Med en mytologiskt klingande titel ger sig regissören Gus Van Sant tillsammans med manusförfattarna och skådespelarna Matt Damon och John Krasinski ut på en resa i det amerikanska hjärtlandet. Lika mytologiskt laddad som det förlovade landet i gamla testamentet är den lilla småstaden i det amerikanska medvetandet. Det trygga lilla samhället där alla känner alla och tar hand om varandra, där familjer bott i generationer och förväntar sig att fortsätta födas, älska, leva och slutligen dö. Men där som här är det ett sätt att leva i otakt med tiden. De små industrierna försvinner, jordbruket kan bara klara sig genom att hållas under armarna med subventioner. Så när ett stort multinationellt energibolag rullar in i staden och erbjuder såväl kommun som markägare miljoner för att få utvinna naturgas genom hydralisk spräckning eller fracking, ja då är det kanske inte konstigt att många är sugna att hoppa på.
Matt Damon spelar Steve Butler, en konsult som tillsammans med sin kollega Sue (Frances McDormand) far in i dessa småstäder och går dörr till dörr för att få markägare att skriva på kontrakten. Butler skulle lätt kunna framstå som en släkting till de amoraliska bolagslakejerna till antihjältar i Jason Reitmans filmer, Aaron Eckhart i "Thank you for smoking" eller George Clooney i "Up in the air". Men det som gör Butler så framgångsrik, vi får tidigt veta att hans team är bolagets absolut bästa på att få folk att skriva under, är att han talar med bönder på bönders vis. Han är visserligen inte främmande för att dra en vals och lura folk med finstilta klausuler men han är själv uppvuxen i ett jordbrukssamhälle som dött sotdöden och han verkar ytterst tro på den frälsning som han säljer dessa människor.
Men den här gången stöter Steve och Sue på patrull. En äldre naturkunskapslärare (Hal Holbrook) visar sig vara väl påläst om riskerna med metoden och ställer obekväma frågor. Plötsligt dyker en miljöaktivitst (Krasinski) upp med bevis för hur illa det kan gå när grundvattnet blir förorenat och boskapen börjar trilla av pinn. Aktivisten Dusty visar sig vara en svår nöt för Steve att knäcka och nu kämpar de båda männen om medborgarnas själar likväl som en lokal lärarinnas gunst. (Hon spelas av en utmärkt Rosemarie DeWitt.)
Tempot är stillsamt och eftertänksamt. Som alltid i Gus Van Sants filmer är det karaktärsstudierna som är i centrum och personregin är strålande. Jag är inte världens största Matt Damon-fan men hans gestaltning här är precis vad rollen behöver. Hans Steve är charmig och lättillgänglig men förråder ändå något av den tomhet som gnager inom honom. Förutom skådespeleriet är fotot, av svensken Linus Sandgren, en av filmens stora behållningar. De vackra, panoramiska vyerna över landskap och byggnader ger filmen en lyrisk kvalitét som jag tycker mycket om. Danny Elfmans musik bidrar också till den elegeiska tonen.
Gus Van Sant är liksom Stephen Soderbergh en regissör som varvar personliga och experimentella projekt - t.ex. "Elephant" (2003) - med mer konventionella och/eller kommersiella - "Good Will Hunting" (1997) eller "Finding Forrester" (2000). Van Sant är mer av en inhyrd regissör här, om jag förstår rätt skulle Damon egentligen ha regisserat filmen från början. Som sådan gör han ett väldigt bra jobb.
Filmens avgörande svaghet ligger egentligen på manusnivå och gäller då framför allt slutet. Den sista kvarten, tio minuterna fungerar inte alls. Jag ska inte avslöja vad som händer här men det kommer en avgörande tvist i handlingen som känns som om den vore hämtad från en helt annan slags film. Plötsligt trängs den så fint vävda naturalismen undan till förmån för en sentimentalitet som en film med ett mer melodramatiskt anslag hade kommit undan med. Här känns det dessvärre bara falskt och påklistrat. Det är synd på en film som fram till dess hållit hög klass och dessutom lyckats berätta om ett politiskt hett ämne på ett intelligent och inkännande vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar