Handlingen kretsar kring Stanley (Colin Firth), en scentrollkonstnär som turnerar runt Europa på 1920-talet. I sin föreställning är Stanley sminkad som en kines och uppträder under orientaliskt klingande artistnamn. Stanley blir efter en föreställning uppsökt av sin gamle barndomsvän och kollega Howard (Simon McBurney). Howard har ett slags uppdrag åt Stanley. Han är bekant med en förmögen amerikansk familj som mestadelen av tiden lever i sitt sommarhus på franska rivieran. Nu slumpar det sig så att familjen kommit i kontakt med ett medium, en ung kvinna som tillsammans med sin mor i det närmaste flyttat in hos familjen. Howard har själv försökt avslöja henne men inte lyckats. Nu ber han Stanley att komma med honom, inkognito förstås, och se om inte han kan avslöja bluffen. Stanley antar erbjudandet men hans självsäkerhet på sin egen förmåga att genomskåda alla rökridåer får sig snabbt en törn. Inte nog med att han charmas av den unge Sophie (Emma Stone), han börjar snart tvivla på sin egen tidigare skepticism. Tänk om hennes krafter faktiskt är verkliga?
Det finns mycket i upplägget och idén som är lovande. Och även mycket som en van Allen-publik känner igen. Det här med scenmagiker och berättelser som rör sig i gränslandet mellan det vardagliga och det fantastiska, det är något som Allen återkommer till gång efter annan. Det går säkerligen tillbaka på Allens egen bakgrund i amerikansk showbusiness men det finns även ett inflytande här från den ständige idolen Ingmar Bergman. Inte minst får "Magic in the Moonlight" mig att tänka på Bergmans "Ansiktet" från 1958, den filmen berör delvis samma idékomplex. (Om än på ett mer intressant sätt, men mer om det senare.) Berättelsens avgörande tvist och vändning är också väl hanterad.
Så själva storyn och konceptet har jag ingenting att invända mot. Inte heller det visuella. Det är en delikat film. Hur skulle en film i tjugotalsmiljö, inspelad i södra Frankrike och med foto av Darius Khondji kunna vara något annat? Varför är då detta ett av Allens mindre lyckade verk? Det finns ett par anledningar tror jag. Det första är manuset. Det saknar den skärpa som vi annars förväntar oss. Inte minst i dialogen. Visst, en och annan oneliner a la Graucho Marx bjuds det väl på men de kommer glest. Inte heller gör dialogen mycket för att ge oss någon känsla för vilka filmens karaktärer är utanför sina dramaturgiska funktioner. Många av scenerna känns lite för långa och helheten är liksom lite slapp i kanterna. Det går inte att komma från känslan av att det här är något som skrivits ned i all hast. Mer av en skiss än ett färdigt manuskript. Som om regissören tagit ett första utkast och istället för att skriva färdigt det sagt till sig själv: "Vet du vad? Det här får duga den här gången."
Ett annat problem som filmen dras med, är jag rädd, är Colin Firth. Han känns som fel man på fel plats eller åtminstone som en skådespelare som skulle behövt bättre regi. Rollen Stanley är som sagt på många sätt en figur vi sett för i Allens filmer. För tio år sedan hade han nog spelat karaktären själv. I Firths gestaltning blir Stanley hård, bitter, grinig och hans verbala svada stöter bort inte bara människorna omkring honom utan även i någon mening oss. Det är delvis så han är skriven men Firth saknar åtminstone här den sortens charm som skulle kunna få oss att heja på honom trots allt detta. Det blir extra tydligt i spelet med Emma Stone och den romantiska historia som filmen vill bygga mellan dem båda. Det finns inte mycket till kemi där. Stone kopplar på allt vad hon har av livsenergi och intelligens och gestaltar väl en annan ofta återkommande allensk arketyp - den smarta men obildade och erfarna unga kvinnan. (Att sedan filmen aldrig någonsin kommenterar den uppenbara åldersskillnaden mellan de båda - nå, det hade vi väl knappast förväntat oss vid det här laget?) Hon gör det bra och det förvånar mig inte alls att Allen knutit henne även till sin nästa film.
 |
| Sophie (Emma Stone) kontaktar andevärlden. Eller? |
"Magic in the Moonlight" saknar helt enkelt något. Den orkar nästan inte bry sig om sin egen berättelse och nästan ingenting känns som om det står på spel. Filmen skulle antingen behöva vara mycket roligare med ett högt drivet farstempo, det hade kunnat fungera, eller så hade den behövt ta sig själv på allvar och grävt betydligt djupare. (Bergmans "Ansiktet" slår mig åter som en jämförelse.) Det finns en existentiell kris här någonstans. Stanley är en man som fast han ägnar stor del av sin tid med att avslöja och förkasta människor som påstår sig vara i kontakt med det övernaturliga ändå innerst inne vill bli överbevisad. Han vill tro att det finns mer, att det finns verklig trolldom i världen. Han har bara blivit bränd och besviken så många gånger förr. Där finns något. En Woody Allen som tänder på alla cylindrar hade kunnat göra något riktigt stort av det. Nu får vi nöja oss med en lättförglömlig liten underhållning för stunden. Men som sagt, jag går med på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar