David Leveauxs Romeo och Juliet

Det är nästan så att jag förväntar mig att få höra de välkända fingerknäppningarna och urbana visslingarna från Leonard Bernsteins musik till "West Side Story" när släkterna Montague och Capulets anhängare spänner sina muskler och muckar gräl med varandra i öppningen till David Levauxs produktion av Shakespeares "Romeo och Juliet". (Uppsättningen spelades på Broadway förra året och bandades live för TV.) Det slås an en tydlig ton av gatukultur och hård attityd. Där är kedjor och kniv. En rörlig fondvägg är prydd med en utlakad gammal religiös muralmålning där graffiti klottrats. Det är en brutal värld, där alla tycks leva med sina känslor och egon på utsidan av huden. Det är en bra ansats. Modern och samtida till utseendet men också med något av en elisabetansk sensibilitet. Scenografin är enkel och suggestiv. Levande eld spelar en spännande roll. Ändå blir uppsättningen som helhet överraskande blodlös.

Det borde kunnat bli bättre. Det saknas inte potential. Uppsättningens bärande idé är att skildra de två ätterna i etniska termer. Familjen Capulet med underhuggare spelas av skådespelare med afroamerikanskt ursprung. Greppet är som gjort för dramatik och spänning. Massvis av kulturella koder och förutfattade föreställningar kan sättas i spel. "Romeo och Juliet" är förvisso egentligen inte en pjäs om kulturkrockar. De två släkterna kommer inte från olika världar. De är ju enligt pjästexten "both alike in dignity". Ändå känns det inte krystat. Problemet är bara det att det inte bränner till heller.

Jag hör till de som menar att "Romeo och Juliet" överhuvudtaget är en ofta missförstådd och felläst pjäs. Den lider under tyngden av en romantisk läsart där den har lyfts upp till att bli "tidernas största kärlekssaga". För mig missar den beskrivningen målet ganska ordentligt. Shakespeares verk är fyllda av betydligt mer intressanta och sannare kärlekspar än så. (Beatrice och Benedikt i "Mycket väsen..." för att bara nämna ett.) Inte för att författarens intentioner är något facit men jag tror faktiskt inte Shakespeare menade för oss att förstå de båda unga titelkaraktärerna som ett ideal. Då hade han inte skrivit dem som ett par bortskämda och osnutna tonåringar som drabbade av en lusta som de inte har några referensramar för på ungdomars vis drar allt för långt utan att ens själva begripa det. Det är överdrivet och det är nästan larvigt och det är meningen. Det genialiska med "Romeo och Juliet" är att den börjar som en komedi och beter sig som en sådan ända fram till dess sista tredjedel då allt går över ända. Min poäng är att kärleksintrigen, hur central den än kan verka, i grund och botten är en mcguffin - en dramatisk funktion som låter Shakespeare ägna sig åt det som han egentligen är intresserad av, nämligen att skildra hela den värld och det samhälle, dess mångbottnade konflikter och rika verklighet som pjäsen målar upp.

Levaux delar uppenbarligen inte den tolkningen. Hans skildring av samhället i Verona förblir abstrakt och otydlig, kanske det också är anledningen till att greppet med vitt och svart aldrig griper tag. I stället är det just kärlekssagan som ska bära det hela. Visst, det går att spela pjäsen så med men då krävs verkligen att du har två skådespelare som kan få de scenerna att spraka av fyrverkeri. Det har Levaux inte. Det stora dragplåtsret i föreställningen är stuntcastingen av Orlando Bloom, allas våran Legolas, som Romeo. Oj, oj, vad Bloom inte bottnar i det han gör här. Visst, han ser ball ut när han anländer in på scenen gränslandes över en motorcykel, visst han har någon slags rebellisk attityd och charm, men när han börjar prata lyckas han inte alls koppla samman med texten. Jag har i annat sammanhang skrivit om hur svårt jag har Baz Luhrmans ADHD-rumlande filmversion från 90-talet men till dess försvar måste ändå sägas att Leonardo DiCaprio där lyckas gestalta rollen betydligt bättre än Bloom gör här.  Replikerna lägger sig som en tung filt över honom och det känns som om hans skådespelarverktyg helt gått i baklås.

Kanske har det med personregin att göra. Condola Rashad klickar inte heller som Juliet. Det blir som om hon spelar idéen om vad "Romeo och Juliet" ska vara snarare att låta pjäsen verka genom henne. Då har hon ändå en barnslighet över sitt spel som fångar något väsentligt hos karaktären mer än vad Bloom gör. Men det är flera av skådespelarna i uppsättningen som kämpar för att hitta sina roller. Ta Mercutio som i alla versioner av dramat som jag sett brukar ta över showen med sin energi och okuvliga kraft. Här sliter Christian Camargo som ett djur men ger ändå nästan inget avtryck. Inte ens amman, spelad av Jayne Houdyshell - en av Shakespeares roligaste karaktärer någonsin - får riktigt blomma ut. Brent Carver, en skicklig musikalskådis, är sympatisk som broder Lawrence men blir även han ganska blek. Bäst av alla i ensemblen gillar jag Chuck Cooper i rollen som Juliets far. Han lyckas lyfta sin rollfigur till att bli en levande, pulserande människa. Det är annars något som uppsättningen hade behövt mycket mer av.

Orlando Bloom som Romeo och Condola Rashad som Juliet.

Så sammantaget lämnade den här uppsättningen mig med en känsla av lätt besvikelse. Det finns något extra sorgligt över teater som borde ha alla förutsättningar att åstadkomma något underbart men som nöjer sig med att bara markera. Det blir vad Peter Brook en gång kallade den dödliga teatern, sådan teater som borde vara bra men inte är det, som får den ovane teaterbesökaren att rycka på axlarna och tänka: "Det måste vara mig det är fel på som inte gillar det här." Men visst, helt som en pannkaka faller det inte. Pjäsen har trots allt en styrka, en skönhet och ett driv som alltid kommer att genomsyra även den mest oinspirerade uppsättning. Det är ju trots allt Shakespeare vi pratar om.