"Känn ingen sorg" är helt klart en udda fågel. På pappret ser projektet ganska vansinnigt ut. En stor, påkostad musikfilm med ett manus fritt efter en populär låtskrivare och artists verk. Det säger något om hur central Hellström blivit. Tidigare har det gjorts operetter om Fredman och hans vänner från Bellmans visor, film om Frida och hennes vän från Birger Sjöberg eller försök att gestalta Frithjof, Carmencita och de andra hos Taube. Cornelis Wreeswijk fick nöja sig med en klassisk biopic och det ska vill väl vara evigt tacksamma att vi slapp den här gången. Säga vad man vill om "Känn ingen sorg" men nog bryter den klart av mot den realismens hegemoni som är så överväldigande stark inom svensk film.
Roy Andersson, som alla med rätta beundrar och som har för vana att klaga på allt, brukar ofta säga att det finns allt för stor fokus vid story idag men allt för lite energi på att poetisera storyn. Jag har ingen aning om vad han tycker om den här filmen men nog kan man säga att poetiserandet har överhanden här. Här finns inte mycket till intrig men väl episoder.
Vi möter Pål (Adam Lundgren), en ung man som drömmer om att spela och sjunga men som dessvärre lider av riktigt akut scenskräck. Han partajar mest med sina vänner. De heter Lena (Josefin Neldén), en käck och go tjej som pysslar med cagefighting och mixed martial arts och som är hemligt förälskad i Pål, samt Johnny (Jonathan Andersson) som ser ut som om han gått vilse från inspelningen av filmversionen av Lundells "Jack". De tre vännerna glider runt i en omöjligt romantisk version av Göteborg där känsliga konstnärssjälar lever la vie bohéme i nedlagda fabriker och lägenheter i Majorna som invändigt ser ut som de eventuellt gjorde på sjuttiotalet. Så träffar Pål rikemansdottern Eva (Disa Östrand), en genomsexualiserad kombination av manic pixe dream girl och femme fatal. Eva har ett band och försöker få med Pål och hans låtar. Allt ihop med mer alkohol och knark än i "Snabba Cash", I och II tillsammans.
Jag får inte riktigt grepp om exakt hur gamla de här karaktärerna ska föreställa för även om de klart är "vuxna" är livet de lever uppenbarligen en gymnasieungdoms fantasi om hur allt ska bli när det äntligen startar. Och det är väl rimligen någonstans också filmens målgrupp.
Regissörerna Måns Mårlind och Björn Stein är svensk films främsta bildstormare men har dessvärre haft en tendens att lämna efter sig verk som skramlar ganska tomt bakom den vackra fasaden. TV-serien "De drabbade" (2003) var halvvägs till en riktigt bra serie men saknade en verkligt personlig vision. Filmen "Storm" (2004) var ett riktigt haveri. Något bättre fungerar det här. Herrarnas visuella energi och påhittighet lyfter det ganska tunna manuskriptet till precis den sagoton som en sådan här film behöver för alls ha någon chans. Sekvenser som den drömscen där Älvsborgsbron rasar ner i älven är imponerande och aldrig har Göteborg varit så vackert fotograferat som här. Jag kan bara inte skaka av mig känslan av att när allt kommer kring är det bara en lek med bilder, influenser och citat. Om det betyder något beror det bara på vad åskådaren själv tar med sig in i upplevelsen.
Ändå kunde det varit värre. Det finns framför allt två stora fällor jag hade kunnat se den här filmen promenera in i men de undviks med nöd och näppe. Den ena fällan kan vi kalla Staffan Hilderbrand-fällan. Jag tror ni förstår vad jag menar med det. Det här med tonträffen i svensk ungdomsfilm har inte varit ett starkt kort genom åren. Det blir sällan det när vuxna ska försöka fantisera ihop hur ungdomar är och låter. Men eftersom "Känn ingen sorg" inte utspelar sig i någon verklig verklighet blir inte det ett problem här. Och dialogen är avspänd, spelet är avslappnat. Bra så.
Den andra tänkbara fällan vore Baz Luhrman-fällan. Extra allt. Nu tar vi i så vi spricker. Det är ju ändå musikal. Nå, "Känn ingen sorg" är faktiskt inte någon jukeboxmusikal a la "Mamma Mia" vilket nog är bra. Jag är som sagt ingen expert här men det förefaller mig som om Hellströms texter är lite för impressionistiska för att fungera som musikdramatik. Vi får ett par ickediegetiska musiknummer i filmen men de känns faktiskt mer inspirerade av Paul Thomas Andersons "Magnolia" än något annat. Och det visuella överdådet är stringent. Det handlar inte bara om att kasta upp saker på duken. Regissörerna har större tillit till sin publik än så.
Den stora behållningen för mig blir dock Adam Lundgren i huvudrollen. Hans komiska tajming är perfekt och han fångar verkligen en typ som är väldigt specifik och väldigt göteborgsk. Han är skör och bräcklig men bär på en kraft inom sig som bultar och bultar, längtar efter att få tränga fram. Tomas von Brömssen är charmig som alltid i rollen som Påls farfar fiskargubben. (I den här filmens verkligehet lever sådana fortfarande i Majorna.) Även de andra ungdomsrollerna spelas väl av sina skådespelare. Jag kan bara inte låta bli att tycka synd om Disa Östrand i rollen som Eva. Det är inte en karaktär utan en runkfantasi.
På sätt och vis är jag lite ledsen att jag inte kan ta till mig den här filmen mer. Det görs så mycket svensk film som är slätstruken, opersonlig och totalt fantasilös. Så inte här. Säga vad man vill om "Känn ingen sorg" men den är inte mellanmjölk. Är jag orimlig när jag också vill att den ska ha något att berätta? Eller är det bara jag som inte kan se det? Låt mig avsluta med en parafras från Shakespeare som ändå sammanfattar ungefär hur jag känner: vore den här filmen annorlunda än vad den är så vore den inte vacker och nu när den är som den är så tyckte jag inte om den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar