Sedan dess har det gått lite upp och ned med kvalitén. Första gången man gjorde en solofilm kring karaktären Wolverine ("X-men Origins: Wolverine", 2009) blev resultatet inte särskilt minnevärt. Nej, det får nog faktiskt räknas som filmseriens lågvattenmärke. Men "X-men: First Class" från 2011 lyckades blåsa liv i allt igen. Genom att väva samman den verkliga historien med mutanter och science-fiction gav regissören Matthew Vaughn den centrala metaforen som opererar i de här filmerna ny relevans. Nästa år kommer "X-men: Days of Future Past" med Bryan Singer tillbaka vid rodret. I och med det kommer Hugh Jackman att ha spelat sin karaktär i sex filmer. Det ska tydligen vara något slags rekord.
Tills dess får alltså vi hålla oss tillgodo med "The Wolverine", ett nytt försök att ge Logan, den cyniska, kloförsedda kanadensaren med självläkande krafter och världens coolaste polisonger en egen film. Handlingen är inspirerad av en samling avsnitt ur serien från tidigt åttiotal skrivna av Chris Claremont och tecknade av Frank Miller där Wolverine på egen hand åker till Japan, förälskar sig och dras in i en mängd komplicerade intriger. De avsnitten har alltid varit väldigt populära bland fansen och naturligtvis drogs jag som tidig Japan-nörd till dem i min ungdom. Jag måste dock erkänna att de aldrig riktigt grepp tag i mig. För även om Wolverine är en fascinerande karaktär fungerar han ändå bäst i relief med de andra x-männen. På egen hand blev han aldrig riktigt lika effektiv. Så kände jag då och så känner jag nog fortfarande.
Filmen börjar någon gång efter händelserna i "X-men: The Last Stand" (2006). Logan har dragit sig undan från civilisationen och sörjer sin kärlek Jean Grey (Famke Janssen) som han tvingades att döda. Janssen återkommer då och då i den här filmen som en spökgestalt som Jackmans karaktär måste förhålla sig till. Så blir Logan uppsökt av Yukio (Rila Fukushima), en ung kvinna med galet rött hår, randiga knästrumpor och samurajsvärd. Hon arbetar för en japansk industrimagnat vid namn Yashida (Hal Yamanoshi). Många år tidigare räddade Logan livet på Yashida, som då var en ung soldat, när den amerikanska atombomben över Nagasaki föll. Nu har Yashida ett erbjudande åt Logan, ett sätt att överföra hans läkande krafter och samtidigt befria honom från den odödlighet som allt mer blivit till en plåga. Logan rynkar skeptiskt på näsan och samma natt får han reda på att företagsledaren avlidit. Så utsätts begravningen från en attack av tatuerade gangsters från yakuzan och snart befinner sig Logan på flykt tillsammans med Yashidas barnbarn Mariko (Tao Okamoto) som verkar ha varit målet för överfallet.
Det Japan som vi möter i filmen har förstås väldigt lite att göra med landet med samma namn som vi återfinner i sinnevärlden. Snarare har vi här att göra med en palimpsest av västerländska populärkulturella föreställningar om den uppåtgående solens rike. Det här är ett Japan fullt av ninjor, samurajer, ära, seppuko och snabbtåg. Det enda som fattas är väl Godzilla. (Där får vi ge oss till tåls till "Pacific Rim" kommer.) Det är en exotism som ligger i linje med vad jag minns från serieförlagan men den kom i en tid när Japan fortfarande var något som bara kunde skymtas bakom rispappersväggen. Idag, när japansk populärkultur är direkt tillgänglig för oss och en del av vårt allmänna medvetande känns det möjligen lite ytligt.
Flera gånger under filmens gång kommer jag på mig själv att önska att den japanska miljön hade tagits på större allvar, att man grävt djupare i den. Det finns ju absolut något där. Wolverine är en figur som rimmar väl med bushido, den japanska krigaretiken, och roninen, den herrelösa samurajen, som arketyp. Det är tydligt att det japanska på ett plan lockar men å andra sidan skrämmer filmbolaget? Kommer en amerikansk publik kunna ta till sig det här? Själv hade jag gärna sett att vi som åskådare hade kastats i på djupt vatten. Kanske borde man till och med kallat in en japansk regissör?
Eller om inte det, åtminstone någon med en stark röst? Jag kan inte undgå att fundera över vad Darren Aronofsky (som ett tag var knuten till projektet) hade kunnat göra med det här materialet.) James Mangold som faktiskt hållit i trådarna här känns verkligen anonym. Hans bästa film är "Cop land" (1997) men det var länge sedan. Det märks att han har svårt att hantera actionscenerna. De bränner liksom aldrig till. De är generiska, saknar fantasi, saknar substans. Bäst blir det mer intima karaktärsdrama som gömmer sig i filmens mitt mellan Logan och Mariko, ett drama av "Bodyguard"-typ, tyvärr utvecklas inte heller det fröet till sin fulla potential. Mariko själv förblir genom filmen alltför skissartat tecknad. Inte för att hon någonsin var något annat i serien men för att kärlekshistorien verkligen skulle ha hettat till här hade hon behövt vara lika klart definierad som Logan.
Överhuvudtaget greppar inte filmen riktigt om den tematik som man introducerar i början av filmen. Ska man verkligen göra en film som tacklar en karaktär som inte kan dö och som inte heller längre vill leva, ja då måste man faktiskt ner och gräva i den existentiella ångest som detta skulle innebära. Därmed inte sagt att filmen inte också skulle kunna innehålla massvis att pulpigt underhållningsvåld och annat som publiken skulle kunna förvänta sig. De första X-menfilmerna gör detta på ett lysande sätt. Här håller dessvärre inte någon av de båda sidorna fullt ut.
***
Jag fortsätter dock att ha förhoppningar inför nästa års X-menfilm. Även om Singer inte är världens jämnaste regissör har han uppenbarligen en känsla för materialet och det är tydligast att de här figurerna fungerar bäst i ensembledramer. Om ni inte har allt för bråttom ut ur biografen får ni se en liten glimt om vad som komma skall en bit in i eftertexterna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar