The Interview

Turerna kring "The Interview" har varit så absurda och långsökta att hälften vore nog. Hackerattacker, läckor av all möjlig information, hot om fullskaligt cyberkrig och terroristattacker mot de biografer som skulle visa filmen. Det är liksom bara för mycket. När Sony meddelade att de övervägde att inte släppa filmen alls fick det rent av president Obama att uttala sig till den fria konstens försvar. Och nu har filmen ändå fått premiär, på utvalda biografer och på nätet. Publiken har naturligtvis strömmat till i ren nyfikenhet. All publicitet är tydligen verkligen god publicitet. Vad jag tycker är så synd är att det aldrig är den högkvalitativa konsten som nuförtiden får stå på bålverket för yttrandefriheten. I stället är det småtöntiga rondellhundar och så det här - en pinsamt dålig komedi med herrarna Rogen och Franco i huvudrollen.

För det här är verkligen eländigt. Seth Rogen har själv varit med och skrivit manus och regisserar filmen tillsammans med Evan Goldberg. Måtte de aldrig få chansen att göra om det. Manuskriptet känns som om det vore ihopslängt på en kafferast och själva genomförandet, bilder, klippning, ljudläggning får Mats Helge Olsson att se ut som Stephen Spielberg. Det är amatörmässigt på den mest grundläggande nivå. Jag tror faktiskt inte mina ögon. Det är så uselt, så plumpt, så totalt intelligensbefriat och grabbigt så att tillslut vet jag inte vart jag ska ta vägen. Att Seth Rogen har ett barnsligt sinne för humor, det är en sak, att han och hans vänner tycker om att lattja ihop kan en väl sympatisera med, men att Hollywood ger det här gänget miljoner att leka med inför allas våran åsyn det är snudd på förolämpande.

James Franco och Seth Rogen som reportrar som leker hemliga agenter.

Så, James Franco spelar alltså den uppblåste och pompöse talkshowvärden Dave Skylark och Rogen spelar hans trogne producent Aaron. Deras program är en stor framgång men Aaron har tröttnat på poänglösa kändisintervjuer. Han skulle någon gång i livet vilja ägna sig åt riktig journalistik. När rykten når dem att den nordkoreanske diktatorn Kim Jung-un är ett stort fan av Skylark gör duon en riktig rövare för att se om de kan få en intervju. Och Nordkorea nappar. Knappt har detta hänt förrän CIA knackar på dörren och vill att de båda reportrarna ska ta tillfället i akt att lönnmörda sitt intervjuoffer. Jag vet inte vad journalistetiken säger i ett sådant läge men Dave och Aaron är inte svårövertalade. Huxflux befinner de sig i ett mastodont komplex utanör Pyongyang beväpnade med ett långsamt dödande gift.

"The Interview" kastar sig vilt mellan olika stämningslägen. Här finns trams- och flamshumor, väldigt mycket snopp- bög- och bajsskämt samtidigt som den också vill att vi ska ta agentintrigen på någorlunda allvar. Karaktärerna är lika djupa som klippdockor och lik förbaskat förväntar sig filmskaparna att vi ska känna sympati och kärlek för dem. Det är väldigt svårt att göra det. Inte minst när det gäller James Franco. Jag vet inte vad han håller på med här men jag tvekar att kalla det för skådespeleri. Han gör sin Dave som om denne vore en femåring. Det har ingen som helst trovärdighet, det är som han bara larvar sig och det är extremt tröttande att titta på. Seth Rogen spelar mer eller mindre sig själv och framstår som vanligt för mig som en tämligen osympatisk typ, en slags mobbare som måste dölja sina egna osäkerheter genom att driva med andra. Och låt oss inte ens prata om hans kvinnosyn. Filmens två damer, Lizzy Caplan som CIA-agent och Diana Bang som nordkoreansk officer finns bara med för att Franco och Rogen ska kunna drägla över dem och få ståfräs av dem. (Det senare smärtsamt bokstavligt.)

Den ende skådespelare som jag kan ge ett gott betyg i filmen är Radall Park som spelar Kim Jung-un. Han lyckas faktiskt, trots att rollen är över alla gränser, ge diktatorn ett mått av mänsklighet. Visst, även han kränger vilt mellan att vara ett glad dude som gillar brudar och basket till att vara ett sårat barn som mest av allt önskar att hans pappa hade kunnat älska honom via vansinnig fullblodspsykopat. Men Park lyckas få alla de där sidorna att hänga samman, han gör en verklig roll av dem. Det är mer än vad som kan sägas om många andra aktörer i filmen. Som satiriskt porträtt bjuder det inte precis på några överraskningar men det fungerar åtminstone.

En skön snubbe? Randall Park som Kim Jung-un.

Inget kan försvara den sortens hot och övergrepp som den här filmen utsatts för. Dess rätt att existera måste trots allt försvaras. Och ändå - att just den här smörjan ska bli något som många amerikaner plötsligt upplever som sin patriotiska plikt att se, det gör lite ont i hjärtat. Och när slutet spårar ur i en formlig orgie av kulsprutor, avbitna fingrar, styrspakar uppkörda i analen och helikoptrar som exploderar till tonerna av Katy Perry kan jag lätt se publiken ställa sig upp, vifta med flaggorna och utbrista i ett totalt oironiskt "'Murica, fuck yeah!" Smaklöst är bara förnamnet. Smaklöshet i sig har jag dock inget problem med. Det är när den åtföljs av en så skriande brist på kvalité som här som jag blir riktigt gramse.