Blue Jasmine

Jag älskar Woody Allen. Det har jag gjort sedan jag blev cineast på allvar i mina tonår. Jag visste nog redan innan jag ens hade sett en enda filmruta att det här skulle vara något för mig. Jag hade rätt. Den första av hans filmer som jag såg var "På tal om Afrodite" som jag såg när den kom på bio 1995. Efter det arbetade jag mig bakåt i hans filmografi. På ett sätt har kronologin dömt mig att bli ett senkommet fan. Jag hoppade på Allentåget ungefär runt åren då hans verkligt kreativa storhetstid som författare och regissör ebbat ut. Nu för tiden är kanske var tredje av hans filmer något att ha, dessemellan går han, om jag ska vara ärlig, mest på tomgång, upprepar ungefär samma karaktärer, gester, skämt och berättelser om och om igen. Men mannen är fortsatt produktiv som få. Han gör faktiskt en film varje år och har gjort så sedan 1977. Som journalisten Stig Björkman påpekar i sin bok "Woody om Allen", med en konstnär av det slaget blir tillslut de enskilda verken inte det betydelsefulla, det är konstnärskapet som helhet som räknas. Jag kan inte annat än att hålla med. Men när Woody Allen är som bäst kan han faktiskt, än i denna dag, åstadkomma filmer som utan problem hör hemma med hans allra främsta från 70- och 80-talet.

Beviset: "Blue Jasmine". Woody Allen visar åter att han kan lämna sina gamla hjulspår och återuppfinna sig själv. På ett sätt är det fortfarande en välbekant känsla av att slå sig ned i biostolen och se filmen börja rulla. Samma förtexter som alltid, vitt text på svart bakgrund i samma typsnitt. Samma slags gammaldags jazzmusik i bakgrunden. Samma slags foto med varma färger. Men det familjära är bedrägligt. "Blue Jasmine" är inte en traditionell Allen-historia utan snarare en slags lek med Tennessee Williams "A Streetcar Named Desire" som förebild. (Om än inte med samma erotiska laddning i centrum.)

 Efter en serie av filmer inspelade i London, Paris och Rom är han tillbaka i Amerika men nu i San Fransisco. I centrum för berättelsen står socitetslejonet Jasmine (Cate Blanchett). Efter att hennes make, finansmannen Hal (Alec Baldwin) blivit avslöjad som bedragare och ekonomisk brottsling på hög nivå, blivit gripen av federal polis och slutligen tagit livet av sig i fängelset står Jasmine på bar backe. Hon har inget annat val än att flytta in hos sin syster Ginger (Sally Hawkins), en frånskild tvåbarnsmor som lever ett enkelt arbetarklassliv långt bort från det Upper West Side och Hamptonsliv som Jasmine är van vid. Systrarna har genom åren haft ytterst sparsam kontakt.

Allens berättelser rör sig som bekant vanligtvis i intellektuella, övre medelklassmiljöer. "Blue Jasmine" rör sig alltså inte bara i geografisk utan även i viss mån klassmässig ny terräng. Och resultatet blir spännande, fräscht. Det kan säkert diskuteras hur autentiskt det blir men jag menar att det inte riktigt är poängen. Visst, Allen har skildrat arbetarklass förr men vanligtvis inte i filmer som utspelar sig i nutid. Och delvis känns kanske skildringen av männen i Gingers liv som lyfta ur ett femtiotal snarare än ett här och nu. De skulle kunna kännas som klichéer av halvbrutala hantverkargrabbar som gillar öl och baseball men som alltid i Allens filmer är skådespeleriet på topp och såväl Andrew Dice Clay och Bobby Cannavale som spelar Gingers exman respektive pojkvän lyckas göra sina karaktärer flerdimensionella och mångbottnade, otrevliga och sympatiska omvartannat och nästan på samma gång. Som motpol till dessa båda herrar dyker även Louis C.K. upp som ett alternativt kärleksintresse åt Ginger, en kort men naggande god prestation. Även Hawkins själv gör en fin insats, liksom Baldwin - filmen är full av tillbakablickar. Han nyttjar sitt breda leende och buffligt charmiga persona till max.

Men bäst är ändå Cate Blanchett. Det är hennes film från första till sista stunden. Hennes röst rammar in allt som händer. Det finns något underbart i att få se en av vår tids mest begåvade skådespelerskor får spänna ut sina vingar på det här sättet. Och Jasmine är en karaktär som tillåter Blanchett att ta ut svängarna som hon inte har gjort sedan hon spelade drottning Elizabeth. Det här är en kvinna som inte bara befinner sig på gränsen till nervsammanbrott. Nej, hon har lämnat den gränsen långt bakom sig, bortom horisonten. Vi får veta att hon stått ute på gatan och skrikit för sig själv, att hon legat intagen, att hon fått elchocker. Filmen igenom knaprar hon Xananx och andra starka medikamenter som vore de chillinötter. Och ändå ger oss Blanchett ett porträtt av en stark människa i den meningen att hon är någon vars viljestyrka är okuvlig. Hon vägrar finna sig. Hon vägrar släppa taget. Hon vägrar att vara något annan än den hon är inom sig. Denna vägran gör också att glappet mellan henne själv och omvärlden bara växer. Det i sig är väl en definition så god som någon av galenskap. Och filmen skildrar i någon mening hur Jasmine medvetet väljer att träda in i den galenskapen och lämna resten av världen bakom sig. Om Blanchett inte får en nominering som bästa skådespelerska för den här rollen då finns det verkligen ingen rättvisa i världen för det här är utan tvekan den bästa gestaltning jag sett i år.

Jag höll tidigare i den här recensionen på att skriva att den här filmen inte har den traditionella Woody Allen-rollen. Ni vet, även i många filmer där Allen själv inte medverkar som skådis finns ofta den rollen med, den karaktär som han hade spelat. John Cusack i "Kulregn över Broadway" (1994), Kenneth Branagh i "Kändisliv" (1998), Larry David i "Whatever Works" (2009) eller Owen Wilson i "Midnight in Paris" (2011). Alla spelar de, mer eller mindre, Woody Allen. Vid första anblicken verkar det inte finnas någon sådan roll i "Blue Jasmine". Men jag funderat på saken undrar jag om ändå inte Jasmine själv är den karaktären, bara omstöpt som kvinna och med den vanligtvis neurotiska personligheten uppvriden ytterligare några varv. Liksom de klassiska Allen-figurerna kan Jasmine inte sluta att prata, för ständigt en pågående monolog och genom en introspektiv analyhs av det egna jaget som bara leder till förakt och självhat. Den stora skillnaden är att hon, i utbyte mot ett liv i lyx, en gång valde att träda in i en traditionella, totalt passiviserad roll som kvinna och att hon nu - när allt rasat - inte kan förmå att bryta det mönstret och göra sig själv till en fri agent i världen. Inte på något annat sätt, vill säga, än just genom att bli galen.

Det är inte en munter film som Woody Allen givit oss den här gången. Det är en tragedi om än med en stor portion svart humor på vägen. Slutbilden på Blanchetts härjade ansikte kommer att hänga kvar länge i mitt minne.