Eriks 11 toppfilmer - Nr 2: Mullholland Drive

Om jag säger att "Mullholland Drive" är ett drömspel är det knappast ett kontroversiellt påstående. Snarare får det väl anses vara ett genomgående kritiskt konsensus. Filmen börjar i princip med en point-of-view-bild där kameran dyker ned i en säng, ned i en kudde, bilden går till svart och därefter börjar själva historien när filmens titel tonar fram på en vägskylt. I en fiktion så fylld av mystiska symboler, märkliga referenser och laddade bilder är den där kudden nära nog övertydlig. Vad som följer är en berättelse som opererar helt efter sin egen inre drömlogik.

Jag vet ingen som kan det där som David Lynch. Ingen annan regissör har haft en sådan betydelse och påverkan på mig själv som regissör. Att se "Twin Peaks" när jag var 12-13 var den första verkligt stora konstupplevelse som jag upplevde. Det var då jag först blev medveten om att det viktiga är inte bara vad som berättas utan minst lika mycket HUR det berättas. Lynchs rytm, hans puls, hans stämningar och bilder är ett märke som jag nog alltid siktar efter, medvetet eller omedvetet. Han har aldrig varit bättre på något av det där än i den här filmen. För mig är den det ultimata uttrycket för Lynchs konstnärskap.

"Mullholland Drive" är ett mästerverk som inte var meningen att finnas. Åtminstone inte i den här formen. David Lynch hade egentligen tänkt sig att återvända till televisionen. "Mullholland Drive" var från början ett pilotavsnitt (grundidén föddes faktiskt ur planerna på en spinoff till "Twin Peaks") men när tv-kanalen tackade nej fick Lynch hjälp av franska filmpengar att spela in en fyrtio minuter till så att det kunde bli en avslutad historia av alltsammans. Det är knappast en ideal situation men stor konst föds ofta ur begränsningar. I fallet med "Mullholland Drive" blev resultatet regissörens bästa film. Det hade ingen kunnat räkna ut på förhand. Men Lynch är en filmskapare som litar på slumpen. Slumpen har väl inte alltid svarat upp mot det förtroendet. (Se t.ex. "Inland Empire" från 2006.) I det här fallet kommer alla element tillsammans och det blir på alla sätt magiskt.

Att redogöra för handlingen i "Mullholland Drive" är en uppgift som är fylld av fallgropar. Extra besvärligt blir det därför att filmen länge låtsas vara ett traditionellt narrativ med en början en mitt och ett slut av det slag som vi åskådare är vana vid, bara för att sedan totalt rycka undan mattan för oss. Handlingen och dess karaktärer förvandlas plötsligt och blir något helt annat. Men det hela kretsar kring två kvinnor. Först träffar vi en mörkhårig, mystisk skönhet spelad av Laura Elena Harring. Efter att ha undkommit ett mordförsök och en trafikolycka, vacklar hon ner från den mörka slingrande bergsvägen som givit filmen dess titel, bort mot staden som glimmar likt en galax där ner. Förvirrad tar hon sin tillflykt i en lägenhet. Till samma lägenhet anländer Betty, spelad av Naomi Watts, som precis kommit till Los Angeles med hopp om att slå igenom som skådespelerska. De två kvinnorna möter varandra och ett omedelbart förbund uppstår mellan dem. Harrings karaktär har drabbats av minnesförlust och vet inte alls vem hon är. Hon tar sig namnet Rita efter en affisch med Rita Heyworth som hänger på väggen. Betty blir omedelbart lockad av av mysteriet och lovar att hjälpa Rita i hennes sökande efter sin identitet.

