Interstellar

Precis som en gång Tarkovskij gjorde med sin "Solaris" från 1972 börjar Christopher Nolan sin rymdfilm "Interstellar" på Jorden. Och liksom i "Solaris" spenderar vi en ganska lång del av berättelsen nere på marken innan det bär av ut mot stjärnorna. Det är tid som vi får ägna åt att lära känna vår astronaut och huvudperson, här en man vid namn Cooper spelad av Matthew McConaughey, hans familj och hans livssituation. Det är också, som i Tarkovskijs film, en inledning när naturen, grönskan, de jordiska miljöerna ges en central roll. Skillnaden är bara den att det som som Tarkovskij var ett lummigt, enkelt paradis med smekande sommarregn i Nolans film är utbytt mot en värld på randen till undergång. Bioduken fylls av bilder av ändlösa ikoniska fält med majs. Det vore lätt att förledas att tro att det är en nostalgisk drömbild av ett amerikanskt lantbrukarliv. Men idyll är det inte. Överallt drar väldiga sandstormar fram. Anledningen till att det bara växer majs på fälten är att inga andra grödor går att odla längre. Massvis med människor har dött svältdöden. Det är en jord på randen till en ekologiskt kollaps. Människans dagar är räknade. Den ensliga bondgård där McConaugheys Cooper framlever sina dagar tillsammans med sina två barn och deras morfar (John Lithgow) är mer "Vredens druvor" än Norman Rockwell. Parallellerna till "the dust bowl" under 30-talets depressionsår är uppenbara.

Jorden står alltså inte att rädda. Artens enda hopp står att finna i möjligheten att hitta en annan beboelig planet. Via ett maskhål som forskare upptäckt finns möjligheten att resa till en annan galax där flera potentiella nya världar finns inom räckhåll. Cooper blir vald som expeditionens pilot och ger sig tillsammans med kollegorna Brandt (Anne Hathaway), Doyle (Wes Bentley) och Romilly (David Gyasi) ut på en resa från vilka det inte finns några garantier att de någonsin kan återkomma. Kvar på Jorden blir Cooper dotter Murph (som under filmens gång växer upp till att bli gestaltad av Jessica Chastain) och Brandts far (Michael Caine), projektets skapare.

Den unge Murph (Mackenzie Foy), Cooper (Matthew McConaughey) och majs.

Nolan lägger sin ribba högt. Något annat hade jag heller inte förväntat mig. "Interstellar" utlovar från första rutan att bli den sortens intellektuella, sinnesexpanderande, häpnadsväckande och existentiella science fiction-film som vi så sällan får se. Förutom Tarkovskijs "Solaris" är naturligtvis Kubricks "2001 - ett rymdäventyr" den givna referenspunkten. Och som läsare av Allmänstädesbloggen vet håller jag den filmen för den bästa som någonsin har gjorts. Om någon filmare idag ska ha ambitionen att stå på dessa jättars axlar så är det Christopher Nolan. Han har gång på gång visat en förmåga att smälta samman det samtida biografindustrins ändlösa aptit på spektakel och överdåd med en personlig stil, ett intelligent innehåll och gripande tematik. Nolans filmer har alltid sökt grepp om stora frågor - politiskt och mänskligt. Han har dessutom gjort det samtidigt som han envist har hållit fast vid gammaldags filmmakande: så lite digitala effekter som möjligt, hellre modeller och verkliga kulisser än green screen, våga vägra 3D och så vidare. Så visst känns det rimligt att han nu beger sig ut i världsrymden. Därför har jag också väntat ivrigt på "Interstellar".

