tisdag 30 juli 2013

The Heat

Amerikanska nöjesmedia har sedan många år tillbaka rapporterat om biljettförsäljningssiffror som om de vore sportsresultat. Vilken film vann den här premiärhelgen? frågar de sig. Uppskattningar av inkomster vägs mot utgifter och filmbolagens bokförning ligger öppen för kalenderbitarna. Det går inte att missta sig på skadeglädjen när en riktigt dyr produktion inte blir så framgångsrik som producenterna hoppats. Eller den förvåning som uppstår när en film blir oväntat framgångsrik.

Den stora överraskningen denna sommar, enligt dessa medier var komedin "The Heat". Man kan fråga sig varför. Vi har en väletablerad komisk genre, den så kallade buddy-copkomedin, vi har Paul Feig som regissör som senast gjorde den likaledes oväntat framgångsrika "Bridesmaids" och vi har två väldigt populära stjärnor i huvudrollen. Men det är klart - de är ju Sandra Bullock och Melissa McCarthy. De är ju tjejer. Precis som "Bridesmaids" har vi alltså att göra med en brett upplagd komedi med kvinnliga huvudpersoner. Det är väl detta som överraskar somliga, att det finns publik för filmer som passerar Bedchel-testet. Ja, tänka sig.



Buddy-copkomedin hade sin storhets tid under 80-tal och tidigt 90-tal. En tänker förstås på sådana klassiska titlar som "48 timmar" (1982) "Snuten i Hollywood" (1984),"Dödligt vapen" (1987), alla med uppföljare och många, många fler. Modellen är att en seriös, lite stel och formell men effektiv polis tvingas samman med en lös kanon, en knasboll, en kaosagent om man så vill. Sedan blir det knas. De här båda polisarketyperna bygger vidare på den klassiska dynamiken mellan den vita och den röda clownen. I ett traditionellt cirkusnummer kan den vite clownen försöka exempelvis spela såg, intensivt och allvarligt medan den röde clownen hela tiden kommer i vägen och förstör den vites värdighet. Samma sak i buddy-copkomedin. Och den röde clownen behöver inte nödvändigtvis alltid vara människa, se t.ex. "Turner och Hooch" (1989).

I "The Heat" är den vita clownen en FBI-agent vid namn Ashburn (Bullock). Hon är brilljant, hårt arbetande, mycket seriös och medveten om sin intelligens. Naturligtvis hatar hennes kollegor henne. Hon skickas att utreda en narkotikahandlare i Boston och träffar så på den hårdhänta och borstbindesvärande snuten Mullins (McCarthy). De båda är naturligtvis totala motsatser, det blir genast konflikt men under filmens gång lär de att uppsatta varandras olikheter och en vänskap formas. Filmen avviker inte för den givna mallen.

Om själva kriminalhistorien finns inte så mycket att säga. Det gör det som regel aldrig i de här filmerna. Hur många skulle på rak arm kunna säga vad det egentligen är som Gibson och Glovers karaktärer utreder i "Dödligt vapen"? Det som betyder något är relationen mellan huvudpersonerna och hur den utvecklas. För att det ska fungera behövs bra kemi mellan skådespelarna och det får vi verkligen här.

Jag har historiskt inte varit ett större fan av Sandra Bullock men jag måste erkänna att här är hon riktigt bra. Hon gör rollen med en perfekt balans av stelhet och professionellt självförtroende å ena sidan, å den andra med en känsla av att innanför den hårda fasaden finns ett mobbat barn som ingen någonsin har tyckt om. Socialt är hon helt misslyckad och på det viset en tydlig släkting till Kristen Wigs karaktär i "Bridesmaids". Melissa McCarthy får chansen att briljera med såväl verbal som fysisk humor. Manuset är skrivet av Kate Dippold men det märks tydligt att Feig i flera scener bara släppt lös McCarthy och låtit hennes improvisera dialog. Ofta bygger humorn på att ett skämt introduceras för att sedan upprepas och varieras så långt som det går. McCarthy tar den chansen och visar vilken komisk begåvning hon är.

Bland övriga skådisar kan Michael Rapaport nämnas som spelar Mullins bror som blir indragen i de kriminella. Han gör att känsligt porträtt av sin karaktär och är nog den enda av bifigurerna som går att intressera sig för. I övrigt ligger fokus helt på Bullock och McCarthy.

Filmens humor är samtida och explicit precis som man kan vänta sig. Feig låter dessutom ganska aggressiv hiphop-musik med kvinnliga rappare ljuda i bakgrunden som en medveten hälsning till här och nu. Men såväl berättelsens struktur som för- och eftertexter är medvetet retro till sin utformning. Även om formen varken stöps om eller dekonstrueras känns den enda fräsch och fungerar som enkel underhållning, i ordets absolut bästa bemärkelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar