Elysium

Neill Blomkamp klev så att säga in från ingenstans, närmare bestämt från Johannesburg i Sydafrika, med sin debut som långfilmsregissör, 2009 års stora överraskning "District 9". Blomkamp använde i den filmen samtidens alla digitala tekniker för att göra en film som dels såg fantastisk ut, dels var en bitande och bitvis verkligt underfundig politisk satir. Att skildra situationen i de sydafrikanska kåkstäderna genom en berättelse om utomjordingar som anländer till Jorden var ett grepp som ingen hade väntat sig. "District 9" blev med rätta hyllad. Jag tyckte mycket om den även om jag också hade vissa reservationer. Filmen led av det så ofta förekommande tredje-akts-problemet. Det är lättare att sätta i gång en historia än att avsluta den. Sista biten av "District 9" övergav mycket av den egensinniga och udda satiren och blev mer av en konventionell actionfilm. Blomkamp övergav där också den semidokumentära stil som präglat första delen av filmen. Det där är dock brister man får ha översikt med, särskilt i en regissörs första försök.

Sedan dess har Blomkamp erbjudits en rad stora franschiseprojekt, allt från en filmversion av tv-spelet "Halo" till att ta över "The Hobbit" när del Toro hoppade av. Till Blomkamps heder valde han inget av dessa. "Elysium" är en film efter eget originalmanus, återigen en politisk science-fiction om än denna gång mer av ett drama än satir.

Handlingen utspelar sig år 2154. Jordens fattiga lever i slum och misär på den utarmade och miljöförstörda planeten medan de rika och priviligierade bor på Elysium, en gigantisk rymdstation i omloppsbana. Där har de tillgång till all lyx man kan tänka sig och medicinsk utrustning som i princip gör sjukdom och åldrande till något som bara händer andra. Kontrasten mellan de båda världarna kunde inte vara mer bjärt. Blomkamp och hans scenografiteam fångar verkligen båda miljöerna med en ingående specificitet. Elysium är klassisk västerlandsarkitektur kombinerad med slimmad, stilsäker och glansig futurism. Los Angeles, där scenerna på Jorden utspelar sig, är ett postapokalyptiskt ödeland av en gigantisk kåkstad där smuts, sten och betong sträcker sig så långt ögat kan nå. Filmen undviker på ett fiffigt sätt de obligatoriska referenserna till "Blade Runner", noir, ständig natt, regn, ja ni vet. Istället badar dessa scener i ett ihållande, skoningslöst solljus.

Som politisk allegori är det inte direkt subtilt. Ja, det är väl egentligen knappt ens en allegori. Det är bara en bild av klyftorna mellan oss som har och de som inte har. Här är jämförelsen med "District 9" lite orättvis eftersom greppet där var så udda och originellt. "Elysium" knyter mer direkt an till en sf-tradtion från Fritz Langs "Metropolis" och framåt där samtidens sociala spänningar bara lätt förstärks genom att placeras i "framtiden".

Matt Damon spelar Max, en före detta biltjuv som nu försöker skärpa sig och har fått ett jobb på löpande bandet i en robotfabrik. En olycka på jobbet, arbetarnas säkerhet kommer inte högt upp på listan över prioriteter här, utsätter honom för en dödlig strålningsdos. Max har nu bara några dagar kvar att leva. Inte mycket att blota för alltså - han måste ta sig till Elysium om han vill överleva. Och det vill han ju. För att lyckas med detta måste han ge sig i kast med Julio, en människosmugglare spelad av Diego Luna. Det planeras en datastöld som kompliceras av att målet för attacken, chefen för det företag som just lämnat Max att dö, visar sig konspirera tillsammans med Elysiums försvarsminister Delacourt (Jodie Foster) för att iscensätta en statskupp uppe på rymdstationen. Snart har Max därför en livsfarlig agent efter sig vid namn Kruger, spelad av Sharlto Copley (som gjorde huvudrollen i "District 9".)  Till detta kommer också en slags bihistoria där Max återknyter bekantskapen med en barndomsvän, sjuksköterskan Frey (Alice Braga) som visar sig ha en dotter med leukemi och som också skulle behöva komma upp till Elysium.

I min recension av "Promised Land" nämnde jag något om min tveksamhet inför Matt Damon. Och även om han där fungerade för mig blir han den svaga länken i "Elysium". Här ska Damon ta på sig rollen av actionhjälte men lyckas inte ge sin karaktär det vi som publik behöver för att vi ska verkligen bry oss om honom. Damon blir för blek, för mycket vit formfranska. En yngre Bruce Willis hade kunnat göra det, liksom en Will Smith.  Eller varför inte Copley? Han är föralldel en fröjd i skurkrollen. Visst han ser ut om en galen vildhund med sitt yviga skägg och sina implantat och spelet blir därefter - det verkar inte ha funnits något som heter för mycket när Blomkamp regisserat honom. Det må vara en serietidningsestetik men den fungerar därför att Copley hela tiden har kontroll över sitt instrument.

Alice Braga ger filmen en välbehövlig mänsklighet och fungerar som berättelsens känslomässiga ankare i betydligt större grad än vad Max gör. Annars är mer utmejslade karaktärer det jag önskar av filmen. Jodie Foster är klippt och skuren för den isdrottning hon spelar men rollen som sådan är mer en funktion av intrigen än en utvecklad rollfigur. En annan figur som kunde ha byggts ut är Julio, människosmugglaren. När vi möter honom i början förefaller han vara mest en samvetslös gangster men mot slutet uppräder han mer som en altruistisk revolutionär. Menar Blomkamp att karaktären förändrats under berättelsens gång eller har den sidan alltid funnits i bakgrunden? Vi ges inte tillräckligt för att säga varken det ena eller det andra och intrycket av figuren blir därför lite osammanhängande.

Lite liknande problem som "District 9" hade drabbar också "Elysium" i den tredje akten. Det blir mer konventionell action och det är inte alls lika intressant som de mer dramatiska scenerna. Här får vi dessutom hetsiga scener i stobljus och stiliserade slowmotionbilder som inte alls stämmer in med den socialrealistiska tonen tidigare i filmen. En av Blomkamps stora begåvningar är att han kan skapa fantasiska världar och sedan filma dem på ett sätt som ser ut som om han verkligen varit där med en kamera. Jag vet inte vem de här actionscenerna ska imponera på men inte är det på mig i alla fall. Jag vill gärna tro att en film av det här slaget kan få vara ett politiskt drama och det kan få räcka. Om Neill Blomkamp också kan komma till den övertygelsen och om han håller fast vid det som är hans styrkor som regissör då ser jag redan fram emot hans nästa film.