I centrum står Mikko Virtanen (Jonas Karlsson), som beskriver sig själv som en svensk man född i en finländares kropp. Hans största dröm är att få bli svensk på riktigt. När han ombord på en färja mellan Helsingfors och Stockholm möter den suicidale psykologen Mikael (Erik Johansson) får han plötsligt chansen att ta över dennes liv och identitet. (Det är lika märkligt som det låter.) Mikael har en dement mamma (Suzanne Reuter) och även om hon säger att hon inte känner igen sin son tar ingen på sjukhemmet någon notis om det. Värre blir det när Mikaels syster Maria (Josephine Bornebusch) dyker upp. Det visar sig emellertid att Maria inte tycker om sin bror och Mikko är trots allt en klar förbättring. Så hon låter honom hållas även om hon ger honom en strid ström av bitska pikar. Så träffar Mikko sjukgymnasten Lotta (Frida Hallgren) som blir omedelbart förälskad i honom. Mikko ser i henne möjligheten till det perfekta svenska livet med villa och Volvo. Frågan är väl bara om det är den idén han är kär i och inte Lotta? Ungefär så, fast jag tror inget handlingsreferat riktigt kan fånga precis hur konstig och krystad den här filmen verkligen är.
Det stora kruxet med den är Jonas Karlssons gestaltning av huvudrollen. För somliga kommer den att funka och de kommer att uppleva honom som otroligt rolig. För andra, inklusive för mig, fungerar det inte alls och då sitter en mest och skruvar på sig. Jag tror inte att karaktären är skriven som att vara intellektuellt funktionshindrad men det är så Mikko framstår i mina ögon. I alla händelser som lite eljest. Han är så otroligt skruvad och hans motivation som rollfigur helt uppåt väggarna knasig och obegriplig. Karlsson får åtminstone här utlopp för en fysikalitet i sitt spel som han sällan annars får och han tar verkligen chansen att utnyttja det. Där är spasmer och konstiga handrörelser och ett kroppsspråk som inte är av denna jord. Det är inte heller den märkliga dialekt som han talar filmen igenom. Jag antar att det ska föreställa en finsk brytning men det låter som en blandning mellan femton olika accenter. Sammantaget blir Mikko till en figur som inte tycks röra sig i samma universum som några av de andra figurerna.
Då är jag betydligt mer förtjust i Josephine Bornebuschs rollinsats. Hon har med all rätt klivit fram som en av svensk film och TVs stora comedienner och fungerar bra här som fast punkt i kontrast till Karlssons vilda utsvävningar. Hon har rapp tajming och en förmåga att leverera repliker med en subtil skruv som ofta gör dem roligare än vad de borde vara på pappret. Jag skulle gå så långt som att säga att hon är hela filmens behållning.
 |
| Maria (Josephine Bornebusch) och Mikko (Jonas Karlsson) |
Det hela är ytterst fånigt och långsökt. Jag vet som sagt inget om romanförlagan men jag noterar att den ene av filmens manusförfattare Erik Arhnbom också skrev den ebarmliga "Cockpit" från 2012, ytterligare ett exempel på en extremt krystad film med en riktig idiotintrig. Visst finns det enskilda scener här och var som glimrar till och som har en slags komisk poäng. Särskilt gillar jag en scen på slutet där Mikko äntligen ska få chansen att fira en svensk jul. Det visar sig dock att Lotta bjudit över en finsk granne (Jarmo Mäkinen) som börjar duka upp finska julbordsrätter som leverlåda och rotfruktslåda till Mikkos förskräckelse, som om hans förträngda förflutna kommer tillbaka för att hemsöka honom. Det hjälper dock inte med enstaka sekvenser när det inte finns någon helhet som förmår bära upp dem. Inte heller lyfter Lindbloms regi den hela över den vanliga stillösa raka komedifilm som vi är så vana vid att se.
Filmens centrala tema, det svenska och det finska, de två ländernas respektive föreställningar om varandra, lite harmlös etnisk humor grannar emellan hanteras åtminstone bättre än vad jag hade fruktat. "Satiren" slår nog ganska lika åt båda håll. Lite blir det ändå till en bortslösad chans. Mikkos dröm om det svenska och vad det egentligen ska innebära är lika platt och innehållslös som någonsin ett manifest från SD. Det är köttbullar och ABBA och gurka från Västerås. Det hade kunnat gå att göra något av det tänker jag. Det hade gått att verkligen utmana det där. I grunden är ju detta en historia om en invandrare som gör allt för att integrera sig, till den punkt att han blir en parodi av det som han försöker efterlikna. Det hade kanske kunnat säga något om inte karaktären varit beskriven som babblande galning. Det är något vi ser ofta i svensk film, särskilt i komedier. Det finns en vilja att ta upp intressanta frågeställningar men så fort som det känns att det bränns backar filmmakarna undan. "Oj, oj, det är inte därför vi är här" verkar de säga. "Nu ska vi bara ha det trevligt och inte tänka på tråkigheter". En kan ju fråga sig varför de i så fall alls ska försöka röra vid den sortens tematik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar