Pojken med guldbyxorna

"Pojken med guldbyxorna" är från början en ungdomsroman från 1967, författad av Max Lundgren som annars är mest känd för böckerna om "Åshöjdens BK". Som jag minns det fanns romanen överallt i skolbibliotek och klassrum under hela min uppväxt men jag kan inte minnas att jag någonsin läste den. 1975 gjordes en miniserie för TV baserad på boken. Den regisserades av Leif Krantz som var kungen av mysthrillers i svensk television och som lämnat efter sig en diger produktion för såväl barn - "Kullamannen" (1967), "Kråkguldet" (1969) - och för vuxna - "Ärliga blå ögon" (1977), "Sinkadus (1980). I huvudrollen då sågs en ung Harald Hamrell som ju idag själv är en produktiv regissör inom samma genre. TV-serien har gått i ständig repris ända sedan den gjordes och jag vet att jag har sett den som barn men jag kan inte dra mig till minnes några detaljer utöver själva grundstoryn.

Så det kändes ändå som att jag var öppen och förutsättningslös när jag satte mig ned för att se Ella Lemhagens nyinspelning som nu går upp på biograferna. Lemhagens produktion har inneburit spridda skurar för mig. Sämst har jag tyckt om hennes utflykter i det vardagsrealistiska och bäst har jag gillat när hon tar ut svängarna lite mer, som i hennes förra film "Kronjuvelerna" (2011) och här. "Pojken med guldbyxorna" har blivit en effektivt berättad, bitvis ganska otäck thriller för en ung, men inte allt för ung publik. Samtidigt som handlingen med nödvändighet är mer komprimerad i långfilmsformatet och tyngdpunkten ligger mer på nagelbitande jakter och våldsamma skurkar finns ändå mycket av originalets patos med. Nyinspelningar av älskade klassiker är alltid något av en risk men här vågar jag påstå att den går hem.

Lukas Holgersson spelar här Mats som dumpas av sin mamma hemma hos pappan Torkel (Shanti Roney), en frilansande (och ständigt pank) journalist som Mats aldrig haft så värst bra kontakt med. Tillsammans med sin kompis David (Olle Krantz) hittar han så av en slump titelns magiska byxor och äventyret sätter fart. När Mats stoppar ned handen i byxfickan ligger där alltid en hundrakronorssedel (senare växlar byxorna upp till femhundra- och slutligen tusenkronors). Pojkarna drar ut på en hejdlös shoppingturné så klart. Vad än de vill ha och pekar på kan de köpa. Det är den centrala maktfantasin som är en så central del av många berättelser för barn. Tänk om jag var stark/kunde flyga/var rik och så vidare. Guldbyxorna är som Pippis kappsäck med pengar. Vem skulle vilja äga ett sådant par brallor? Men Mats kan ändå inte komma ifrån en viss känsla av dåligt samvete. Gör han i själva verket något olagligt? Och som i alla tragedier där brottet mot ett tabu först följs av en drömfas där allt verkar gå som det ska kommer så omkastningen. För pengarna som Mats drar fram kommer inte ur tomma intet. De teleporteras dit från landets banker. Den barska Säpo-polisen Katarina (Annika Hallin) misstänker ekonomisk terrorism. Det är dock inte det värsta. Samvetslösa gangsters med finansmannen William Otto (Kurt Ravn) i spetsen är också ute efter byxorna och de skyr inga medel.

Actionscenerna i filmen håller riktigt hög klass, bättre än vad vi är vana vid från alla dussindeckare och polisfilmer som pumpas ut. Det blir som sagt också bitvis ganska våldsamt, särskilt mot slutet när Shanti Roneys karaktär blir kidnappad och rejält misshandlad. Lemhagen håller det jordnära men ändå förhöjt och hon tappar aldrig fokus på karaktärerna. Bäst i filmen är dock de mer stillsamma stunderna. När Mats och hans pappa pratar ut. När vi kommer in under skalet på den tuffa tjejen Livli (Nina Sand) som anslutit sig till gänget. Mest av allt tycker jag bihistorien där barnen får kontakt med uteliggaren Zeke, spelas av Jimmy Lindström i vad som nog är hans bästa rollprestation på film. Det är väldigt melodramatiskt men på ett bra sätt och mötet med Zeke blir också en vändpunkt för Mats, där han inser att han måste använda sina pengar till mer än att bara köpa prylar, han har fått byxorna av en anledning - för att hjälpa.

Ella Lemhagen är en skicklig personinstruktör och har särskilt god hand med barnskådisar. Nina Sand som Livli är särskilt bra, hon växer i filmen till en stenhård actionhjältinna. Filmen är också stiligt estetiskt utförd med en look som kombinerar med uppdaterade och moderna med en retrokänsla som tveklöst är inspirerad av TV-serien. Så får t.ex. Lukas Holgersson i flera scener gå klädd i samma ikoniska gulblå t-tröja med små kronor på som Harald Hamrell bar där. Och varför inte? Den är ju modern igen. (Till samma referenslandskap hör att Hamrell dyker upp och gör en liten cameo i filmen.) Ibland slår kanske retrokänslan över lite för mycket. Torkels lägenhet i filmen, hans soffa och tapeter, ser lite väl sjuttiotal ut för samtiden. Det är förstås en gnällig synpunkt.

Som helhet är "Pojken med guldbyxorna" en lyckad nyversion. Som jag vagt minns det fanns det nog rum för mer nyanserad diskussion om pengar, moral, givande och solidaritet i TV-serien men det beror nog både på en skillnad i medium och tidsanda. Kärnan finns ändå där - att oavsett hur frestande det är att leka med tanken på obegränsad rikedom för den drömmen inte stå i vägen för en större: Den om hur vi ska kunna fördela världens rikedomar rättvist mellan alla oss som lever i den.