Apornas planet: Uppgörelsen

Styrkan i konceptet "Apornas planet" ligger i att idén är så elastisk. Föreställ dig en värld som reageras av apor istället för människor. Okej. Vad betyder nu det? Den saken är inte given och det hela lånar sig därför till allsköns form av symbolik. Den gamla ursprungliga serien med filmer började som en vanlig enkel science fiction-fabel av det slag som skulle kunnat vara grunden till ett avsnitt av "The Twilight Zone" eller rent av "Star Trek" men de blev för var del mer och mer en allegori över den amerikanska medborgarrättsrörelsen och de sociala spänningarna i det samtida sjuttiotalet. Tim Burtons töndöva och poänglösa försök till remake lämnar vi därhän. Må den falla i den glömska den förtjänar. Så kom 2011 års "Rise of the Planet of the Apes" (med den inte så inspirerade svenska titeln "Apornas planet: (R)evolution"). Det var en film med både hjärta och hjärna som jag tyckte mycket om. Den tog ett ekologistiskt grepp om motivet och gjorde det till en berättelse om en mänsklighet som får vad den förtjänar när naturen slår tillbaka.

Den nya filmen tar vid tio år efter att den förra slutade. Nästan alla människor har dött ut i den apinfluensa som började spridas där. Under tiden har chimpansen Ceasar och hans koloni av supersmarta apor byggt sig en rudimentär civilisation ute i de kaliforniska redwoodskogarna. Den fred och den värld de skapat åt sig hotas när en grupp överlevande människor plötsligt dyker upp. De vill åt en damm som ligger inom apornas territorium för att genom dem få igång strömmen inne i San Francisco där de bor. Det första mötet mellan människor och apor går inte precis väl. Det finns stor misstänksamhet och ömsesidig rädsla mellan de två grupperna. Och konflikten eskalerar snabbt. Här kommer tolkningselasticiteten in igen. Det är inte svårt att läsa in verkliga politiska motsättningar av typen Israel-Palestina i det vi får se. Ceasar vill försöka bygga upp förtroende och samexistens men är det möjligt när hetsporrar och extremister på båda sidor motverkar freden? Filmen blir dessutom snabbt ett maktdrama av shakespearianska proportioner när Ceasars ledarskap utmanas av den våldsamme Koba. (Koba var för övrigt Josef Stalins smaknamn i den inre kretsen, knappast en slump.)

På den mänskliga sidan ser vi skådespelare som Jason Clarke och Kerri Russell som fredsmäklare och Gary Oldman som en våldets man. Men filmen tillhör aporna och då inte minst Andy Serkis som repriserar sin roll som Ceasar från förra filmen. Precis som då agerar han i motion capture-dräkt, samma teknik som han själv var med om att forma i rollen som Gollum i Peter Jacksons Tolkien-filmer. Det är en insats som inte liknar något annat. Serkis fångar verkligen både en djuriskhet och en mänsklighet i sitt porträtt. Han är så lik oss och ändå så annorlunda på samma gång. Redan med den tidigare filmen höjdes röster för att Serkis borde nomineras för sitt arbete och det skulle jag inte ha något emot. Visst är figuren vi ser på duken en sammansmältning av vad Serkis gör med begåvade animatörers kreativa tillägg men vilken skådespelare skapar sin konst i ett vakuum? De här filmerna skulle inte ha en chans att fungera om de inte förmådde oss som tittare att identifiera oss med djuren och det är just det som är kärnan i Serkis arbete. Djuren är också människor i fablernas värld.

Bakom pixlarna - Andy Serkis som Ceasar.

Filmen är regisserad av Matt Reeves, som mest har gjort TV men som i filmväg kanske är mest känd för att ha gjort "Cloverfield" (2008) samt den amerikanska remaken på "Låt den rätte komma in" (som ju hette "Let me in" och kom 2010). Reeves har inte någon utpräglad egen visuell stil, det är samma slags gråblå lite dystra men stilfulla foto som vi är vana vid att se i den här typen av filmer. Vad han däremot har är en känsla för tajming och rytm. Han väger väl humor och allvar, action och stillsamhet. Några av scenerna är extremt laddade med spänning. Reeves lyckas också göra den tredje aktens slutstrid till något minnesvärt, vilket inte är helt lätt i en tid när så många blockbusters känns totalt utbytbara med varandra. Därmed inte sagt att alla delar av slutet fungerar riktigt lika bra. Det finns några sekvenser där filmen förlorar sin fysikalitet och dataanimationerna skiner igenom.

"Apornas planet: Uppgörelsen" (eller "Dawn of the Planet of the Apes" som den heter i original) når inte riktigt upp till samma känslomässiga intensitet som den första filmen, inte heller är det riktigt så klyftig och det finns bitar av handlingen som känns mer som förberedelser inför kommande uppföljare snarare än något annat. Men när jag når slutet är jag absolut intresserad av vad som komma skall. På det viset gör filmen vad den ska. Och jag kommer fortsätta att hålla på aporna!