Jag önskar jag kunde säga att filmen når upp till samma höjder som Nolans främsta mästerverk "The Prestige" (2006) och "Inception" (2010). De båda, som för mig framstår som två sidor av samma mynt, är perfekta pärlor av historieberättande, tajta, kluriga, förledande och oerhört välslipade. De är kaningrävda tunnlar genom kullar där jag som åskådare kan förlora mig. De är helt enkelt fulländade och de har grundlagt min beundran inför Nolans regikonst. "Interstellar" är på många sätt en svajigare prestation. Det är en berättelse som vill väldigt mycket och som kanske inte alltid klarar av att behålla sitt fokus. Även efter det att Cooper och hans besättning åkt ut i rymden återvänder filmen till de som blivit kvar på Jorden. För alla sina stora ambitioner att berätta om människan som art (det kosmiska perspektiv som genomsyrar Kubricks mästerverk) vill "Interstellar" i hjärtat vara historien om kärleken mellan en man och hans dotter. Det är inte förvånande att få veta att Jonathan Nolan, regissörens bror och manusförfattare, ursprungligen började skriva det här manuskriptet åt Stephen Spielberg. Det finns något uppenbart Spielbergskt över upplägget. (Inklusive några tydliga referenser till dennes "Närkontakt av tredje graden" från 1977.) Nu har jag aldrig hållit med dem som hållit Nolan för att vara känslokall och klinisk, tvärtom har jag alltid haft en väldigt emotionell reaktion på dem. Men han har alltid undvikit att vara sentimental och även om han nog undviker den fällan även denna gång balanserar han ändå lite nära kanten ibland.

Berättelsen om Cooper och Murph blir dock till något av ett problem - i alla fall i relation till själva rymdäventyret. Filmen lyckas aldrig helt ut förena de båda även om jag tydligt kan se den narrativa logiken med att försöka göra det. Det är ett grepp som funkar bättre i teorin än i praktiken. Antingen måste filmen i första hand handla om en man som reser ut i rymden, eller om hans dotter som blir kvar och försöker förstå varför hennes far lämnat henne. Det är när "Interstellar" försöker vara både och som helheten inte riktigt vill nå upp till summan av dess delar. Det blir lite för många trådar och lite för långt.

Det svarta hålet Gargantua.

Det betyder inte att "Interstellar" är en dålig film. Tvärtom. I stora stycken är den magnifik. Världen som den bygger upp är en sån där fiktion som är lätt att försvinna in i. Visuellt är den strålande. Universum, maskhålet och rymdskeppet är så taktila och påtagliga. De främmande planeterna som expeditionen besöker är genuint annorlunda och påminner faktiskt inte om något jag tidigare sett i genren. Här kommer Nolans bestämda filmskapande av den gamla skolan verkligen till sin rätt. Hoyte van Hoytema som skött fotot fortsätter att etablera sig som en av de absolut främsta i sitt fält. Det är också bitvis en väldigt spännande film. Jämfört med mycket annat är actionsekvenserna i "Interstellar" relativt sparsmakade men de är ruskigt effektiva. Klippning och ljudläggning gör det bitvis omöjligt att andas i salongen. Nolan är också mycket klyftig med hur han ska arbeta med tystnader just på de rätta ställena.

McConaughey fortsätter på den inslagna väg som hans rollfigurer vandrat i det senaste, en slags tänkande kofösare med stor bultande hjärtmuskel. Det är inget vi inte sett honom göra förut vid det här laget men han gör det otroligt väl. Jag är mer imponerad av Anne Hathaways rollprestation. Visst var hon både stark och kapabel som kattkvinna i Nolans sista Batmanfilm men i den här rollen höjer hon insatsen än mer. Tillsammans med Chastain balanserar hon upp det som annars tenderar att bli en övning i stoisk manlighet. Nolans gamle vapendragare Michael Caine är lika bra som alltid. Bland filmens andra överraskningar kan nämnas Matt Damon i en oväntad roll och Bill Irwin som rösten till roboten TARS, en av de mest originella robotar jag sett på film någonsin.

Science fiction av det har storslagna slaget tenderar alltid att vilja dra åt det magiska och teologiska. Så även "Interstellar". Ibland kan det kännas som ett sätt att klara sig ur en intrig som är för snårig för att reda ut på annat sätt. En högre intelligens kan alltid kliva fram som en gud och maskinen och ställa allt till rätta. Om det hanteras rätt, som jag menar att Kubrick gjorde, kan resultatet bli fantastiskt och komma nära att beröra en verkligt religiös upplevelse. Misslyckas det kan det bli pannkaka av alltihop. "Interstellar" hamnar någonstans där emellan. Jag köper vad filmen vill förmedla och för mig håller berättelsen samman nog för att landa i ett känslomässigt tillfredställande slut. Men till det trancendenta når det inte och jag lämnar den utan att riktigt ha klart för mig vad Nolan egentligen vill säga om oss människor mer än att jag tror han tycker att vi förtjänar att leva vidare. Det är kanske gott så.