A Million Ways To Die in the West

Jag har aldrig varit så värst förtjust i Seth McFarlane. "Family Guy" har i mina ögon alltid varit en sämre kopia av "The Simpsons". Jag tyckte lite bättre om "Ted" från 2012, främst för att det fanns något i relationen mellan Mark Wahlbergs karaktär och den gamla snuskiga nallebjörnen som slog an en sträng. Mitt motstånd mot McFarlanes typ av humor vill emellertid inte ge med sig. Jag tycker inte det är så förbannat roligt. Det är inte det att jag inte ser var det kommer ifrån. Det finns en amerikansk tradition av komedi som bygger på att gå emot sociala tabun, säga sådant som inte anses lämpligt att yttra offentligt, att utmana gränserna. Det kan säkert också behövas i en amerikansk offentlighet som präglas av en konservativ prydhet. Men McFarlane är inte någon Lenny Bruce eller George Carlin precis. Han är inte ens någon Kevin Smith. Om den rundmagade regissören från New Jersey brukar det sägas att han gör filmer med bajs i munnen men med hjärtan av guld. Så är inte fallet med McFarlane.

Det roliga med "A Million Ways to Die in the West" är... Jag vet faktiskt vad som är roligt med "A Million Ways to Die in the West". Och jag är ändå relativt lättroad. Här satt jag mest och skakade på huvudet. Men vet ni vad Seth McFarlane tycker är roligt? Rasism. Massor med rasism. Att säga massor med rasistiska saker. Med ironiska blinkningar förstås. För blinkar man ironiskt är det ju okej att säga rasisitska saker, eller hur? Vet ni vad mer han tycker är roligt? Kvinnoförnedring. Att säga massa med kvinnoförnedrande saker. Hela tiden. Och sex. Sex är jätteroligt att prata om. Särskilt sex med minderåriga, det är en ändlös källa av humor. Liksom analsex. Analsex är roligt för när en har analsex stoppar en upp snoppen i hålet där det kommer ut bajs. Bajs är jätteroligt. Människor som bajsar på sig är hur roligt som helst. Knark är roligt också. Folk som tar knark och blir konstiga i huvudet. Fniss, fniss. Sålunda fortsätter det i 116 minuter innan filmen har den goda smaken att äntligen ta slut.

Seth McFarlane har inte bara skrivit manuset till och regisserat spektaklet. Han spelar också huvudrollen som den misslyckade fårbonden Albert. Det är meningen att vi ska tycka Albert är en rolig karaktär eftersom han låter som en person från vår egen tid fast att han lever år 1889. Anakronism. Att ingen har tänkt på det förut? Albert är dock en djupt osympatisk karaktär. Det har mycket med McFarlane själv att göra. Jag tror faktiskt att det hela hade varit mer aptitligt med en annan aktör i huvudrollen. All charm som hans röst någonsin haft när den kommit ur animerade figurer är som bortblåst när vi måste se mannen själv. Hans ansikte har hela tiden nära till ett självbelåtet grin som stör mig bortom alla gränser. Han gör sitt bästa för att kanalisera en Woody Allen a la "Bananas" (1971) men missar målet fullständigt. Allt med McFarlanes karaktär är lite fel. Från känslomässig gestaltning till tajming. Det fungerar helt enkelt inte.

I övrigt består ensemblen av genuint begåvade och roliga skådespelare. Tragiskt då att de inte har bättre material att jobba med. Ta Sarah Silverman till exempel. Hon är en fantastisk komiker som verkligen lyckas vara provocerande och chockerande och ändå ha något att säga. I en rättvisare värld vore hon en betydligt större stjärna än vad hon är. Hon ger enligt min mening den bästa rollgestaltningen i filmen men eftersom hennes karaktär i princip bara går ut på att hon är en glad prostituerad som har massor med sex (och det är ju roligt eller?) hjälper inte det. Eller ta Charlize Theron. Hon ska spela en hård och tuff kvinna som lär McFarlanes Albert att skjuta med pistol och stå upp för sig själv. Så långt allt väl. Men varför ska hennes karaktär hela tiden stå under hotet att bli våldtagen av Liam Neesons sliskiga bandit? Jag förstår det inte. Kunde inte manusförfattarna hittat något annat sätt att höja de dramatiska insatserna på?

När jag försöker sammanfatta "A Million Ways..." är det ordet "omoget" som kommer för mig. Det här är en trettonårings humor. Den sortens trettonåring som får en kick av att uppröra sin mormor genom att använda könsord. Den sortens trettonåring som ritar en kuk med spritpenna på skolans toalett. Det håller inte McFarlane. Bakläxa. Bättre lycka nästa gång med "Ted 2" antar jag. Vem vet? Kanske du rent av har vuxit upp lite till dess? Det är dock inget jag räknar med.