Sin City: A Dame to Kill For

Det vore att fara med stor osanning om jag skulle påstå att "Sin City" (2005) var en bra film. Däremot var den spektakulär och den var utan tvekan stilbildande. Den liknade inte något som vi sett tidigare. Greppet där Robert Rodriguez plockade in serietecknaren och författaren Frank Miller som medregissör och satte sig för att levandegöra Millers brutala stiliserade teckningar i knivskarpt svart och vitt med bara enstaka klickar av röd färg, att göra en film baserad på en grafisk roman som verkligen såg ut precis som sin förlaga var verkligen något speciellt. Då. Sedan dess har Zack Snyder gjort karriär på samma sak, först med ett annat av Millers verk som blev filmen "300" (2006) och sedan med Moores och Gibbons "Watchmen" (2009). Båda filmerna är stilistiska efterapningar av sina serieoriginal men i fallet med "Watchmen" missas ändå något av berättelsens hjärta. Samma sak hände förövrigt när Miller på egen hand skulle regissera "The Spirit" (2008), baserat på Will Eisners gamla dekonstruktivistiska icke-superhjälteserie från mitten av 1900-talet. Miller drogs uppenbarligen till Eisners tecknarstil och såg i den en inspiration för sina egna verk men av den djupa och inkännande humanism som alltid präglade Eisners verk fanns inget kvar i Millers film. Hade någon sagt att den var uppföljaren till "Sin City" hade ingen blivit förvånad. Jag tror förresten också att Spielbergs och Jacksons märkliga filmatisering av Tintin från 2011 kan ses som en samma andas barn. Den ser ut som Hergé men bakom kostymen är den något helt annat. Så har åren gått och det som får nästan ett decennium var ett fräscht och nyskapande grepp har stelnat. Nu, nio år senare, är det dags för "Sin City: A Dame to Kill For", uppföljaren som det har talats om ända sedan föregångaren hade premiär. Och tiden har rusat förbi. Vad som blivit kvar är unket, vidrigt och poänglöst.

Jag har inte sett om "Sin City" sedan den kom. Så när jag säger att jag inte minns den som lika hemsk som sin uppföljare finns den uppenbara risken att mitt minne spelar mig ett spratt. Jag misstänker nästan att det är så. För det här är tveklöst smörja. Det är dumt, det är plumpt och jag känner mig förolämpad som människa när jag ser det. Inte minst därför att jag håller av den noirgenre som Rodriguez och Miller verkar föreställa sig att filmen är en hyllning till. Men vad de gör är att ta varje trop, varje kliché, varje förutfattad mening om genren, totalt tömma dem på innehåll och sedan blåsa upp dem som ballonger till bristningsgränsen. Alla dessa mörka gränder, alla dessa alkoholiserade, hårda män med sina bombastiska voice-over-monologer, all denna cynism. Hur kan de tillåta sig att bli så tondöva? När författare som Dashiell Hammet och Raymond Chandler skapade sina hårdkokta deckare i slutet på 40-talet kom de ur en väldigt specifik kontext, en social oro sprungen ur en värld som redan var stadd i förändring. Den sortens män som var Sam Spade och Phillip Marlowe var redan då avatismer, dinosaurier på väg att dö ut. Det finns en sorts bitter ironi över dem som verkar gå Miller och Rodriguez helt förbi. De verkar tro att de lyfter upp det hela till någon slags högre plan men allt de gör är att dra ett löjets skimmer över det hela. Mer än något annat får deras film mig att tänka på Steve Martin i "Döda män klär inte i rutigt" (1982), fast filtrerat genom något som missuppfattat parodin som allvar.

Liksom första filmen består den här av flera kortare berättelser som pusslats samman. Tur är väl det för ingen av dem hade hållit på egen hand. Den längsta och bärande episoden i filmen är den som givit den dess undertitel "A Dame to Kill For". Här blir den hårdkokte (alla män är som sagt hårdkokta i Sin City) Dwight, spelad av Josh Brolin utnyttjad av den ondsinta och falska Ava, gestaltad av Eva Green. Ava är sannerligen en kvinna utan samvete, den fatalaste av femme fataler, en vamp i ordets ursprungliga Theda Bara-betydelse, mer av en succubus än en människa som slukar män och spottar ut dem tömda på livskraft. Utrustad med blodröda läppar och demoniskt gröna ögon som står ut i allt det svart-vita är hon på samma gång lockande och fasansfull, den mest misogyna av karaktärer i denna film vars värld är som genomdränkt av kvinnohat att den får "Grand Theft Auto"-spelen att se ut som något skrivet av Anita Sarkeesian.

Vad ni än gör - akta er för denna kvinna.

Att Eva Green behärskar det djävulska och det övermänskliga uttrycket, det vet vi redan. Att det här är den typen av roller som den stora filmindustrin vill ge henne ger mig en fadd smak i munnen. Snacka om att en stor begåvning slösas bort. Och då är ändå hennes den enda rollprestation i filmen som är riktigt minnesvärd. (Hon och Mickey Roarkes ansiktsproteser.)Alla de manliga karaktärerna är totalt utbytbara mot varandra, det är samma trötta brutalitet och hårdförda stil om och om och om igen. Det var först när jag läste lite efter att ha sett filmen som det gick upp för mig att Brolins rollfigur är samma som Clive Owen spelade i den första filmen. Inte för att jag ens mindes att Owen var med i "Sin City". Det är inte den sortens saker en minns om de här filmerna. Jag kan bara hoppas att glömskan i sin nåd lägger sin ömma filt helt och hållet över den här upplevelsen för jag kan inte låta bli att känna mig lite smutsig efter att ha sett den. Den stånkar och tar i med sin nihilism och sitt cyniska nyttjade av sexuella övergrepp och groteska våldsdåd som foder för att försöka roa en blodtörstig publik. Men värre ändå - bortom allt detta målar ändå filmen upp sina råa män som hjältar. De må vara stukade själar men sådan är den vars lott i livet det är att fördriva ont med ont. Bakom filmens förmenta amoralitet finns ändå en tro på en kamp mellan det sunda/goda och det perverterade/onda. Och det goda kan endast hävdas med den starkes rätt. Det är en syn på världen som måste kallas vid sitt rätta namn - ren och skär fascism.

När Miller slog an samma slags pose redan i sin legendariska Batmanserie "The Dark Knight Returns" från 80-talet var det många som läste den som satirisk. Som att Miller genom att driva allt lite för långt avslöjade den sortens högerextrema logik som en figur som gamle Läderlappen egentligen opererade ur, som ställde honom i en lång och svårt problematisk tradition av amerikansk vigilantism som rymmer inte bara Gothams maskerade hämnare utan även figurer som Travis Bickle och ytterst även Ku Klux Klan. När den första "Sin City" kom var jag nog fortfarande beredd att att läsa det hela ironiskt. Jag tror inte jag kan göra det längre. Huruvida det någonsin varit menat som satir eller inte vet jag inte. Jag har inget fönster som jag kan använda för att se in i Millers själ. Men jag kan omöjligen läsa det som sådant längre. Det är som att höra någon dra ett rasistiskt eller homofobt skämt som för att kolla om åhörarna är med på noterna. Du lurar ingen. Det är inget skämt. Det är så här du verkligen tycker. "Sin City: A Dame to Kill For" är en film som skulle kunna vara baserat på valfritt kommentarsfält där SD- och gamergate-trollen härjar.

Inte heller kan filmens estetik rädda den. Nyhetens behag har försvunnit och stilistiskt visar sig greppet vara svårt att upprepa. Det ser faktiskt inte så värst bra ut heller. Skådespelare och datoranimerade miljöer smälter dåligt samman. Det är artificiellt, det är platt och inte på ett bra sätt. Resultatet ger ett förvånande hafsigt och faktiskt fult. Det var med andra ord en obehaglig upplevelse det här. Jag vill inte säga hata för det är ett väldigt starkt ord men läsare, jag avskydde den här filmen.