Jag minns inte riktigt var och hur jag först hörde talas om serien "The Sandman". Jag måste ha läst om den någonstans. Refererad till någonstans. Det var i alla händelser före internet trädde in i mitt liv. Jag bör ha varit fjorton år eller så, vilket alltså placerar det till år 1992. Oavsett var jag nosade reda på det insåg jag med en gång att den här serien måste vara skriven direkt för mig. Dess författare, som tydligen hette Neil Gaiman, kunde inte känna till det själv förstås, men ändå måste det vara just så. Jag förstod naturligtvis att jag måste lägga mina tonårssvettiga händer på serien, vilket inte var den lättaste sak i världen. Nämnde jag att detta var innan internet trädde in i våra liv? Som väl var fanns det en seriebutik i Stockholm vid namn Alvglans som hade en tjänst där de importerade amerikanska serietidningar som man kunde prenumerera på via dem. (Och den tjänsten finns fortfarande. Man hittar deras hemsida här.) Via dem kunde jag också beställa samlingsalbumen med tidigare nummer. Jag blev inte besviken.
Det fanns något i Gaimans berättarkonst som gick rakt in i mig och jag kan nog på ena handens fingrar räkna upp de andra konstnärer ur världshistorien som påverkat mig lika mycket som han gjort. För några år sedan när vi hade världspremiär på en av mina pjäser, "IX.XI: The Big Bang", sa en bekant till mig efter föreställningen att den var som att se något av Neil Gaiman dramatiserat. Jag hade inte medvetet själv tänkt på referensen men blev omedelbart hedrad. Jag antar att hans röst på något sätt blivit en del av min egen. Medan Gaiman fortfarande bara skrev serier var han nästan som en hemlighet, något som bara ett fåtal utvalda kände till. Sedan dess har han gått vidare till att skriva prosa, ibland för vuxna och ibland för ungdom, och det med stor framgång. Dessutom har filmer börjat göras efter hans verk. Åtminstone en av dem, Henry Selicks "Coraline och spegelns hemlighet" (2009) är ett mästerverk.
Jag tror inte det finns någon annan modern fantasyförfattare som lika väl som Neil Gaiman förstår sig på myter och mytologiskt berättande. "Saker och ting behöver inte ha hänt för att vara sanna" säger seriens Sandman i ett avsnitt till alvernas konung Oberon medan de båda åser en föreställning av William Shakespeares "En midsommarnattsdröm". Det citatet skulle kunna stå som programförklaring för hela Gaimans produktion. Gaiman själv beskriver sig som ateist men i sina verk gör han sig ändå till en hednisk författare. Romanen "Amerikanska gudar" (2001) är en fantastisk fri dikt om gudar och människor och relationen dem emellan. (Den romanen kommer att ligga till grund för en kommande serie på HBO.)
I år har Neil Gaiman kommit med en ny roman: "The Ocean at the End of the Lane". Det är en kort liten berättelse om runt 190 sidor. Jag läste den mer eller mindre i en sittning. För den som har läst Gaiman tidigare finns det mycket att känna igen i romanen. Berättelsen hade utan tvekan kunnat vara ett av de fristående avsnitten av "The Sandman". Huvudpersonen är en ung pojke som blir vän med en flicka vid namn Lettie. Lettie bor med sin mor och sin mormor på en gård vid vägens slut. Bakom huset finns en dam. Men Lettie säger att dammen är en ocean och att hon och hennes familj kom farande över den oceanen för länge sedan. När en inneboende hos huvudpersonens familj tar sitt liv under tragiska omständigheter öppnas en port till en farlig och skrämmande värld som huvudpersonen och Lettie tvingas konfrontera.
Mötet mellan det vardagliga och det fantastiska är återkommande. Liksom detta med att se världen med ett barns ögon. Få vid sidan om Gaiman och Stephen King kan så träffande fånga hur farlig och otäck världen är när en är i den åldern. Företeelser från de vuxnas värld, sådant som självmordet och en förälders otrohet tränger in i barnets medvetande men bara barnet kan se vad dessa händelser egentligen innebär. Lettie, hennes mamma och mormor är ytterligare en i raden av alla variationer på den wiccanska gudinnan i hennes tre aspekter - ungmö, moder, hagga - som vandrar genom Gaimans författarskap. De är nornorna, Macbeths häxor, erinnyerna eller som här en grannfamilj med stora hemligheter. Som läsare möter jag dem som gamla vänner och återseendets glädje är stor.
Gaimans stil som prosaförfattare pendlar något mellan böckerna. Säkrast känns han i den ganska rakt berättade "Amerikanska gudar". I "The Ocean at the End of the Lane" känns det som om författaren försöker experimentera med en mer korthuggen stil. I bland känns det som om språket blir lite för självmedvetet och ställer sig i vägen för historien. Det finns också ett dubbelt perspektiv här som inte känns helt genomfört. Berättaren är vuxen och minns tillbaka på händelser från sin barndom men det vuxna belyser ändå inte det barnsliga. Kanske skulle det varit bättre om barnets synvinkel hade varit utgångspunkten.
Författaren har själv berättat att han började skriva boken som en novell men att den blev längre än han trott och därför nu publiceras som roman. Jag kan tycka att texten faller lite mitt emellan de båda formaten. Berättelsen är väldigt enkel och renodlad. Det är en saga av klassiskt snitt som Gaiman väver här. Här och var låter han texten glida ut mot en mer mångfacetterad, psykologisk skildring men tar det ändå inte hela vägen. "The Ocean at the End of the Lane" förblir därmed en ganska avgränsad sak. Och det är absolut inte något fel i det. Gaiman behandlar sina favoritteman och motiv med en säker och skicklig hand. I väntan på hans nästa stora mästerverk är den här boken en utmärkt lindring för abstinensen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar