Serien baserar sig på en memoarbok från 2010 med samma titel författad av en kvinna vid namn Piper Kerman. Kerman avtjänade 13 månader i ett fängelse i Conneticut och skrev sedan om sina erfarenheter och upplevelser. Vad jag förstår är serien dock ganska fritt baserad på boken i fråga och handlingen får ses som ren fiktion. Huvudpersonen Piper Chapman (Taylor Schilling) är en till synes välartad egenföretagare från övre medelklass med likaledes välartad fästman (Jason Biggs). Nu visar det sig dock att ungefär tio år tidigare hade Piper ett passionerat förhållande med Alex (Laura Prepon), en storskalig heroinsmugglare och vid flera tillfällen hjälpte Piper till att frakta pengar över gränserna. Allt det där uppdagas och Piper hamnar i federalt fängelse. Och som lök på laxen visar det sig att även Alex sitter på samma anstalt.
Snabbt expanderar dock serien ut från Piper och låter oss lära känna alla de andra kvinnorna i fängelset. "Orange Is the New Black" har en stor ensemble fylld med köttiga, väl utvecklade och mångbottnade kvinnliga karaktärer. Genom att använda sig av tillbakablickar får vi ta del av hur dessa kvinnors liv såg ut innan de hämnade där de hamnat. Tekniken kan påminna om den i "Lost" men med den skillnaden att tillbakablickarna här är korta, effektiva och utformade att väcka åskådarens egen fantasi. De antyder snarare än att berätta en hel historia. Fokus lämnar aldrig det som händer i handlingens här-och-nu.
Här är ett sådant överdåd av starka rollprestationer att det nästan känns svårt att särskilt peka ut några. En stor glädje för mig är naturligtvis att få se Kate Mulgrew, allas vår kommendör Katheryn Janeway, som Red, en stor rysk babuschka med ansvar för fängelsets kök. Mulgrew gör henne jordad, hårt som sten och ändå med en grace och nästan aristokratisk självklarhet som gör det tydligt varför hon är som en mamma för många innanför murarna. Det är också kul att se skådespelerskor som vi känner igenom från diverse ungdomskomedier som Prepon och Natascha Lyonne (från "The 70's Show respektive "American Pie"-filmerna) breda ut sina vingar och jobba med dramatiskt material. Här är också en rad av riktigt begåvade skådespelerskor som jag inte känner igen sedan tidigare som gör riktigt imponerande insatser. Bland dem faktiskt Taylor Schilling i huvudrollen. Piper är den karaktär som genomgår störst förändring genom serien, från sitt oskuldsfulla jag i början till en person som faktiskt kan överleva inne på anstalten. Och det Schilling lyckas göra är att visa hur detta kanske inte alls är en förändring utan snarare att Piper väljer att släppa fram något som alltid funnits inom henne.
Redan har lovorden hunnit hagla över serien. Helt välförtjänt. Om "House of Cards", som jag tyckte om, kunde sägas att den var i slutändan ganska konventionell och att den förhöll sig relativt ytligt till det ämne som den ändå skulle behandla. Så inte "Orange...". Även om den kanske inte har samma sociologiska kraft som "The Wire" så tar den på ett ärligt och spännande sätt upp frågor som rör klass och etnicitet och hur komplicerade och besvärliga våra föreställningar om de här sakerna är. Lekfullt men utan att förenkla tvingas dessa ämnen upp till ytan. Fängelset blir i någon mening en reflektion av hela det amerikanska samhället med sin disfunktionella dynamik. Som man kan vänta sig serveras allt med en stor portion sex. Det ovanliga är naturligtvis att vi här får lesbiskt begär placerat så centralt. "Orange..." tar också upp transsexualitet på ovanligt inkännande vis med karaktären Sophia, spelad av Laverne Cox (själv transsexuell.)
Den del av serien som fungerar mindre bra är scenerna utanför murarna med Jason Biggs karaktär Larry. Han är aldrig lika intressant som seriens övriga komponenter och även om Biggs är bra i rollen bjuder han inte precis på några överraskningar. Jag förstår att han måste vara där, han behövs för Pipers historia, men om hans ska fortsätta att ha lika stor plats i kommande säsonger bör författarna hitta på en mer spännande båge för hans karaktär.
Huvudförfattaren Jenji Kohan är tidigare främst känd som kvinnan bakom "Weeds" och visst går det att se paralleller mellan de båda seriernas premisser där den borgerliga amerikanska medelklassen ställs mot den kriminella världen och det visar sig att de inte är så väsensskilda. (Samma dynamik finns för all del också i "Sopranos", "Breaking Bad" och många andra serier.) En av "Orange..."s starkaste scener är en där Piper samtalar med sin mor som kommit på besök. Modern säger i förbigående till sin dotter att hon inte är som de andra kvinnorna hon sitter inne med. Piper stirrar sin mor i ögonen och uttalar något som hon kanske just i den stunden inser att hon lärt sig under sin tid där: "Förstår du inte? Jag är PRECIS likadan som dem." Den sanningen kan naturligtvis Pipers mor inte ta till sig. Men det är just den som vi tittare måste bära med oss efter att ha sett serien. Vi är precis som dem och de är precis som vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar