Nymphomaniac

Det händer inte ofta men när jag såg Lars von Triers "Nymphomaniac" fann jag mig plötsligt utbrista, med ett närmast nedlåtande skratt: "Fy fan så jävla dumt!" Uttalandet överraskade mig själv men jag kan inte annat än erkänna att det kom från hjärtat. Mer än något annat är ordet "fånigt" något som beskriver den här filmen. Att von Trier har en barnslig förtjusning för pornografi är inte någon nyhet. (Jag kallar den barnslig för den påminner mig mest om den sortens rodnande fniss som kunde åtfölja fyndet av en gömma med gamla fuktskadade FIB-Aktuellt ute i skogen, en referens som kommer gå framtida generationer helt förbi.) Jag minns i alla fall tydligt hur provokatören log när Zentropa satte sig för att producera "konstnärliga" porrfilmer som von Trier gladeligen satte sitt namn på och jag tror inte någon som sett "Idioterna" (1998) glömmer inklippsbilderna av eregerade och penetrerande dasar i filmens berömda gruppknullsscen. Det är för all del inte en vurm som han är ensam om. Även Stanley Kubrick brukade ofta säga att han ville spela in en riktig p-rulle med stora filmstjärnor i rollerna. Den impulsen gav möjligen upphov till "Eyes Wide Shut" (1999). von Trier ger också en blinkning till den filmen genom att använda samma Sjostakovic-vals. Skillnaden är bara den att medan Kubricks film faktiskt har något intressant, personligt och inte sällan lite störande att säga om den mänskliga sexualiteten är von Triers "Nymphomaniac" en film som bäst kan beskrivas som ett stort practical joke. Och det är vi som publik som regissören driver med.

Charlotte Gainsbourg, som det senaste decenniet varit von Triers musa/strykpåse, spelar titelns nymfoman - en kvinna vid namn Joe. När filmen börjar ligger hon misshandlad i en gränd någonstans i en stad utan namn. Där hittas hon av den vänlige, intellektuelle och ganska mesige Seligman, spelad av Stellan Skarsgård. Han tar med henne hem till sin lägenhet, plåstrar om henne, bjuder henne på te och spelar villig åhörare när Joe börjar berätta om sitt liv, vilket visar sig bestå av en ändlös rad av erotiska episoder ända från hennes barndomsår fram till nutid. Filmen består sedan dels av detta, de två karaktärerna i samtal med varandra, ofta filmade med nära liggande närbilder. Det skulle i princip kunna vara en avfotograferad teaterpjäs. Dialogen mellan Joe och Seligman är väldigt litterär till sitt språkliga uttryck och fylld av utsvävningar till ämnen som flugfiske, fibonaccital och kyrkohistoria för att bara välja några. Från detta klipps vi sedan över i dramatiseringar av de berättelser som Joe dukar upp. I de flesta av dessa scener spelas den yngre Joe av en väldigt begåvad Stacy Martin.

Dramatiseringarna liknar små erotiska noveller som staplats på varandra en efter en i en rad som tillsynes aldrig vill ta slut och som inte följer någon egentlig dramatisk kurva. "Nymphomaniac" är i den versionen jag sett, och som så vitt jag förstår också var den som visades på biograferna, runt fyra timmar lång. Det lär även finnas en directors cut som ska vara ytterligare en timme. Jag kan inte ens föreställa mig vad den upplevelsen skulle innebära. Men själva det faktumet att filmen är lång skulle jag tro är en medveten strategi. Liksom som Richard Wagner, som von Trier naturligtvis beundrar och ständigt refererar till, är själva konstverkets längd till för att bryta ned åskådaren, få hen att överge all form av motstånd och kritisk distans för att slutligen bara kapitulera för de intryck som konstnären serverar. Det är inte utan att det är en slags övergreppets estetik. von Triers relation till sin publik är djupt sadistisk. (Vilket gör det så mycket tråkigare att filmens oundvikliga BDSM-scener skildras med en så sensationslysten distans. Det borde vara mammas gata för honom.)

Han är också den sortens regissör och författare som inte tycks redigera sig själv. Samtalet mellan Joe och Seligman tuggas vidare och vidare, in och ut ur eviga digressioner. Eftersom båda karaktärerna fungerar som en slags stand in för filmmakaren själv blir dialogen närmast något som liknar en personlighetskluvens inre monolog, en förvirrads medvetandeström. Någon verklig dialogicitet uppstår inte eftersom det inte finns någon verklig gestaltning. "Nymphomaniac" vill nog vara någon form av idédrama men lyckas inte lyfta bortom det rent privata. Om filmen har något att komma med utanför von Triers egna högst personliga hangups och fantasier så undanflyr det åtminstone den här recensenten. Med det menar jag inte att det inte finns partier i filmen som är väldigt intressanta. Det är alltid fascinerande att se vad en verkligt begåvad vildhjärna kan åstadkomma. Men till de höjder som "Antichrist" (2009) och Melancholia" (2011) når filmen aldrig helt enkelt för att det finns inget att hänga upp den på. Joe förblir en idé snarare än en verklig människa. Det innebär också att filmen ständigt pendlar mellan det pretentiösa och det tramsiga och till slut går det inte att veta vad som är vad. Hela tiden finns känslan av att Lars von Trier sitter strax bakom min nacke och fnissar lite för högt åt sina egna skämt. Som när en grupp unga flickor står i en källarlokal och mässar "Mea vulva, mea maxima vulva..." om och om igen varpå Skarsgårds karaktär avbryter historien genom att flämta: "Så sataniskt. Så hädiskt." Kom igen, von Trier. Tar du ens dig själv på allvar längre?

Lars von Triers sinne för humor, sammanfattad i en mening.

Det är på det visuella planet som "Nymphomaniac" vinner mina sympatier. von Trier fortsätter här att förena uttrycken från sin tidiga starkt Tarkovskij-inspirerade period med den estetik som han utvecklade kring Dogmaåren. Det känns som om han äntligen har hittat hem. Scenerna i Seligmans lägenhet är som sagt enkla, närgångna och närmast lite okonstnärliga. I dramatiseringarna tar han sedan ut svängarna dess mer. Jag kallar dem för dramatiseringar snarare än tillbakablickar för jag är inte alls säker på att det är meningen att vi ska förstå Joes berättelser som verkliga minnen. Det finns gott om ledtrådar som antyder att allt bara är påhitt. Berättelserna rymmer bitvis fantastik. Där finns ett bildstormande med en hel del otroligt vackra kompositioner men också en yster lekfullhet. Sekvenser spelas baklänges, text och kommenterande diagram bryter illusionen. Kapitelrubriker delar in filmen i olika avsnitt, ett klassiskt von Trier-grepp. Här finns mycket av det som jag uppskattar hos von Trier som filmmakare. Scenografi och kostym är stilfullt urblekt och murrigt med en doft av sjuttiotal. Det är absolut värt att se bara av den anledningen.

När allt är slut kan jag bara inte undgå känslan av missnöje. Det finns så mycket intressant att säga både om sexmissbruk och om vårt samhälles hycklande och kluvna förhållningssätt till sexualitet. Inget av det kommer fram i filmen - inte minst därför att von Trier när allt kommer omkring, när alla hans provocerande poser har lagt sig och hans impuls att spela allan fått sitt utlopp i grund och botten visar sig vara en pryd och puritaniskt sinnad konservativ liten gosse. Joe är en kvinna som lever ut sin sexualitet och det gör henne i berättelsen till ett monster. Hon tar ingen hänsyn till andra, är djupt självisk och drivs av ett djupt självhat. I slutändan måste hon naturligtvis straffas för det. Det är helt och hållet ett traditionellt narrativ och inte så lite unket. Det enda som delvis räddar skildringen är att jag ändå tror att von Trier ser sig själv i henne. Likt Joe som sitter och berättar i Seligmans säng sitter von Trier och drar sina skrönor för oss. De är kanske inte sanna men de kommer ändå ur ett djupt oförklarligt behov i berättarens själ, en känsla av att vara värd förakt och inte kunna tåla tanken på att någon verkligen skulle kunna tycka om en. Läst så blir filmen en slags akt där von Trier är ute efter att straffa sig själv. Jag vet inte om jag finner det helt och hållet övertygande. Åtminstone inte tillräckligt för att fullt ut rehabilitera filmen.