22 Jump Street

Ingen hade några större förhoppningar om "21 Jump Street" när den kom för två år sedan. Ännu en remake på en gammal TV-serie från 80-talet som eventuellt någon där ute minns med ömhet. (Annars är den mest känd för att en ung Johnny Depp gjorde en av sina tidigaste roller i den.) Kanske var det dessa låga förväntningar som gav upphov till de nästan förvånat positiva recensioner som åtföljde filmens premiär. Regissörerna Miller och Lord hade hittat en komisk ton som överträffade vad någon hade räknat med. Denna lätt ironiska och självrefererande humor tog de båda med sig in i arbetet med en annan oväntad succé, "Lego filmen" som hade premiär tidigare i år. Det var naturligtvis också oundvikligt att Jump Street skulle få en uppföljare.

Precis som med första filmen är det metaperspektivet som lyfter det hela. Om det någonsin fanns ett bevis för att det postmoderna tillståndet har gått från att vara något avantgardistiskt och gränsöverskridande till att bli centrum i den popkulturella medvetenheten så har vi det här. Den första filmen var egentligen inte så mycket en remake som en kommentar till själva fenomenet i sig. På samma sätt är "22 Jump Street", från titeln och framåt, mer än en uppföljare snarare en lek med idéen om en uppföljare. De båda inkompetenta poliserna Schimdt och Jenko (spelade av Jonah Hill respektive Channing Tatum) sändes i första filmen in undercover som elever på en gymnasieskola och får här logiskt nog i stället agera som studenter på college. Förutom det måste allt vara så likt förra gången som möjligt påpekar deras alltid lika arga chef (spelad av Ice Cube) om och om igen.

Driften med uppföljarens alla troper och klichéer är ofta väldigt rolig men bortom det egna navelskådandet finns det inte så värst mycket där. Den humor som verkligen lyfte "Lego filmen" kommer inte till sin verkliga rätt i en värld med människor av kött och blod. Dessutom dras filmen med ett återkommande problem som ofta uppstår i amerikanska komedier av idag. Det finns en övertro på improvisationens humoristiska potential. Att se en skådespelare riffa och fortsätta att mjölka en scen kan vara nog så underhållande för den som befinner sig i samma rum. Det har något med energin i stunden att göra. Att se det i efterhand blir sällan samma sak. Kanske är det därför jag aldrig har tagit till mig Jonah Hill som komisk skådespelare. Visst, han gör en bra insats men den som står ut i de här filmerna är Tatum. Som ytterligare en metaaspekt i filmen återkommer karaktärerna hela tiden till att Tatums karaktär, till skillnad från Hills inte kan improvisera. Det behöver han inte heller. Hans tajming är perfekt och den dumma men älskvärda persona som han odlat är, när den får utrymme, betydligt roligare än all filmens verbala humor just för att den är grundad i karaktären snarare än att flyta ovanpå alltihop som så mycket annat i filmen gör. (Hill får dessutom konkurrens som mästerimprovisatör av en Jillian Bell i hög form.)

Regissörerna försöker få oss att engagera oss i Schmidt och Jenkos vänskapsrelation. Bromance är nog ordet jag söker. Det är också här som filmens andra stora källa till "skämt" står att finna. De båda pojkarna pratar om sin professionella relation men det låter precis som om de pratar om ett romantiskt förhållande. Så tokigt. Det är precis samma slags hö-hö-hö-skratt som TV-serien "Vänner" körde med när Chandler och Joey kramade varandra lite för länge. Ett slags vi-drar-homofoba-skämt-men-är-medvetna-om-att-vi-gör-det-och-då-är-det-ju-okej-för-då-typ-driver-vi-ju-med-homofobi. För all del. Men "Vänner" var ändå runt femton år sedan. Har vi inte kommit längre än så här?

"22 Jump Street" har sina kvalitéer men skramlar i grunden ganska tomt. Det bästa i filmen är faktiskt eftertexterna. Vissa idéer håller som korta sketcher men mår inte nödvändigtvis bra av att dras ut i fullskaligt långfilmsformat. Det märks så tydligt när något är gjort av kontraktsmässiga skäl snarare än verklig kreativ passion. Det kan ingen mängd av självrefererande humor råda bor på.