskyddade och filmmakarna inte hade rättigheterna till dem har tydligen regissören själv skrivit de tal som karaktären levererar i filmen. Hade jag inte vetat det hade jag aldrig kunnat ana att så var fallet.) Två andra brittiska skådespelare spelar ett par andra av dramats aktörer. Tom Wilkinson gör presidenten Lyndon B. Johnson och Tim Roth spelar Alabamas guvenör, den djupt obehagliga rasisten George Wallace. Just skildringen av Johnson har väckt en del knorr hos vissa i USA, inte minst bland sådana som arbetade för administrationen. De menar att Johnson skildras som alltför skeptisk till medborgarrättsrörelsens krav. Själv tycker jag nog att det är ett relativt sympatiskt porträtt. Wilkinsons Johnson stödjer trots allt Kings krav men tror inte att han av politiskt taktiska skäl kan genomföra dem. Scenen mot slutet av filmen när Johnson och Wallace möts och Johnson slutligen inser att han inte moraliskt kan ställa sig på den senares sida är en av filmens bästa.

Värda att nämna bland skådespelarna är också Carmen Ejogo (även hon britt faktiskt) i rollen som Kings fru, min personliga favorit Wendell "The Bunk" Pierce som en av Kings närmaste män och slutligen även Oprah Winfrey (som även varit med och producerat filmen). Hon gör en liten biroll som en kvinna som i början av filmen förgäves försöker registrera sig för att rösta. Hennes spel är subtilt, osentimentalt, helt oglamoröst och naket. Ännu en scen ur filmen som jag kommer att minnas länge.

Så hur kan det komma sig att en film som den här, den sortens film som Hollywood borde slå sig för bröstet för, inte fick mer än två nomineringar? Spekulationerna är många men vi kan bara konstatera att det här en film om afroamerikaner som själva tar kampen i sina händer, som inte är en abstraktion som ska "räddas" av godhjärtade vita. Kan det spela in? Tycker kanske akademins medlemmar att de ligger så pass mycket plus på kontot efter att "12 years a slave" fick priset förra året? Kan det ha något att göra med att regissören är en relativt okänd afroamerikansk kvinna? Någon, jag minns inte vem skrev att om "Selma" hade varit exakt samma film men det hade stått "Regi: Clint Eastwood" i eftertexten hade den garanterat fått fler nomineringar. Dessvärre är det nog sant. Själv kan jag bara hoppas att filmen får den publik den förtjänar och vi som ser den inte lämnar salongen med tanken om att "Hu så hemskt det var förr, tur att allt det där är löst nu." För det inte. Inte där. Inte här. Kampen går vidare.