Eskil & Trinidad (Regi: Stephan Apelgren)
Stephan Apelgren har cementerat en plats i det svenska folkets filmkanon i och med "Sunes sommar" från 1993. I år återkom han till barn/ungdomsgenren med "Eskil & Trinidad", en genuint charmig och tämligen melankolisk historia. Eskil (Linus Oscarsson) är en filosofiskt lagd ung pojke som lever ett kringflackande liv med sin pappa (Torkel Petersson). Pappan är någon slags ingenjör vid Vattenfall som ambulerar runt och installerar/reparerar turbiner vid vattenkraftsanläggningar. Eskil har aldrig gått tillräckligt länge i en skola för att lyckats få vara med på ett skolfoto. Hans mamma (Iben Hjejle) har drabbats av en depression och flyttat hem till Danmark. Eskil drömmer om att få åka dit och träffa henne. Eftersom Eskils pappa varit en mycket framgångsrik hockeymålvakt i sin ungdom förväntas det att sonen ska gå i hans fotspår men Eskil själv verkar sakna talang. Han går mest på träningarna för att inte göra sin pappa besviken. Hans enda vän är Mirja (Saga Mittfjäll), en jämnårig tjej vars familj delar nomadlivet. Men så lär Eskil känna "Trinidad" (Ann Petrén), byns original, en lätt alkoholiserad, frikyrklig kvinna som bygger en båt som drömmer ska ta henne och hela församlingen till Västindien. Eskil älskar båtar och tänker att han kanske kan få följa med ner till Danmark. En oväntad (nåja) vänskap uppstår.
Linus Oscarsson är strålande i huvudrollen. Han gestaltar en brådmognad och finurlighet som aldrig slår över i det sockersöta. Överhuvudtaget undviker filmen att bli sentimental. Trots att den lånar av alla troper som man kan förvänta sig och sen några till på köpet lyckas den ändå hålla sig grundad i någon slags känsla av verklighet. Och svärta. Det är nog bara egentligen i porträttet av modern det känns som om filmen håller tillbaka. Jag förstår visserligen hur Apelgren tänkt - Eskil idealiserar sin mor och vill bara se henne som en ljus figur - men det hade behövts något mer för att faktiskt få den delen av historien att landa.
Ann Petréns karaktär är precis vad man kan förvänta sig i genren. Hård och butter med ett sår i hjärtat som väcks till nytt liv i mötet med den unge pojken. Figueren bär på många motsättningar och skulle kunna ha blvit väldigt intressant men filmen hinner aldrig ge henne tillräckligt med tid för att verkligen ta ut svängarna. Då fungerar Jonas Indres porträtt av en desperat hockeytränare bättre. Den figuren känns faktiskt helt och hållet autentisk.
Jack The Gigant Slayer (Regi: Bryan Singer)
I ett tidigare blogginlägg nämnde jag något om min syn på regissören Bryan Singer, nämligen den att ha visserligen gjort del del väldigt bra filmer men att han också är väldigt ojämn. Vid sidan om "X-men"-filmerna och "Sommardåd" som jag tycker mycket om har vi också fått sånt som "Superman Returns", som inte var någon höjdare och den allt för överskattade "The Usual Suspects". (Ja, jag menade vad jag precis skrev.) Spridda skurar med andra ord. Alltså är det absolut intressant att se vad Singer åstadkommer när han ger sig in i den aktuella trenden att basera fantasyfilm på gamla folksagor, i det här fallet den om Jack, bönstjälken och jättarna bland molnen.Svaret är: en jotans soppa! Det är faktiskt svårt att acceptera att det här är en film gjort av en erkänd regissör med ett stort filmbolag i ryggen. Maken till B-rulle får man faktiskt leta efter. Manuskriptet lyckas med konststycket att göra såväl fabel som karaktärer om möjligen än mer orimliga än hos bröderna Grimm. Ingen inblandad i projektet verkar ha kunnat ta det på allvar. Specialeffekterna är skrattretande. De datoranimerade jättarna är förbryllande dåligt genomförda. En gammal tecknad Långben kortis ser mer fotorealistisk ut än det här. Filmen lyckas inte ens för ett ögonblick förmedla känslan av att skådespelare och fantastiska varelser befinner sig i samma värld. Dessutom inleds filmen med en helt animerad sekvens som hade sett dålig ut även om det varit ett intro till ett tv-spel från sent 90-tal. Det är faktiskt obegripligt att det här kunnat få passera. Och tror man verkligen att man ska komma undan med att presentera en prinsessa (Eleanor Tomlinson) som stark, självständig och modern (titta vad bra vi är!) för att sedan bara göra henne till ett passivt offer i resten av filmen?
Annars gör skådespelarna så gott de kan. Nicholas Holt, Ewan McGregor, Stanley Tucci och Ian McShane är alla tillräckligt begåvade för att hålla näsan över vattnet. Särskilt Tucci och McGregor gör bra ifrån sig då de spelar sina roller med en slags medveten ironisk känsla av camp. De tycks medverka i den film som det här borde vara - lekfull och med glimten i ögat. Något i stil med för årets "Spegel, spegel". Tyvärr är "Jack..." mer lik "SnowWhite and the Huntsman" och tror att vi ska ta den på allvar. Med den skillnaden att Singers film är betydligt sämre.
This is 40 (Regi: Judd Apatow)
Från ett haveri till ett annat, om än på sitt sätt betydligt mer intressant. Judd Apatow är som bekant en regissör och producent som bildat skola. Bland hans egna filmer hittar vi "The 40-year Old Virgin" (2005) och "På smällen" (2007). Filmerna från hans lärljungar och protagéer är för många för att räkna men här hittar vi allt från David Gordon Green och Paul Fieg till Lena Dunham. Det typiska för Apatow är å ena sidan naturalistiska men samtidigt skruvade sedes- och livsstilskomedier med ett stort mått av improvisation från skådespelarnas sida. "This is 40" är hans mest experimentella film hittills och som sådan absolut sevärd men den kan inte med bästa vilja i världen sägas vara bra. Att se den är en mycket märklig upplevelse och bitvis faktiskt lite obehaglig. Det där sista är kanske inte ett värdeomdöme en förväntar sig i samband med en komedi.Filmen handlar om ett par som precis fyller fyrti år, som titeln antyder. De har två döttrar, bor i ett stort lyxigt hus i Los Angeles. Båda är egna företagare. Han driver ett litet skivbolag, hon har en butik. Under en veckas tid får vi följa dem i hem och på jobbet. Mest hemma dock. De grälar och blir sams, grälar och blir sams, har bekymmer med såväl barn som föräldrar, grälar och blir sams. Allt upprepar sig om igen som såg vi ett drama av Beckett placerad i lyxig villaförort. Det finns ingen handling att tala om, bara sketcher.
Det som gör filmen extram märklig är det faktum att Leslie Mann, som spelar hustru, i verkliga livet är Apatows fru. Dessutom spelas barnen av parets egna två döttrar. FIlmen är tydligen dessutom inspelad i ett hus längre ner på gatan där familjen bor. Apatow har så plockat in Paul Rudd som stand-in för sig själv. Filmen är, i likhet med Lena Dunhams "Girls" utan jämförelser i övrigt, en slags fantasi som hur författaren/regissörens liv skulle te sig om denne inte vore så framgångsrik. Jag undrar verkligen hur Apatow egentligen mår i sitt äktenskap med tanke på den ganska mörka, misogyna skildring som vi får oss till livs här. Rätt eller fel, känslan av att se någons psykodrama spelas upp går inte att kasta bort och det är inte bra. Psykodrama ska ju inte ha publik.
"This is 40" är på det viset tämligen subversiv. En slags avantgardistisk hemmavideo maskerandes som en Hollywoodkomedi med kända skådespelare i rollerna. Fascinerande? Absolut. Skulle jag rekommendera den? Inte så säker på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar