Pacific Rim

När en väldigt begåvad regissör med en tydlig personlig stil och egen röst - beundrad, hyllad och placerad på piedestal - bestämmer sig för att hens nästa projekt ska bli en film om jätterobortar som slåss med stora dinosaurliknande monster vet jag inte riktigt hur jag som publik ska ställa mig till saken. Det är just det här med jätterobotar. Jag vet inte om de är riktigt min grej. Poängen för mig med roboten som arketyp är att den utmanar våra föreställningar om vad en människa och en individ egentligen är. De funkar bäst i en mer intim kontext. Stora vapen och massiva pistonger tilltalar mig inte i sig.

Å andra sidan - det är Guillermo del Toro vi talar om. "Djävulens ryggrad" (2001) och "Pans labyrint" (2006) hör till det bästa som gjorts i sin genre. Visserligen har hans engelskspråkiga filmer inte haft riktigt samma unika kvalitéer, även om "Hellboy"-filmerna är klart underhållande.Ändå kände jag att jag gärna ville hysa förtroende för att del Toro skulle kunna göra något av materialet som skulle göra det hela till mer än bara en vanlig sommarsäsongskioskvältare av standardtyp.

Om inte annat är det ju kul med en storslagen science-fiction-film som inte baserar sig på en direkt förlaga som en grafisk roman, animerad tv-serie eller dylikt. Det betyder förstås inte att det saknas tydliga förlagor. Såväl gamla japanska monsterfilmer som "Godzilla" (1954) och dess följeslagare liksom mecha-anime är sådant som del Toro tydligen bär med sig från barndomen. Och någonstans ligger väl också Lovecraft och spökar. del Toros förkärlek för skrivställaren från Providence är välkänd. Skyhöga monster från havet som kommer för att förgöra mänskligheten, det låter som hämtat ur mythoset. Synd bara att filmen väljer bort all antydning till kosmisk fasa till förmån för svisch, tjoff och ka-pow!

"Pacific Rim"s stora styrka ligger i världsbygget. Det är en tät och mångbottnad fiktion som vävs och som vi under filmens gång får glimtar av. Handlingen utspelar sig i en nära framtid. Utomjordiska monster, som människorna uppkallat kaiju efter den japanska monsterfilmsgenren, tränger in i vår värld genom en portal djupt nere på botten av Stilla Havet. Därefter går de till attack mot städer längs kusterna. För att försvara sig går mänskligheten samman och bygger jägers. Tidigare kallade jag dem för robotar men rent tekniskt är de snarare en slags gigantiska humanoida pansarvagnar. Att kontrollera en jäger är dock så pass påfrestande att det krävs två piloter vars hjärnor måste vara sammankopplade för att styra. Kriget mellan människor och monster pågår i många år och har stor påverkan på allt från populärkultur till politik och religion. Det är en fascinerande värld vars isberg vi egentligen bara får se toppen av. Handlingen utspelar sig mest i och kring det militära jägerprojektet men för mig är det scenerna utanför, där vi får ta del av hur vardagen ser ut i denna framtid som det blir riktigt intressant.

Det är också väldigt skönt att se en film av det här slaget helt befriad från amerikansk patriotism och självbelåtenhet. Jägerprogrammet som ska stoppa monstren är ett internationellt sammarbetsorgan. Vår huvudperson är visserligen amerikan men bland övriga piloter hittar vi australiensare, kineser, ryssar och japaner. Det mesta av filmen utspelar sig i Hong Kong. På många vis känns "Pacific Rim" därför inte som en amerikansk film, vilket väl för ses som en del Toro touch. Det är säkert också en av anledningarna till att filmen gått bättre i asiatiska länder än i USA.

Filmens svaghet är karaktärerna. Eller rättare sagt bristen på dem. Det känns aldrig som om vi riktigt lär känna någon av människorna i filmen. De förblir hela tiden diffusa och snabbt skissade, nästan som om de vore en eftertanke i sitt eget universum. Huvudpersonen Becket spelad av Charlie Hunnam är ett blankt blad, generisk snygg-kille-på-film och trist så att klockorna stannar. Försöket att ge rollfiguren en bakgrundshistoria, han förlorar en bror i filmens första minuter, faller till marken som en död flundra och Hunnam själv saknar helt charm och karisma. Som lök på laxen är han dessutom till utseendet förvillande lik Robert Kazinsky som spelar Beckets främste konkurrent, den australiensiske piloten Chuck. I flera scener där dessa två knockar huvudena mot varandra i testosterondueller tappar jag bort vem som är vem. Och värre ändå - det känns ganska egalt.

 

Bättre lyckas Idris Elba och Rinko Kikuchi i sina respektive roller. Elba spelar Pentecost, jägerprogrammets högsta befäl och Kikuchi spelar Mako, hans japanska "adoptivdotter" som blir Beckets nye medpilot och trevande kärleksintresse. Inte så att dessa karaktärer i manus någonsin transcenderar sina arketyper heller men skådespelarna lyckas i alla fall ingjuta pondus och karisma nog för att vi ska kunna dem till oss. Elba är som alltid en självklar mittpunkt så fort han kliver in i en scen, hans auktoritet går inte att ifrågasätta och den hårdhet av den gamla skolan som han projicerar döljer ändå inte det hjärta av guld som bultar i hans bröst.

Vid sidan om dessa ganska humorbefriade hjältar rör sig filmen också med en mer humoristisk sidointrig som kretsar kring två vetenskapsmän spelade av Charlie Day och Burn Gorman samt deras försök att koppla samman sina hjärnor med en kaijus i ett försök att få reda på vad monstren egentligen är ute efter. Här tar del Toro plötsligt i så att han spricker och slår på stora buskistrumman. Särskilt Gormans karaktär är groteskt tecknad att en kommer att tänka på "'Allo, 'allo" eller dylikt. I den här delen av handlingen dyker dessutom allas vår Ron Pearlman upp som svartbörsdirektör med steampunkglasögon och gyllene skor. Det vilda överspelet i dessa scener till trots är detta den del av filmen som fungerar bäst, just därför att den tar oss utanför militärbasen.

Visuellt hade jag förväntat mig något mer av "Pacific Rim". Visst är varelserna från havet designade med möda men så värst spännande är de inte. Med "Pans Labyrinth" och "Hellboy II" skapade del Toro bilder som bara var hans egna, som inte hade kunnat komma från någon annans fantasi. Det var en av anledningarna till att de blev så drabbande för mej som publik. De här monstren ser ut som vilka specialeffekter som helst. Inte heller imponerar de stora slagsmålsscenerna. Bortsett från ett litet visuellt gag i en av fajterna känns de förvånansvärt slentrianmässiga. Och de ser dessutom animerade ut, som om vi plötsligt faktiskt tittade på tecknat och dessa sekvenser inte var en del av samma film, vilket känns märkligt så här över ett decennium in i det digitala filmskapandets ålder.

***

Det talas redan om möjligheten till uppföljare. Om så blir fallet hoppas jag att del Toro överger fokuset på de stora striderna och hittar tillbaka till det han är bäst på - intima karaktärsbaserade historier med en visuellt fantasifull sagoton som gärna får vara mörk och störd. Det skulle säkert gå att föra tillbaka de stortens sensibilitet även i "Pacific Rim"s universum. För som sagt här finns många intressanta uppslag som skulle kunna utvecklas vidare. Vad är det egentligen för människor som dyrkar kaiju som gudar och vad spelar den kulten för roll i samhället? Vad innebär egentligen tekniken som låter människorna koppla samman sina hjärnor och vad för det för effekter? Sånt antyds nu bara i filmen och fick gärna göras mer av i en del två. Förslagsvis med helt nya karaktärer i centrum.