Tidigare, när jag fick frågan om vilken som var min absoluta favoritmusikal brukade jag alltid svara att det var Stephen Sondheims "Sweeney Todd". Det är tveklöst ett av mannens främsta mästerverk men med tiden har jag kommit att hålla en annan av hans musikaler ännu högre. Jag talar om den smått makalösa "Sunday in the Park with George" som hade sin urpremiär i New York 1984 i en väldigt fin uppsättning regisserad av medförfattaren James Lapine. (Jag kan med säkerhet säga att den var fin för jag har en inspelning av den på DVD.) Musikalen är något så ovanligt som baserad på en målning: "En söndagseftermiddag på ön La Grand Jatte", målad av pointillisten George Seurat (1859-91). Så här ser målningen ut:
Seurat målade med små, små fläckar i grundfärger och kunde på det viset skapa bilder med en häpnadsväckande lyster. Han uppskattades inte av sin samtid och dog ung. En arketyp för det missförstådda konstnärsgeniet. I musikalens första akt låter Sondheim och Lapine oss följa en starkt fiktionaliserad skildring av tavlans tillkomst. George är besatt av sitt skapande och sin konst så till den grad att han negligerar sin fästmö, modell och musa, en ung kvinna vid namn Dot. (Namnet är naturligtvis högst symboliskt.) Dot å sin sida slits mellan sin kärlek till George - och hans begåvning är ju en viktig del i varför hon faktiskt älskar honom - och hennes önskan att bli sedd och älskad här och nu, inte för vad hon kan bli på duken. Till slut lämnar hon George för en annan man, även om George är far till barnet som hon bär, och tillsammans med denne andre emigrerar hon till Amerika. Medan allt detta pågår får vi i små korta scener lära känna de olika andra figurerna i tavlan allt medan George skissar och målar av dem under en serie söndagar på ön ute i Seine.
I den andra akten förflyttas plötsligt handlingen till nutid. (Eller rättare sagt, det var nutid när musikalen skrevs. De här scenerna måste utspela sig i tidigt 1980-tal för att kronologin ska stämma.) Vi träffar här en annan ung konstnär, som också heter George. Han är barnbarn till Marie, Dots och Seurats dotter. George gör en slags installationskonst med lasershower men har mer eller mindre målat in sig i ett hörn kreativt och vet inte hur han ska ta sig vidare. Den andra akten är full av satir över den samtida konstscenen. I slutscenen träder så Dot in, som ett spöke eller som figuren från tavlan, och vi får en slags försoning över tid och rum samtidigt som hon uppmanar George att gå vidare, att lyssna till sin egen vision och inte oroa sig över vad andra kommer att tycka om hans konst.
"Sunday in the Park..." är svår att beskriva. Ingen sammanfattning av handlingen låter den komma till sin rätt. Den är både väldigt enkel och djupt komplex. Den handlar om konst och den handlar om barn, "det enda som är värt att lämna efter sig i världen" som Marie säger i pjäsen. Den lyfter denna tematik till en nivå som blir andlig och rent av transcendent. Dessutom rymmer den musik som är bland det vackraste Stephen Sondheim skrivit. Sången "Sunday" som avslutar både första och andra akten får mitt hjärta att stanna varje gång jag hör den. Jag hoppas verkligen att jag någon gång kommer få chansen att sätta upp den själv.
2013 spelades musikalen på Théâtre du Châlet i Paris, på engelska med brittiska skådespelare och i regi av engelsmannen Lee Blakeley. Den uppsättningen filmades även för televisionen och häromdagen visades den i SVT. (Om ni skyndar er ligger den kvar på svtplay ett litet tag till.) Det är verkligen en överdådig produktion. Orkestern som i original är en liten kammarsättning om elva instrument har här expanderats till full symfonisk storlek, utan att musikens mer sköra kvaliteter har offrats. Det låter faktiskt utmärkt.
Även visuellt är det väldigt maffigt. Grundscenografin kretsar kring ett stort vitt rum på vars väggar mängder av avancerade projektioner förevisas. Somliga av dem dessutom animerade. Jag har inte haft möjlighet att se den andra stora nyuppsättningen av "Sunday in the Park..." som först spelades i London och sedan flyttades över till New York för snart tio år sedan men jag vet att även den arbetade med liknande teknik för att överbrygga klyftan mellan måleri och scenkonst. Det är rasande vackert. Oavsett vad en tycker om den rika teatertraditionen och användandet av modern högteknologi kan det knappast göras med säkrare handlag än så här. Jag har absolut ingenting emot det. Scenens golv är också försett med ett antal roterande element vilket låter regissören skapa mycket rörelse i scenbilden. Det är överhuvudtaget en kinetisk, färgsprakande och massiv produktion. Théâtre du Châlet har också haft resurser till betydligt fler statister än vad den ursprungliga Broadwayversionen hade.
Min främsta tveksamhet inför Blakeleys version är skådespelarna. Kanske beror det delvis på en kognitiv dissonans mellan teater- och TV-mediet. Aktörerna måste ta i för att nå ut till en stor salong och där är ett väldigt orkesterdike som skiljer dem och publiken åt. När sedan en kamera zoomar in dem i närbild blir uttrycket helt enkelt inte anpassat för den sortens intimitet. Men intimitet behövs i "Sunday in the Park...", det behövs för relationen mellan karaktärerna, det behövs för de tematiska nyanserna. I all storvulenhet går något av det också förlorat. Julian Ovenden som spelar George blir aldrig lika karismatisk eller plågad som Mandy Patinkin var i uruppsättningen. Sophie-Louise Dunn i rollerna som Dot och Marie är den som jag tycker bäst om. Hon har en värme och självklarhet över sig som glittrar. Båda är de vokalt framstående. Av de övriga birollerna märks det ändå tydligt att de flesta kommer från operavärlden. Sången sitter där men skådespeleriet blir ibland lite väl styltigt, mer som skisser än som fullödiga rollporträtt.
Det märks också att musikalen spelas på ett för publiken främmande språk. De är helt enkelt inte riktigt med på noterna. "Sunday in the Park..." är bitvis också mycket rolig men på ett subtilt och underfundigt sätt. Det går inte riktigt fram här. Det blir med andra ord inte fullt så bra som det skulle kunna ha varit trots en fantastisk visuell uppfinningsrikedom och kristallklart vacker musik. En påminnelse om varför teater är den så känslig konstform och varför dess institutioner inte alltid är de bästa förvaltarna av den, trots deras stora resurser. För de som inte fått chansen att uppleva musikalen tidigare ger dock TV-versionen en chans att göra så. Ta den chansen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar