Vi är tillbaka på Dräggö, eller Berk som ön heter i den engelskspråkiga versionen som jag såg. En vindpinad och hårdför ö mitt ute i nordanhavet där en stam tappra vikningar slagit sig ned för att försöka överleva. Och nu, tack vare händelserna i första filmen, har de en hel massa tama drakar till sin hjälp. Det har gått några år sedan vi träffade karaktärerna sist. Hicke, Astrid och de andra ungdomarna på Dräggö står på randen till vuxenlivet. Det sätter tonen med en gång. Det här är inte den sortens animerade värld där karaktärerna lever i någon slags evig tidsloop inte. Och mer av världen är just vad vi får här. Vi får se fler platser men tas också djupare in i dess mytologi, får mer av karaktärernas bakgrund, får veta mer om drakarna och hur de fungerar. Den skojfriska tonen från föregångaren finns för all del kvar men uppföljaren rymmer också melankoli och är inte rädd för att konfrontera svårare teman.
Hickes fader hövdingen vill förbereda sin son för att en dag snart ta över som sitt folks ledare men Hicke är inte sugen på att axla det ansvaret riktigt ännu. Han är som lyckligast när han får flyga runt på sin Tandlöse och upptäcka nya öar. På en av sina färder upptäcker han dock något betydligt obehagligare - en krigsherre vid namn Drago som samlar en armé av drakar under sig med tvång och som använder den för att besegra vem än som kommer i hans väg. Hicke tror fortfarande att han ska kunna övertala denne Drago att inte anfalla, medan hans far menar att de måste göra sig redo för krig. På flykt undan Dragos drakjägare möter också Hicke en mystisk kvinnlig drakmästare, som visar sig vara ingen mindre än den mor som han trodde var död.
"Draktränaren" är mörkare än sin föregångare och troligtvis tänkt för en något äldre publik. Den är kanske inte grafiskt våldsam men kan nog vara känslomässigt omskakande för yngre åskådare. Filmen viker inte undan för det svåra och Hicke får uppleva att få sitt hjärta krossat ett par gånger under berättelsens gång.
Det bästa med den här filmen, precis som med dess föregångare är drakarna. De är fantastiskt utformade och känns verkligen som levande varelser. Inte minst Tandlöse är en figur där vi verkligen kan se en själ bakom ögonen. Till detta kommer flygscenerna. Handlingen i filmerna gör allt för att maximera möjligheten till spektakulära scener i luften på drakrygg. Jag brukar ibland, som bekant, ha lite svårt för allt för vilda och galna actionsekvenser i animerad film. Det tenderar ofta att bli lite för mycket av det goda. Kanske är det mitt svåra anlag för sjösjuka som spökar. Här fungerar det dock och scenerna förmedlar precis den känsla av frihet och allt-är-möjligt som jag antar att regissören Dean DeBlois (som skrivit och regisserat på egen hand den här gången) varit ute efter.
Min främsta invändning är mot skurken Drago. Försedd med röst av Djimon Hounsou med dennes distinkta accent, tecknad med tjocka rastaflätor och med ansiktsdrag och hudton som särskiljer honom från de övriga mänskliga karaktärerna blir denne grymme och skrämmande gestalt märkligt rasifierad på ett sätt som är fullständigt onödigt och obegripligt. Att en film som anstränger sig på andra fronter om att vara käckt progressiv med ett flertal starka kvinnoporträtt och som till och med låter en av de hårda vikningarna komma ut ur garderoben (typ, det kan åtminstone tolkas så) begår ett sådant klavertramp är faktiskt ganska sorgligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar