Mr. Turner

Förra året skrev jag ett inlägg om biografier på film som jag faktiskt tycker fungerar. (Ni hittar det inlägget här.) Där skrev jag om Mike Leighs fina "Topsy Turvy" (1999). Den är tveklöst min favorit bland Leighs filmer. På många sätt är den en udda fågel i hans filmografi. Med Leigh brukar det bli mycket samtid, socialrealism och  vardag. Men han gör ibland exkursioner in i andra tidsepoker. Han gjorde det med "Topsy Turvy", han gjorde det med "Vera Drake" (2004) och han gör det med sin nya film "Mr. Turner". Det är dock inga traditionella kostymdramer som Leigh gör. Sällan blir känslan av att förflyttas in i en en tid så stark som i hans händer. Det gäller även här.

"Mr. Turner" är ett inträngande porträtt av den brittiske landskapsmålaren J.M.W. Turner (1775-1851), som har jag fått lära mig inte ska förväxlas med den brittiske landskapsmålaren William Turner (1789-1882) som delvis jobbade i en liknande stil. (Vilket inte blir lättare av att filmens Turner också hade William som tilltals namn.) Turner hör till de verkligt stora brittiska konstnärerna genom tiderna och hans tavlor är idag värda en förskräcklig massa pengar. Inte minst för att amerikanska konstsamlare är som galna i dem. Var och en som sett på den brittiska upplagan av "Antikrundan" har hört hans namn upprepade gånger. Turner var stor och framgångsrik redan under sin livstid och många andra konstnärer försökte efterbilda hans stil. Framförallt mot slutet av hans karriär drog hans målningar, som ofta skildrade hav, storm och dimhöljda landskap, mot ett spel av färg och ljus som tycks förebåda den franska impressionismen. De är ofta dramatiska och alltid väldigt vackra. Naturen är så stor och människorna så små. Som i den här tavlan till exempel:

Wreckers Coast of Northumberland (J.M.W. Turner, 1836)

I filmen gestaltas Turner av den magnifika karaktärsskådisen Timothy Spall, en av Leighs gamla trotjänare och ytterligare en i raden av alla de fenomenala aktörer som fostrades fram av Royal Shakespeare Company på 70-talet. Hans säregna anlete och profil har inte precis givit honom roller som förste älskare. Snarare brukar han skymta förbi som skurkens groteska och humoristiska sidekick i diverse Hollywoodproduktioner (Harry Potter-filmerna för att bara nämna några.) Det är alltid en fröjd att få se den sortens skådisar verkligen breda ut sig i en riktigt köttig roll. Och köttigt är verkligen rätt ord i det här fallet. Det är mycket kropp och påtaglig fysikalitet i den här filmen. Spalls rörelsemönster är sengångaraktigt och tungt. När Brecht brukade säga att "sanningen är konkret" föreställer jag mig ofta att det var något sånt här han menade. Och vilket röstarbete Spall gör. Han stånkar, han frustar, han gurglar, orden kommer långt nerifrån halsen. Det är en guttural rolltolkning som i ett ögonblick levandegör karaktären på ett oerhört specifikt sätt. Bitvis är det inte lätt att förstå vad karln säger men det gör bara känslan av närhet ännu starkare. Som om kameran bara råkade befinna sig i rummet och som om inget av det som händer där var till för våra ögon. Det är ett väldigt specifikt och ett väldigt detaljerat porträtt.

Detaljerad är överhuvudtaget ett ord som fångar Leighs film. Det händer ärligt talat inte särskilt mycket i den. Det är ett stycke vardagsrealism, slice of life som en brukar säga, som utspelar sig i mitten av 1800-talet. Och minst lika intresserad, om ibland kanske inte mer, som Leigh är av att berätta om Turners liv verkar han vara ute efter att fånga hur det måste ha varit, hur det måste ha känts att leva i den här tidsepoken. Det är en omslutande effekt han är ute efter. Fokus hamnar hela tiden på sådant som vi nästan aldrig får se i sådana här filmer. Pedagogiskt rent av. Nästan som att se på "Historieätarna". Hur en rakar ett grishuvud innan det ska tillagas. Hur en målare i den här epoken skaffar sina färgpigment och blandar dem, hur själva arbetet går till, hur konstnären gör för att marknadsföra sig själv och sälja sina verk. I slutet av filmen finns en scen där Turner får sitt porträtt taget med den nya uppfinningen, den fotografiska kameran. Sekvensen går noga in på hur allt fungerar rent tekniskt samtidigt som den ganska osentimentalt symboliserar början till slutet för den klassiskt avbildande bildkonsten. Det är på det viset en verkligt marxistisk kostymfilm där basen bestämmer överbyggnaden.

Det är också en fantastiskt grann film. Jag kommer flera gånger att tänka på Stanley Kubricks "Barry Lyndon" (1975) vars kostym, scenografi och ljussättning fortfarande är oöverträffad. "Mr. Turner" kommer dock i vissa delar ganska nära. Leigh hittar ett ljus som stämmer så väl överens med miljöerna och som ger filmen en lyster och en färgskala som kommer Turners estetik nära. Det skulle alls förvåna mig om filmen kommer att vinna alla Oscars för design som de kan hitta. Det finns filmer där det tydligt syns att vi tittar på moderna människor som klätt ut sig och det finns filmer som tar oss dit. Detta är den senare sorten.

Ett exempel på filmens tjusiga bildkompositioner.

Ändå kan jag inte förmå mig att älska "Mr. Turner" så oreserverat som jag gör med "Tupsy Turvy". Den hade samma jordbundna detaljerade realism men var mer av en komedi och besatt också mer av ett slags narrativt driv. Den hade också ett större register av intressanta karaktärer. Här finns vissa sådana ansatser men det förblir ändå i betydligt större utsträckning Spalls film. Turner är inte någon sympatisk karaktär, utan att för den sakens skull bli någon demonisk antihjälte heller. Han är mest en smått excentrisk herre som är lite svår att komma in på livet, en man utan någon överdriven charm, som inte vill kännas vid sina barn. Den finaste relationen han har med någon i filmen är den med hans far (spelad av Paul Jesson), en pensionerad barberare som levde med sin son och som fungerade som dennes assistent. Det är en kärlekshistoria som inte behöver ord men som är riktigt rörande. I övrigt är "Mr. Turner", alla sina kvalitéer till trots, den där sortens film som jag finner mig beundra men inte helt kan ta till mig.