Eriks 11 toppfilmer - Nr 1: 2001- ett rymdäventyr

Med pukor och fanfarer, kanske rent av med lite "Also Sprach Zarathustra" presenteras härmed den sista i raden i min nedräkning av mina absolut största favoriter ur filmhistorien. Det här inlägget kommer alltså att handla om "2001 - ett rymdäventyr", Stanley Kubricks banbrytande science fiction-rulle från 1968. Min egen historia med den här filmen har verkligen varit en resa i sig. När jag såg den första gången i mina tonår tyckte jag inte alls om den. Jag upplevde den nog som ofokuserad och kall, bihistorien kring datorn HAL och dennes eskapader tyckte jag att jag hade upplevt många bättre variationer av. Sedan kom jag att se om filmen flera år senare, och igen och igen, allt eftersom jag fick upp ögonen för Kubrick som regissör. Varje gång växte "2001" exponentiellt i mina ögon. Kanske var det så att jag nu var mottagligare för vad Kubrick var ute efter. Han är som bekant en regissör vars verk opererar på flera distinkta plan samtidigt. Att bara se på dem med ett öga åt intrigen är att göra dem en otjänst. Jag minns inte om det var tredje eller fjärde gången jag fann mig själv säga: "Det här måste vara den bästa film som någonsin spelats in." Det omdömet kom verkligen från hjärtat. Och jag har inte haft anledning att omvärdera det till denna dag.

Seriös s-f på film var nästan okänt när Kubrick gjorde "2001". (Inte för att det är så vanligt förekommande nu heller.) Det var mest gröna gubbar i flygande tefat och apornas planet. Science fiction var en lågbudget genre. Mer "Plan 9 from Outer Space" än Asimov och Heinlein. Det faktum att Kubrick skrev manuset ihop med en av den litterära genrens stora namn Arthur C. Clarke visar bara det att hans ambitioner var betydligt större. De baserade sitt arbete på en av Clarkes noveller med titeln "The Sentinel" men expanderade idén till en berättelse (om det är rätt begrepp i sammanhanget) som spänner över hela den mänskliga artens existens. Det finns nog ingen film som har haft ambitioner på samma rent kosmiska skala. "2001 - ett rymdäventyr" är i någon mening en posthuman film. Det är det närmaste jag kan tänka mig en film som betraktar mänskligheten utifrån. Samtidigt är det just mänskligheten som helhet som är huvudperson i filmen (mänskligheten och datorn HAL, dess eventuella efterträdare) snarare än enskilda karaktärer. Det är inte en slump att HAL själv kanske är filmens mest igenkännbart mänskliga karaktär. Kubrick väljer helt medvetet bort traditionell dramaturgi med karaktärer som vi kan identifiera oss med. Det är inte vad den här filmen handlar om. I själva verket är den i mångt och mycket en enda stor verfremdungseffekt - syftet är som Brecht brukade säga "Få det bekanta att verka obekant och det otroliga verka troligt".

Ofta när jag tänker på "2001" framstår den närmast som en stumfilm, som om den vore berättad enbart med bilder och musik. Det stämmer inte helt, mitten av filmen har faktiskt en hel del teknobabbel men dialogen är oftast så intetsägande att den nästan inte spelar någon roll alls. Dess abstraktion blir också dess stora styrka. I tidigare versioner var filmen mycket mer förklarande. De inledande scenerna med apmänniskorna på savannen hade en berättarröst som förklarade vad som händer, de senare scenerna ombord på rymdskeppet hade mer exposition i dialogen, i slutsekvensen efter att astronauten Bowman (Keir Dullea) färdats bortom tid och rum var det meningen att vi skulle få se hur utomjordingar studerade honom. Gradvis skalade Kubrick bort allt det där och det är till hans stora heder. Resultatet blir något som jag nästan bara kan beskriva som ren film i flytande form. (För den som vill se skillnaden finns ju den ganska märkliga uppföljaren "2010" (1984) i regi av Peter Hyams, en uppföljare som Kubrick hatade, där samma material återanvänds i vad som blir en betydligt mer konventionell s-f-film.)

En av filmens återkommande bilder.

I rent teknisk bemärkelse var filmen banbrytande. "Stjärnornas krig" lyfts ju oftast fram som den film som gjort s-f-genren till det den är idag. Det är väl för all del sant men sanningen är också den att Lucas stod bastant på Kubricks axlar. Det finns en taktil kvalité och en absolut realism över specialeffekterna som står sig än i denna dag. Kubricks närmast maniska besatthet av detaljer kommer verkligen till sin rätt. Scener som de när Bowman joggar runt i det cirkelformade rymdskeppet är absolut hypnotiska. Arbetet med modeller och avancerade studiobyggen liknar inget som vi ser på film idag. Det är inte undra på att vissa konspirationsteoretiker valt just Kubrick som den de tror fejkade månlandningen. Trots alla "2001"s kosmiska fantasmagorier är ändå känslan av påtaglig realism det bestående intrycket.

"2001" är också ett centralt verk i Stanley Kubricks filmografi. Visst hade han gjort fantastiska filmer tidigare. Jag gillar såväl "Lolita" (1962), oaktat dess brister, och "Dr Strangelove" (1964) men det är för i och med den här filmen som Kubrick verkligen hittar hem. Innan den var han en högst begåvad regissör som hade gjort en del bra och en del mindre bra. Efter "2001" består hans produktion av idel mästerverk. Han hittar sin estetik, sin färgskala, sitt sätt att berätta historier. Han går från att ha varit en regissör bland många i Hollywoodsystemet (om än i dess utkant) till att bli helt och hållet sin egen, huvudet högre än alla andra. Att se "2001" är någon mening att se förvandlingen ske framför dina ögon, på samma sätt som mänskligheten själv transformeras i filmen när den kommer i kontakt med den mystiska monoliten.

Monoliten ja, denna märkvärdiga utomjordiska artefakt som återkommer gång på gång i filmen och laddas med en oerhörd symbolism. Många har påpekat att den i sin form och sina proportioner liknar en skärm eller en bioduk i widescreenformat ställd på ända. Jag tror inte att det är en allt för långsökt iakttagelse. Läst på det viset blir "2001" något av en metafilm. Att konfronteras med monoliten är för mänskligheten att få sina sinnen vidgade, en inbjudan att utvecklas - på ont och gott - samt att utforska nya okända världar. Att bege sig ut i den väldiga ändlösa universum som både är den konkreta yttre verkligheten men även, tror jag, en symbol för människans egen inre ändlöshet. Lite på samma sätt som en stor konstupplevelse kan göra. Lite så som jag tror Kubrick tänker att hans egen film ska påverka publiken när vi i slutet får se Bowman ge sig av på sin fantastiska resa, in i monoliten mot oändligheten och vidare.

Färden genom stjärnportalen.

Delvis daterar den här sekvensen filmen. Det finns något väldigt 60-tals-flummig över alltihop och även om en del av bilderna som Kubrick och hans team satte samman är fantastiska är en del andra lite lökiga. Bilder av ökenlandskap med färgerna lite förvridna är inte så hisnande. Det gör dock inte så mycket. Jag älskar den i alla fall. Psykadelikan må vara lite gammaldags men sammantaget fungerar det ändå. Och scenerna som följer, där Bowman åldras dör och återföds som ett stjärnfarande foster i ett rokokoliknande sovrum är både vackra och besvärande. Slutet där Bowman i fosterform återvänder till Jorden lämnas som så mycket annat i filmen öppet för tolkning. Det blir en spegelbild av oss själva. Är bilden av den där jättebäbisen som svävar över planeten ett hot eller ett hopp? Slutet för människan eller kanske vår själva början?

Tydligtvis är det så filmskapare vinner mitt hjärta (och även om det här kanske tycks vara en väldigt cerebral film är min reaktion till den djupt emotionell), genom att öppna upp världen för frågor utan svar, att väcka förundran och storögdhet, genom att ta oss ut ur oss själva. Så enkelt och så stort kan det vara. Jag antar att det är det som jag själv i bästa fall kan sträva efter i mina egna verk. Det är därför som "2001 - ett rymdäventyr" är nummer ett bland alla filmer jag någonsin har sett.