"Det här hände sig på den tiden då man ännu kunde se fattiga människor på stadens gator." Ungefär de orden läser Tage Danielsson i början av "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" (1975). Den där meningen får mig nästan att gråta. För den tiden är ju nu tillbaka. Kanske var den aldrig riktigt borta. Fattigdom är inte något vi tycker om att tänka på. Ja, det finns till och med dem som inte vill kännas vid att den finns. Det är lättare att blunda och gå förbi, titta åt ett annat håll och fokusera på det egna fredagsmyset. Och när vi konfronteras med vad misär och elände verkligen är, när det stirrar oss i ansiktet och inte låter oss låtsas som ingenting då reagerar många i stället med ilska och vrede. Så häller plötsligt en butikschef skurvatten över en tiggare som sitter utanför dennes entré. Så misshandlas de som lever allra mest utsatt. Så fördrivs de som inte har någon annanstans att ta vägen från uppvärmda vänthallar med motiveringen att det är för deras eget bästa. Och ingen av de som gör allt detta ser det omänskliga i sitt handlande för någonstans i bakgrunden finns en moralistisk uppfattning om att de som trillat utanför och som är i nöd ändå har sig själva att skylla. Att de måste vara sämre människor, kanske rent av bedragare och kyligt kalkylerande yrkeskrimminella. Det blir så mycket enklare då att inte behöva möta deras blickar.
Fast om du placerar din berättelse i historisk tid är det förstås en annan sak. När vi möter fattigdomen i grå trasor och käcka yllemössor, filtrerade genom H.C. Andersen, Victor Hugo och Charles Dickens, då plötsligt framstår armod och att inte ha mat för dagen eller ett tak över huvudet som något vemodigt och sorgset, men också som något lite ädelt och snudd på gulligt. Fattigdomen estetiseras och det är lätt att glömma att det dessa författare skrev om var verkliga sociala problem och att de som hade då bemötte de som inget hade med precis samma ilska och fördomar som cirkulerar idag. Redan på 1700-talet drev John Gay med folks föreställningar om "organiserat tiggeri" i "Tiggarens opera" bara för att nämna ett exempel.
"Tjuvarnas jul" var 2011 års julkalender. Jag såg den inte då, jag måste erkänna att jag har inte följt med i kalendrandet på över ett decennium. Men eftersom jag visste att jag skulle få möjlighet att se den långfilmsuppföljare som nu kommer på bio har jag passat på att se ett par avsnitt. I en fantasiversion av en 1800-talsstad komplett med trånga gränder och prång härjar en ficktjuvsliga. När den lite dumsnälle tjuven Kurre (spelad av Gutav Hammarsten, vem annars?) plötsligt får den föräldralösa flickan Charlie (Tea Stjärne, en väldigt duktig barnskådis) på halsen förändras allt. När vi möter karaktärerna igen i "Tjuvarnas jul: Trollkarlens dotter" har den gamla ligan tagit över stadens barnhem och lever numera ett hederligt liv. Charlie och Kurre jagas dock fortfarande av polisen (lyckligt nog farsartat inkompetent på Kling och Klang-nivå) då de maskerade delar ut de skatter som ligan tidigare stulit till stadens fattiga. Charlies lycka hotas dock av att Kurre och hans fästmö (Elisabeth Carlsson på bred småländska) väntar barn. Kommer Kurre att bry sig om Charlie nu när han har ett eget barn? I samma stund dyker Charlies biologiska pappa upp, en trollkarl på ett kringresande tivoli (Gustav Skarsgård). Trollkarlen lockar sin dotter med ett liv fyllt av magi, men går det att lita på honom?
Med små medel skapar regissörerna Stefan Roos och Per Simonsson sin sagovärld. Det är precis den sortens Dickens-värld som jag talade om tidigare, strösslat med lätta gotiska ångpunksinslag i form av goggles, bisarra hattar, Tesla-inspirerade blixtmaskiner och en varulvskvinna. Ordet scenografiporr kommer för mig. Det hela är som en burtonsk julkaramell. Om själva historien finns annars inte så mycket att säga. Skarsgård vet att ta ut svängarna både som förförare och melodramatisk bov, komplett med snurrvänliga mustascher. Tematiken kring barn och föräldrar, om vad ett barn kan fantisera om att hens förälder ska vara och varför det kanske inte ändå är den förälder barnet faktiskt behöver landar väl.
Som en värmande familjefilm fungerar alltså "Tjuvarnas jul: Trollkarlens dotter". Jag tror säkert att den som tyckte om julkalendern kommer att gilla även filmen. Så mycket mer än så har jag egentligen inte att säga om den. Men en tanke lämnar den ändå hos mig som jag inte kan riktigt släppa. Eller kanske snarare en fråga. Hade det varit möjligt att berätta den här historien utan den nostalgiskt distanserade patina som de fantasifyllda historiska miljöerna erbjuder. Som bjuder in oss som publik att identifiera oss med tjuvar, hemlösa och andra av samhällets olycksbarn? Som inte behandlar det där som något som hör det förgångna till utan som något som pågår runt omkring oss hela tiden. Som hade kunnat ställa melodramet till tjänst för att försöka förändra samtidens inställning till dessa problem. Jag har faktiskt svårt att se hur det hade kunnat göras. Men Charles Dickens kunde göra det när han skrev "Oliver Twist", inte sant? Så vad har förändrats?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar