Muminfamiljen på Rivieran

Så, i år skulle alltså Tove Jansson ha fyllt hundra år. För egen del har det inneburit att jag tagit tillfället i akt att läsa om flera av hennes böcker i Muminsviten. Skulle du av någon anledning inte ha gjort det ännu tycker jag verkligen du ska göra det. Det är stor litteratur. Inte bara stor barnlitteratur utan bland det bästa som någonsin skrivits på det svenska språket. Det är egensinnig och surrealistisk fantastik på hög nivå. Poetiskt och filosofiskt. Bitvis väldigt sofistikerat och samtidigt omedelbart tillgängligt. Janssons kärlek till hennes fiktiva värld och de varelser, knytt och skrutt som bebor den är så stark, så stark. Jag förstår henne. Jag känner mig också mycket, mycket hemma där. Janssons författarskap är en bekantskap som jag kommer att bära med mig och återvända till om och om igen.

Men fenomenet som är Mumin har länge varit mer än bara böckerna. Mellan 1954 och 1975 producerade Tove Jansson, tillsammans med sin bror Lars, en serieversion av figurerna i strippformat direkt för den brittiska marknaden. Serien gick ursprungligen i London-tidningen "The Evening News" och har sedan tryckts på en massa språk, inklusive svenska förstås, både i tidningsform och som seriealbum. Jag tror det främst var den här versionen av trollen som jag tog del av som barn. Jag har tydliga minnen av många av seriens historier. Det är på många sätt en ganska annorlunda mumindal som vi möter här, jämfört med böckerna. Tonen är lättsammare, ännu mer absurd, mer satirisk än lätt ångestfilosofisk. Ofta bygger berättelserna på att  muminfamiljen, de eviga bohemerna och anarkisterna, konfronteras med uttryck för en mer konventionellt borgerlig existens, naturligtvis med resultatet att de gör bort sig. Serierna är väldigt roliga och dråpliga inte sällan på ett skruvat och underfundigt sätt. Som sagt, på många vis inte likt böckerna, men lika mycket ett uttryck för Janssons konstnärliga temperament.

Det är seriestrippen som är förlagan till den nya animerade filmen "Muminfamiljen på rivieran". Manuset är hämtat från några av Tove Janssons tidigaste seriehistorier. Själva filmen är, som sådana här produktioner ofta är, en internationell samproduktion. Det kreativa teamet är baserat i Frankrike och Finland medan de flesta namnen bland animatörerna i eftertexterna är kinesiska. Filmen är samregisserad av den finske producenten Hanna Hemilä och fransmannen Xavier Picard. (Ett namn som låter så delikat osannolikt att jag var övertygad att det måste vara en pseudonym men så är tydligen inte fallet.) Efter lite inledande episoder hemma i mumindalen seglar den excentriska familjen, som titeln antyder, på semester till rivieran. Där tar de in på lyxhotell men tycker att sviten är för stor och bestämmer sig för att bara bo i sängen. Somliga av dem anpassar sig väl till det nya livet medan andra har svårare. Muminpappan blir vän med en markis som drömmer om att få vara en fattig konstnär medan Snorkfröken går på kasino och umgås med filmstjärnor. Mumin förgås av svartsjuka och Muminmamman återskapar mumindalen i miniatyrformat på stranden. Allt är väldigt episodiskt strukturerat och löst i kanterna.

Det jag uppskattar med filmen är den visuella stilen och själva animationerna. Utseendet är grundat i Janssons serieestetik som var stiliserad och fokuserad på karaktärerna snarare än avancerade bakgrunder. Hemilä och Picard fångar verkligen detta. Röstskådespeleriet är också fint. Maria Sid och Mats Långbacka som Muminmamma respektive Muminpappa har så väl värme som auktoritet. Jag är mindre imponerad av dramatiseringen. Jag tycker inte att filmen förmår levandegöra figurerna tillräckligt och filmen faller lite väl mycket i bitar, vill inte hålla ihop som helhet. Det är också tydligt att filmmakarna inte riktigt kunnat bestämma sig för vilken filmens målgrupp ska vara. Satiren landar uppenbarligen långt över barnens huvud, trots att den är nedtonad från förlagan, och åtminstone på den föreställning som jag såg hade de minsta svårt att hålla koncentrationen.

Muminfamiljen, som vanligt gränslös.

Det är på sätt och vis en orättvis jämförelse men jag kan inte låta bli att ställa "Muminfamiljen på rivieran" mot det som är den bästa animerade Mumin-adaptionen, amineserien från 90-talet. Den är för all del gjord i en helt annan stil, en väldigt vacker och fullödig tecknad värld med strålande naturromantik men det är inte avsaknaden av detta som gör mig skeptisk till den nya filmen. Animeversionen är eftertänksam och poetisk även när den baserar sina avsnitt på den tecknade serien. Där känns karaktärerna verkligen fullt ut realiserade, med djup och flera lager. Här blir de lite mer pappfigurer. Jag ville verkligen tycka om filmen, för Mumin står nära mitt hjärta men jag måste säga att dessvärre är hjärtat något som saknas i den här versionen. Det känns som en film skapad av en kommitté mer för att det borde komma en sådan här film lagom till hundraårsjubileumet snarare än för att någon av de iblandade verkligen brunnit för den konstnärligt. Mumin får gärna vara rolig, han måste inte vara melankolisk, men han får inte sakna själ. Jag förutser att just den här tolkningen ganska snart kommer att vara bortglömd.