I en annan bihistoria möter vi regissören Adam Kesher (Justin Theroux) som är i slutskedet av att rollbesätta sin nya film. Trots att alla Hollywoods främsta skådespelerskor enligt honom själv tävlar om den kvinnliga huvudrollen kräver plötsligt ett gäng besynnerliga gangsters att han ska ge rollen till en totalt okänd aktris vid namn Camilla Rohdes. När Kesher vägrar rasar plötsligt hans liv runt omkring honom. Vem är denna Camilla Rohdes? Vilka är dessa gangsters och vem är den namnlöse Cowboyen som de sänder ut som sitt språkrör?
Förutom dessa handlingstrådar är filmen dessutom full av tillsynes orelaterade scener som fungerar närmast som egna små avslutade episoder men som ändå tematiskt eller symboliskt knyts samman med huvudhistorien. Platser, ansikten, namn återkommer men förskjutna. Det är en del av filmens drömlogik.

Hollywood brukar ju kallas för drömfabrik och Lynch tar epitetet på allvar. Drömmen blir förstås ofta också till mardröm. Allt efter som filmen fortgår blir den allt mörkare och märkligare. Den centrala sekvensen där filmen slutgiltigt tippar över, där ett fraktalbrott får allt att sticka i väg i en helt ny riktning och karaktärerna förvandlas, är den där Rita och Betty besöker klubben Silencio. Den scenen är makalöst laddad och en kulminering av många av Lynchs märkliga besattheter. Här har vi den märkliga utomvärldsliga scenen, de tunga röda gardinerna, den sorgsna kvinnan som sjunger en melankolisk sång. Scenen går inte att förklara logiskt. Den går knappt ens att beskriva. Den är så specifik och ändå så otroligt abstrakt. Den bygger på känslor och sinnesstämningar. Jag kan inte förklara vad det är med den men den drabbar mig. Att se scenen blir rent fysiskt påtagligt. Jag kan inte tänka mig något mer suggestivt än detta.

Rita (Laura Elena Harring), nu med blond peruk och Betty (Naomi Watts) på Silencio.

Harring och Watts är fenomenala i sina respektive roller. För Watts blev rollen hennes stora genombrott. Det är inte svårt att förstå varför. Scenen där Betty går på en audition är en häpnadsväckande tour de force. Watts Betty tar den fåniga dialogen, gör den på absolut allvar och plötsligt uppstår den sortens magi som stort skådespeleri kan vara. Hennes motspelare i scenen blir märkbart chockerad över den styrka och intensitet som rummet blir laddad med. Det hela är naturligtvis också till prydnad för Lynch som personinstruktör. Han har alltid haft förmågan att plocka fram det absolut bästa ur sina aktörer. Harring har aldrig nått sådana höjder som hon gör här, inte heller Theroux. Det gäller förresten rakt ner i birollslistan. Till och med en figur som Billy Ray Cyrus glänser när han skymtar förbi.

Filmen är också strålande vackert fotograferat. Färgerna och texturerna gör mig helt lycklig. Kameran har ett sätt att glida genom rum som känns närmast tyngdlöst. Jag tror att det var en av anledningarna till att jag fann "Inland Empire" vara en sådan besvikelse. Där kastar Lynch stora delar av det kameraarbete och den estetik som är hans signum över ända. Det blir inte lyckat. Lynchs mörker kräver en visuell palett av exakt rätt snitt för att bli riktigt verksam. Det måste se ut som "Mullholland Drive".

Jag har min egen personliga föreställning om vad allt betyder och syftar på, vilka de olika versionerna av karaktärerna är. Det är klart, alla pusselbitar kanske inte faller på plats. Den mystiske hemlöse personen bakom en återkommande restaurant till exempel. Vad vill Lynch säga med hen? Det kommer alltid att finnas gåtor kvar att rådbråka kring. Det är som det ska vara. Tänk om "Mullholland Drive" verkligen hade blivit en TV-serie istället? Filmhistorien hade varit ett av sina största mästerverk mindre men vem vet vad serien hade kunnat innebära? Hade Lynchs mörka fantasi ändå lett honom och karaktärerna till Silencio? Det är inte omöjligt. Som alla de bästa av Lynchs verk lever "Mullholland Drive" sitt eget liv. Det är som om inte bara karaktärerna utan hela den värld de lever i existerar för sig, autonomt från sin skapare som om han hämtat dem från en annan parallell verklighet som bara han har tillgång till. Kanske genom sina egna drömmar.