Min så kallade pappa

En man i medelåldern får en stroke och tappar allt minne om vem han är. En läkare beskriver honom som ett "oskrivet blad". Han har inga anhöriga förutom en vuxen dotter som han aldrig haft någon kontakt med. Hon får nu i uppgift att försöka få honom att minnas sin identitet. Nu har hon chansen att forma honom, att göra honom till den pappa som hon alltid drömt att hon haft. Det låter som upplagt för en bred, skruvad och säkerligen farsartad komedi, inte sant? Nå, det är det faktiskt inte. "Min så kallade pappa", Ulf Malmros senaste film är en förvånansvärt tillbakahållen, stillsam och eftertänksam historia. Betydligt mer drama och betydligt mer tragik än stora skratt.

I centrum för filmen står två väldigt starka rollgestaltningar från de båda huvudrollsinnehavarna. Låt oss börja med Vera Vitali som spelar dottern Malin. Hon arbetar som lågstadielärare och är när vi möter henne i filmen synbart gravid. Barnets far Frank spelas av Sverrir Gudnason, min personlige nemesis i svensk film. Den här gången spelar han åtminstone inte en figur som jag förväntas sympatisera med. Efter ett bråk bryter Malin och Frank upp och Malin inser att historien är på väg att upprepa sig. Hennes barn kan komma att få växa upp utan en pappa precis som hon själv gjorde. Hon bestämmer sig därför för att söka upp sin far. Vitali är dynamit i rollen. Hon är envis, intensiv, en verkligt stukad själ men full av kraft och jävlar anamma. Hon använder sina ögon på ett oerhört uttrycksfullt vis. Det vore på tiden om hon fick sitt verkligt stora genombrott nu.

Michael Nyqvist spelar pappan Martin. Han är en skådespelare som hela sitt liv drömt om att få stå på Dramatens stora scen men som får nöja sig att spela i dåliga revyer på China. Han lever ensam, har inga egentliga vänner och ingen direkt respekt från sina kollegor. (Henrik Dorsin gör en kanonroll som riktigt svin.) Martin är inte någon direkt trevlig person heller. Men det är efter stroken som Nyqvist verkligen får spänna sina skådespelarmuskler. Det är en svår balansgång. Vi har många gånger sett skådisar, särskilt amerikanska, verkligen mjölka den här typen av roller i jakt på oscarsnomineringar. Det är så lätt att det slår över i sentimentalitet och smetighet. Nyqvist undviker alla de fällorna. Hans gestaltning känns hela tiden djupt naturalistisk. Inte minst eftersom karaktären alltid bär på en vrede och en frustration som skiner igenom. Det blir inte insmickrande, inte sött men faktiskt gripande på riktigt.

Det är lite av en ny Ulf Malmros vi får se här. Han som länge har varit svensk films store bildrabulist, en yvig visuell slugger och montagestormare, är här ovanligt tillbakadragen. "Min så kallade pappa" är en film där stilen inte drar till sig fokus, det läggs istället på karaktärerna. Tempot är betydligt försiktigare än vad vi är vana vid från Malmros. Även filmens färgskala är stillsam, där är mycket grått, mycket murrighet, inga klara färger. Hur pass medvetet allt detta är vet jag inte men det skulle inte förvåna mig om regissören utmanat sig själv med ett personligt litet dogmamanifest. Malmros förra film "Mammas pojkar" (2012) var en enda röra av alla hans vanlig ticks och blev väl i slutändan något där det kändes som om filmskaparna hade betydligt roligare än publiken. "Min så kallade pappa" är rena rama antitesen.

Borta är den bonniga humorn, borta är den hetsiga stilen. Det känns också som om Malmros medvetet valt att arbeta med lite andra skådisar den här gången. Martin, t.ex. hade ju lätt kunnat spelas av Kjell Bergqvist och det hade säkert blivit bra men risken finns att han hade blivit ytterligare en av sina kufar i Malmros filmografi. De skådisar som vi känner igen från tidigare Malmros-filmer hittar vi här bara i mindre biroller, som Johannes Brost som gör en väldigt fin insats som Franks pappa. "Min så kallade pappa" känns både sorglig och personlig. Långt mycket mer så än jag förväntat mig. Det glädjer mig att en av våra mest produktiva filmregissörer kan överraska och söka nya marker kreativt.