Kingsman: The Secret Service

Det verkar nästan svårt att tro nu men när de första James Bond-filmerna kom på 1960-talet väckte de mycket kritik, därför att de ansågs vara så utstuderat våldsamma. Ja, inte bara det. Många stördes också på att hjälten, Bond själv, framstod som så sadistisk. Han tog livet av sina motståndare på löpande band och verkade aldrig känna några samvetskval över den saken. Flertal kritiker diagnosticerade Bond som en psykopat. Helt fel hade de nog inte men när en ser dessa filmer idag är det knappast grafiskt våld som i första hand slår oss. Idag är det väl snarare de koloniala attityderna och sexismen som skaver.

Men ingen kritik hindrar Bond-filmerna från att fortsätta kasta sin skugga. De är en institution. DVD-samlingen med alla filmer en återkommande möbel hemma hos män i medelåldern. Tala om cinéma de papa, inte sant? Idag framstår de första filmerna inte bara som mer barnvänliga än våldsamma, de luffsar också fram i ett sakta mak. Då upplevdes de som bland det mest fartfyllda och riviga som någonsin visats. Filmbolagen drömmer om att kunna återskapa den där känslan som de tidiga Bond-filmerna framkallade och gör allt vad de kan för att försöka återuppfinna genren för vår tid. Det har gett oss allt från den hyfsat realistiska Jason Bourne-serien till exempelvis Spy Kids. För att inte tala om alla Austin Powers, Johnny English och så förstås animerade filmer i samma anda. (För all del skulle väl de nya Bond-filmerna med Daniel Craig också kunna sägas springa ur den impulsen.) Till allt detta sällar sig nu "Kingsman: The Secret Service".

För regin står Matthew Vaughn som tidigare gjort bland annat "X-men: First Class" (2011) och "Kick-Ass" (2010). Den senare var baserad på en serie författad av Mark Millar och det samarbetet verkar ha givit mersmak för även den här filmen är hämtad från en Millar-serie (som bara heter "The Secret Service"). Handlingen kretsar kring en hemlig, från alla regeringar fristående, agentorganisation bestående främst av brittiska aristokrater som opererar från ett högkvarter maskerat som ett exklusivt herrskrädderi på Saville Row i London. Organisationen använder kodnamn hämtade från sagorna om riddarna kring runda bordet. Ledaren kallas Arthur (Michael Caine) och gruppens motsvarighet till Q är Merlin (Mark Strong). När en av agenterna dödas under ett uppdrag påbörjas en process att rekrytera dennes efterträdare. Agenten Harry "Galahad" Hart (Colin Firth) bestämmer sig för att nominera en ung värsting med arbetarklassbakgrund som kallas Eggsy (Taron Egerton). Hart har tidigare tjänstgjort med Eggsys far och vill ge den unge mannen en chans att återskapa sig själv som en gentleman. Hollywood har alltid lättare med klassperspektivet när det handlar om det brittiska samhället snarare än det amerikanska.

Samtidigt som Eggsy tränas till att bli hemlig agent pågår också jakten på den som tog livet av hans företrädare. Spåren leder till en megalomanisk IT-miljardär (en läspande Samuel L. Jackson) som på klassiskt superskurksmanér har en galen plan för att ta över världen.

Eggsy (Taron Egerton) och "Galahad" (Colin Firth).

Finns det något en kan säga om Matthew Vaughn så är det att han kan sitt hantverk. Filmen är rapp och väldigt effektivt berättad. Den är medryckande och lyckas bolla sina intrigtrådar på ett sätt som är svårt att ha några invändningar emot. Actionsekvenserna är också, även om de är bitvis flashiga och ganska avancerade, föredömligt klara och går att följa med i utan att få alltför mycket huvudvärk. (Det kan verkligen inte sägas om all sån här film nu för tiden.) Vaughn lyckas också sätta karaktärerna och deras inbördes relationer till filmens genomgående tråd och hjärta. Far-och-son-tematiken genomsyrar berättelsen och samspelet mellan Firth och Egerton är fint. Egerton lyckas förövrigt bra i sin rolls förvandling från snorunge från förorten till fullfjädrad överklasspion.

Jag har dock ett stort problem med filmen och det hänger samman med det jag skrev om Bond-filmerna ovan. För det här är verkligen våldsamt och sadistiskt i kubik. Serietidningsvåld brukar en ju tala om ibland. Men det här... Jag upplever mig ändå som relativt luttrad och jag brukar inte vara omöjlig när det gäller blod och smockor. Det är inte första gången vi får se spelfilm som närmar sig Tex Avery-nivå när det handlar om absurda slagsmål. "Kingsman" står ändå ut för mig. Det är så över alla gränser, så brutalt, så hänsynslöst och draget till sin spets. Kanske har det något med källmaterialet att göra. Jag kände liknande inför både "Kick-Ass" och dess uppföljare. Jag förväntas tycka att allt det här ska vara roligt men det missar målet betydligt. Det är inte en reaktion som jag tycker om men den kommer från magen. Särskilt slutet sätter nya rekord i smaklöshet. Jag ska inte avslöja vad som händer men jag trodde faktiskt inte mina ögon.

Filmen leker och blinkar med genrekonventioner och är precis så självrefererande och ironisk inför sina egna troper som vi kan förvänta oss. Fast det blir ändå en strategi för att äta kakan och ha den kvar. I slutändan är det samma grabbiga maktfantasi som Bond byggde på. Drömmen om lyx, att vara osårbar, kunna göra vad du vill utan konsekvenser och naturligtvis ligga med vem du vill. För även om "Kingsman" har ett par "starka" kompetenta kvinnoroller (spelade av Sophie Cookson och Sofia Boutella) är filmen egentligen precis lika sexistisk som någonsin Sean Connerys gamla rullar. Jag menar vad kan en annan säga om en film där den kidnappade kronprinsessan av Sverige (Hanna Alström) lovar vår hjälte att om han räddar världen så ska han få ha analsex med henne. Spoilervarning: Han lyckas rädda världen.