Mike, den enögda gröna bollen, och Sully, den blåpälsade, är tillbaka som yngre versioner - närmare bestämt som studenter på titelns Monsters University. (Tillbaka i den engelskspråkiga originalversionen är också Billy Crystal respektive John Goodman som respektive monster.) Filmmakarna med regissören Dan Scanlon i spetsen roar sig med att placera dessa ikoniska figuer i amerikansk collagemiljö med allt vad det innebär i klassisk "Deltagänget"-anda. Den sortens komedi är ju så etablerad och inoljad att tv-serien "The Simpsons" redan 1993 slaktade den i avsnittet "Homer goes to collage" med manus av Conan O'Brian.
Mike och Sully, som i "Monsters Inc." är de bästa av vänner träffas här för första gången och till en början tål de verkligen inte varandra. Mike drömmer om att bli skrämmare - om ni minns så skrämmer monstren barn i vår värld för att använda deras skrik som energikälla. Med hårt arbete har han tagit sig in på denna högst prestigefyllda och svåra utbildning. Sully däremot har halkat in på ett bananskal och verkar tro att hans naturbegåvning ska leda honom till stordåd utan egentlig ansträngning. Utan att driva metaforen för långt finns det en slags Mozart-Salieri-dynamik mellan dem båda.
Snart blir dock både Mike och Sully utkastade från utbildningen av skolans stränga dekanus Hardscrabble (Helen Mirren) och för att återfå sina studieplatser måste de nu arbeta tillsammans för att vinna skolans stora skrämmarspel tillsammans med den enda studentförening som vill ha dem - Ozma Kappa, en hopplös samling töntar och loosers. På traditionellt manér får vi alltså sportkillar och populära tjejer mot nördarna och naturligtvis vet vi alla från början att det blir nördarna som kommer att dra det längsta strået.
Filmens hjärta är Mike. I figuren av en karaktär som så väldigt starkt drömmer om att utmärka sig och uttrycka sig inom ett fält där hen saknar begåvning och naturlig talang ryms en hel del mörker och tragedi. I slutändan kommer Mike dock att upptäcka att han har en annan talang, att väcka till liv och plocka fram det bästa ur andra. Gradvis växer också vänskapen mellan honom och Sully och filmskaparna lyckas på ett övertygande vis skildra hur de två blivit så sammansvetsade som de var när vi mötte dem första gången.
Till skillnad från barnen i Slates udersökning har jag aldrig varit ett jättefan av den första filmen. Jag kan inte hålla den i samma klass som Pixars främsta verk, "Toy Story"-trilogin, "Råttatoille" eller "Wall-E" till exempel. Jag antar att jag aldrig riktigt kunnat ta till mig den här monstervärlden. Den har alltid verkat lite endimensionell för mig. "Monsters Inc." har alltid känts som en idé som vore bättre lämpad för en kortfilm. I "Monsters University" breddas världen och ges lite mer utfyllnad. Även om jag inte blir helt besegrad så känner jag spontant att den filmen lyckas bättre än sin föregångare. Jag blir mer engagerad i Mike och Sullys berättelse och dessutom finns här fler roliga bifigurer att ta till sig. Fokus ligger på karaktärsutveckling och inte på överdrivna actionsekvenser, vilket jag uppskattar.
Även om filmen inte rymmer lika mycket nyanser för en vuxen åskådare som Pixars verkliga mästerverk är det nog inte heller en film för de allra minsta. Visst kan man som liten uppskatta en film av det här slaget som en ren explosion av färg och skoj men handlingen är inte helt okomplicerad. Man kan säkert hänga med även om man inte vet något alls om amerikansk collagekultur men nog hjälper det. Filmen är dessutom lite lång. På den visningen jag såg blev det lite oroligt bland den yngre publiken mot slutet. (Med den obligatoriska kortfilmen före - "Det blå paraplyet", väldigt bra för övrigt - blir speltiden nästan två timmar.) Dessutom handlar det ju faktiskt om monster och även om de är relativt söta finns det en och annan scen som nog faktiskt kan vara otäck på riktigt för somliga småttingar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar