Lego filmen

Medan jag slog mig ned i biostolen kunde jag inte komma ifrån tanken: "Har jag verkligen betalt lite över hundra kronor för att få se en reklamfilm?" Ganska snart efter att filmen startat var dessa tankar långt borta och i det ligger "Lego filmens" största styrka men kanske också det som gör den till en slags trojansk häst - för den känns absolut inte som en reklamfilm samtidigt som den naturligtvis är just detta. "Lego filmen" är en absurd, bisarr och anarkistisk komedi som tycks sprungen ur en febrig sexårings lekar och som sådan är den faktiskt helt oemotståndlig.

Handlingen i filmen, i den mån vi kan tala om en sådan, är mer eller mindre rakt kalkerad från "Matrix" (1999). Det hela utspelar sig i en värld där allt består av legobitar. Vi introduceras för Emmet, en byggarbetare och generisk legofigur. Faktum är att Emmet kanske är den allra mest vanliga, alldagliga och konformistiska karaktär en kan tänka sig. Varje dag i Emmets liv ser ut som den andra. Han ser på samma tv-program, dricker samma kaffe, lyssnar på samma musik och bygger samma hus, helt efter instruktionerna upprättade av stadens styrande ordförande Business. Bakom Business jovialiska fasad döljer sig en hjärtlös superskurk vars mål är att klistra fast hela världen så att den aldrig kan förändras igen. Men mot denna konformistiska ordning står en motståndsrörelse som kallas "mästerbyggarna". Istället för att följa instruktioner konstruerar dessa byggare om verkligheten med bara sin egen fantasi som utgångspunkt. När Emmet möter denna motståndsrörelse visar det sig naturligtvis att han är "den utvalde" som förutspåtts i en profetia och innan han vet ordet av är han iväg på en färd genom olika legovärldar på flykt undan Business trupper.

Motståndsrörelsen är en samling med ytterst brokiga figurer. En virrig gammal vis trollkarl vid namn Vitruvius, en kaxig krigartjej som kallar sig Wyldstyle, hennes pojkvän Batman, för att nämna några. Den där listan ger en liten fingervisning om den sorts humor som filmen är genomsyrad av. Det drivs hejvilt med genre, troper och klichéer - och eftersom det finns legoversioner av i princip alla populärkulturella franchises strösslas det med cameos från såväl Harry Potter som Sagan om Ringen som Star Wars. Det hade förstås kunnat bli ett tröttsamt blinkande med referenser men här fungerar det. Manuset är smart och precis lagom tramsigt. På många sätt är den Batman som dyker upp här en av de bästa versionerna av karaktären som någonsin gestaltats på film. (Och hans deppiga hårdrockslåt som han skrivit själv är en av filmens absoluta höjdpunkter.) Det skojas också en del med föreställningar och pojkars och flickors sätt att leka med lego och även om filmen knappast kan sägas vara särskilt radikal på den punkten är det ändå skojigt gjort.

Regissörerna och manusförfattarna Phil Lord och Christopher Miller har tidigare varit verksamma både inom animation och spelfilm, de har bland annat gjort "Det regnar köttbullar" (2009) och "21 Jump Street" (2012) samt gjort en del TV. Det märks att de är slipade humorister. De har skapat en film som handlar lika mycket om sig själv som om någonting annat. Det finns hela tiden en metanivå som mot slutet genererar en vändning som är lika oväntad som logisk.

Ordnad strukturerad lek eller fri och tygellös är de två poler som står mot varandra och även om det blir tydligt att även den ordnade leken har sin plats i tillvaron så är det fantasin och den ohejdade kreativiteten som hyllas. Men även om det senare är vad ett varumärke som Lego vill förknippas med är väl sanningen snarare att de står för det förstnämnda. På så vis blir filmen på samma gång en hyllning till och en halvt blinkande kritik av den leksak som är dess ämne. Vilket möjligen gör "Lego filmen" till den slugaste reklamfilm som någonsin gjorts.