Inside Llewyn Davis

Vad är det med bröderna Coens filmer som gör dem så säregna och som gör att jag älskar dem så? De är alltid vackert filmade, fyllda av utsökta bildkompositioner. De är alltid fyllda av intressanta och udda rollprestationer från skådespelare som gör sitt verkligt yttersta. Dialogen är klyftig och välskriven. Det är filmer med många kvalitetet. men det som mer än något annat gör dem speciella är att bröderna Coen har en unik förmåga att alltid berätta mer än en historia samtidigt. I somliga av deras filmer är världen som presenteras överdriven, skruvad och bisarr. Andra, som "Inside Llewyn Davis", är i grunden realistiska. Oavsett vilket finns det alltid ett annat ett annat plan - ett existentiellt, ett symboliskt, ett mytiskt plan som gör filmerna till något mer än vad de verkar vara på ytan. En andlig aspekt, rent av. Det är också därför som de vinner så mycket på att ses om och om igen. Det finns ett drag av gåta över dem och de öppnar upp sig, genererar nya tolkningar. Här finns alltid narrativa luckor och scener som inte omedelbart låter sig förstås, just den sortens luckor som sätter igång vår egen fantasi och får oss att fylla i själva.

Det finns de som uppfattar bröderna Coens filmer som kalla och misantropiska. Helt fel har de väl inte. De är åtminstone aldrig sentimentala och det är ytterst sällan som någon av deras huvudpersoner är direkt sympatiska. Ändå menar jag att där alltid finns, om inte en värme, så åtminstone en djupt rotad medmänsklighet, någonstans i deras filmer. Det finnas alltid något som väger upp allt det mörka och dystra.

I fallet med "Inside Llewyn Davis" är det musiken som står för den medmänskligheten. Bröderna Coen har alltid varit mästare på att använda musik i sina filmer och här har de verkligen överträffat sig själv. Lämpligt nog eftersom filmen handlar om en kämpande musiker. Oscar Isaac spelar titelkaraktären, en folksångare i New York. Vi får följa honom under en veckas tid en kall vinter 1961, precis innan Bob Dylan kommer att slå igenom och folkmusikgenren kommer förändras för alltid. Davis driver igenom filmen utan fast plats i tillvaron. Han slafar hos vänner och sover på deras soffor. Han har inget eget hem. Han lever ur hand i mun. För inte så länge sedan hade han en partner, de hade gett ut en skiva ihop, var på väg någonstans men nu är partnern död, han tog livet av sig. Kvar blev Llewyn Davis. Utan mål och riktning. Som ett spöke driver han runt på stadens gator. I famnen har han en katt som han råkat låsa ute från en väns lägenhet och som han nu måste försöka ta hand om. En katt som snabbt antar symboliska proportioner.

Spöklik är ett passande sätt att beskriva filmen. De dova färgerna, det oförlåtande vinterljuset, det sorgliga äckliga snöslasket på gatorna. Staden där Llewyn Davis vandrar framträder som ett dödsrike. Filmen hemsöks av förlust och sorg. Under en sekvens i mitten av filmen när Llewyn bilar till Chicago i ett desperat försök att få kontakt med en manager där antar de mörka snöiga vägarna märkligt ödesmättade vibrationer. Tillsammans med de övriga passagerarna i bilen, som han inte känner (en av dem briljant gestaltad av John Goodman), framstår Davis verkligen som en av de förlorade själarna på väg över floden Styx. Strukturellt leker också berättelsen men tiden på ett sätt som ger oss alla en känsla av att saker och ting upprepar sig, som om karaktären var fast i ett kretslopp som han inte förmår att bryta.

Oscar Isaac är maklöst bra i huvudrollen. Davis är verkligen inte en människa som det är lätt att tycka om. Han är vresig, snar till oförskämdheter, han är inte inbjudande på något sätt. Ändå kan jag inte låta bli att hålla av honom. Det är förstås musikens förtjänst. Isaac både sjunger och spelar själv i filmen. Han uttryck är stillsamt, fyllt av smärta och bitterhet över världen. I scenerna där han framför sina låtar ligger kameran nära på hans ansikte, håller där, låter oss vila i hans framträdande och när sången klingat ut hålls bilden kvar som en tyst uppmaning till oss i publiken. En uppmaning till vad? Det lämnas osagt.

"Inside Llewyn Davis" är förstås också en väldigt roligt film. Justin Timberlake, Stark Sands, Adam Driver och den tidigare nämnda John Goodman gör fantastiskt roliga rollporträtt. Scenen där Davis sitter med som studiomusiker i inspelningen av den extremt fåniga låten "Please Mr. Kennedy" som Timberlakes karaktär skrivit hör till det roligaste jag sett på länge. Som så ofta hos bröderna Coen ligger humor och tragedi väldigt, väldigt nära varandra. Som så många av Coens filmer är det ytterst en berättelse om män, kvinnorna blir något satta på undantag. Underbart då att få se Carey Mulligan i en stark, om än inte så nyanserad roll.

Jag kan redan nu ana att det här kommer att vara en film jag bär med mig länge. Var och en som ägnar sig åt konstnärligt skapande kan säkert liksom jag känna igen sig i den vånda och den ensamhet som det kan innebära. Men det kan säkert även andra göra. Det är inte alltid lätt att vara människa, som Llewyn Davis mycket väl vet. Filmens slut är ambivalent och jag tror att det går att tolka både som dystert och hoppfullt, beroende på vars och ens läggning. Personligen tänker jag att det nog ändå är som med den sortens sånger som Davis spelar, texterna är dystra och sorgliga men i musiken, i det utklingande gitarrackordet finns ändå ett löfte om något annat.