Monty Python Live (Mostly)

Monty Python, det har väl funnits i alla tider, inte sant? Det känns åtminstone så ibland. Jag är som så många i min generation uppvuxen med de här herrarna och deras vilda upptåg. Jag kan inte ens minnas hur gammal jag kan ha varit när jag såg dem första gången. Även jag har kunnat stor sjok utantill, bytt citat fram och tillbaka i en bekantskapskrets där pythonska var som ett eget hemligt språk, en kod, ett lösen som visade att du tillhörde stammen. Det fanns fortfarande en slags subversiv kraft och en utmaning till normer och strukturer i materialet. En gränsöverskridande energi, en djup och respektlös anarkism, en galenskap som var befriande. Monty Pythons värld var en där allt var möjligt och ingenting, inte makt, religion eller döden själv var allvarligare än att det kunde tramsas med. Det finns inte en nu levande komiker som inte verkar i deras skugga.

Vår barndoms hjältar åldras - de som inte brinner ut hastigt och förblir evigt unga där på andra sidan. Det går inte att komma ifrån. Och världen snurrar vidare. Vi må känna oss senkomna till Jorden, som om vi vore gäster som kommer till en fest efter att en massa skojigheter redan har utspelat sig. Ändå är det vår uppgift att föra kalaset vidare. Och de som följer efter oss kommer att känna likadant som en gång vi. Det kan förefalla överdrivet att komma med sådana tankar i en recension som den här men det är sådant jag finner mig själv grunnande över när jag tittar på "Monty Python Live (Mostly)", den inspelning som gjordes av den sista i raden av scenshower som de överlevande i Python-gänget (eller som de själva uttryckte det: "one down, five to go") framförde på O2-arenan i London tidigare i somras.

Showen består av alla de största klassiska hitsen från de fyra männen från Yorkshire som skryter om hur fattiga de var i sin ungdom till den döda papegojan, den spanska inkvisitionen, syltan som bara serverar spam och mycket mycket mer. Live-sketcherna varvas med klipp från TV-serien och filmer och på det viset får vi oss tillgodo såväl Terry Gilliams ännu oöverträffade animationer som Graham Chapman. Till stöd på scenen har de fem herrarna inte bara sitt gamla kvinnliga alibi Carol Cleveland utan även en armé av professionella dansare som kan fylla ut sångnumren. Dessutom bjuds det på en del överraskande gästartister, roligast av dem Stephen Hawking.

Själva framträdandet är vad det är. Pythongänget ger publiken det de vill ha även om det märks att de får anstränga sig för att hänga med sig själva. Energinnivån är lite fluktuerande. Mest energisk är Terry Gilliam och han är också den som ser ut att ha roligast på scen. John Cleese däremot kan i bästa fall beskrivas som halvhjärtad. Resten av ensemblen ligger och skvalpar mellan dessa poler. Jag kan inte hjälpa att tycka väldigt mycket om dem allesammans. Det finns något djupt rörande i att se dessa åldrande människor på scenen kämpa för att leva upp till sina forna jag, pröva och se om de fortfarande har det. Vi ska alla den vägen vandra. Allt det vi har, våra kroppar, vår intellektuella förmåga, vår kreativitet är i någon mening bara våra till låns och det gäller att vårda dem medan vi har dem. Känslan av att se föreställningen blir därför kanske mer melankolisk än ont-i-magen-skrattande men det är nog som det är. När gänget som extranummer leder publiken i allsång till "Always look on the bright side of life" är det till och med svårt att hålla tårarna borta.

Ett nummer från förra årtusendet. Det märks.

Mer problematiskt är att delar av gruppens material, så här på återseende helt enkelt inte åldrats med samma värdighet. Flera gånger kommer jag på mig själv med att skruva på mig lite obekvämt. Ta den klassiska skogshuggarsången. (Ni vet: "I'm a lumberjack, and I'm okey..." osv.) Det är ett nummer som verkligen behöver kontextualiseras och förstås från en helt annan historisk och social situation. Sångens drift med den manliga skogshuggaren som tycker om att klä sig i kvinnokläder och hänga omkring i barer luktar idag lite väl mycket av såväl homo- som transfobi. Det är viktigt att förstå att sketchen är sprungen ur en miljö där sådant var totalt osynliggjort att bara det att tala om det var ett tabubrott. Jag vet inte om det räddar humorn med den sortens förklaringar men jag känner ändå att det är något som behövs för att överhuvudtaget kunna framföra den idag. Och det finns fler liknande exempel. Det som då var transgressivt och utmanande kan idag kännas lite småunket. Eller bara småputtrigt och konventionellt. Världens snurrar ju vidare som sagt. Det är som det ska vara. Det här är ju trots allt menat som farvälföreställning. Så jag antar att nu får vi alla tacka för det som varit och gå vidare.