100 steg från Bombay till Paris

Så var det då dags för årets stora matporrfilm på bio, denna gång signerad Lasse Hallström som idag får räknas som en av Hollywoods största sentimentalister. I den får vi följa den indiske familjen Kadam, vilka drivit restaurang i flera generationer, som flyttat till Europa för att söka lyckan efter att mamman brunnit inne under ett upplopp. Ledda av sin envise men något stukade patriark (Om Puri) har familjen först försökt slå sig fram i England men då de inte trivdes där har de nu dragit vidare till Frankrike. När familjens bil går sönder i en pittoresk liten småstad och det dessutom visar sig finnas en lämplig lokal att öppna restaurang i ser pappan detta som ett tecken. Inget hans vuxna barn säger kan övertala honom att tänka om. Inte deras oro över om de franska byborna kommer att vilja ha indisk mat. Inte ens det faktum att det redan ligger en krog på andra sidan vägen, en klassisk fransk restaurang med Michelinstjärna och allt under ledning av den hårdförda Madame Mallory (Helen Mirren).

Det blir naturligtvis snart ett litet krig mellan Puri och Mirrens karaktärer. Med kulturkrockar och vresiga gamla människor blir det gärna så. Skådespelarna bollar inspirerat emellan sig och kemin dem emellan är påtaglig. Puri är extrovert, bombastisk och en ångvält men med hjärtat på utsidan av kroppen. Mirren är stiff, bitsk och passivt aggressiv med sin "franska" brytning. Även hon bär dock på en stor sorg. Ingen av dessa två är dock filmens egentliga huvudperson. Det är istället en av familjens söner Hassan (Manish Dayal). Han är den verkligt begåvade kocken i familjen, den som ärvt den döde mammans känsla för råvaror och smaker. Hassan är intresserad av att bredda sitt kunnande och lära sig även fransk matlagning. Han blir också förälskad i Margurite (Charlotte Le Bon) en ärtig souschef hos Madame Mallory. Kommer Hassan att bli den som överbryggar klyftan mellan de två restaurangerna, mellan Frankrike och Indien? (Ledtråd: vad tror ni?)

Manuset är baserat på en roman Richard C. Morais som blivit dramatiserad av Stephen Knight. Knight har tidigare skrivit manus till filmer som "Dirty pretty things" (2002) och Cronenbergs "Eastern Promises" (2007). Det är filmer som behandlar teman rörande migration och diaspora på ett betydligt mörkare och mera brutalt vis än i den här ganska gulliga historien. Ansatsen till att berätta något intressant om vad det innebär både vilja passa in i sitt nya sammanhang samtidigt som en är trogen sitt ursprung och sina egna traditioner finns här men de drunknar snart i all ljuv matromantik och i slutändan lite platta filosoferande om relationen mellan vad vi äter och våra minnen. Vi har både sett och hört allt det där förut. Maten som projektionyta för våra föreställningar om äkthet och genuinitet omger oss ju tjugofyra timmar om dygnet numera. "100 steg..." har inget nytt att tillägga där.

Hallström är som bekant en mycket älskad personinstruktör i Hollywood. Även här får skådespelarnas insatser ta första rummet. Visst är filmen också i mångt och mycket vacker, fotot signerat Linus Sandgren är luftig och romantiskt utan att slå över i det murriga, både när det är den franska landsbygden och all den färgstarka maten ska filmas. Bitvis får filmen också lite puls och rytm, inte minst tack vare A.R. Rahmans härliga filmmusik. Rahman är en av den samtida Bollywoodfilmens främsta kompositörer och har även via sitt samarbete med Danny Boyle kommit att få ett fotfäste även i Hollywood. Särskilt i ett par montagescener lyfter musik och bilder tillsammans och det är nästan som att jag väntar mig att karaktärerna ska brista ut i sång och dans. Det vore en sorts förhöjning som jag tror "100 steg..." skulle mått bra av.

Det stora problemet för mig är annars att oavsett hur charmig och smårolig filmen bitvis är känns den ändå tämligen ytlig. Utanförperspektivet är tydligt. Filmen lyckas liksom aldrig bottna, varken i det indiska eller i det franska och det hela blir därför till en orgie i välvilliga stereotyper och käck exotism. Den fastnar därför i må-bra-filmens vanliga fälla, önskan om att vara trivsam och inställsam mot publiken innebär också att det aldrig riktigt bränner till. Som en saga om en ung mans resa för att finna sig själv och sin förmåga fungerar den åtminstone delvis men den är inget som imponerar.