Nu menar jag inte detta som något nödvändigtvis negativt. Jag älskar både "Juno" och "LMS" och om jag ska vara ärlig är Hal Hartley lite ojämn i mitt tycke - men som sagt något har hänt. Indiekomedin dominerar stort och dessa komedier är ju sin charm till trots knappast alternativ till sin natur. Den är bara lite smalare i sitt tilltal än vad en riktigt bred sk. humor med ex. Adam Sandler skulle vara. Inte heller är de här filmerna producerade utanför systemet utan snarare i en liten undangömd del i utkanten av det, med de stora bolagen redo att distribuera via något dotterbolag.
Nå, allt det här blir måhända en lite väl butter inledning till något som ändå kommer att bli en i huvudsak positiv recension. För jag charmades utan tvekan av "The Way, Way Back". Filmen är skriven och regisserad av Nat Fixon och Jim Rash som tidigare arbetat ihop med Alexander Payne på filmen "The Descendants". Läsare av Allmänstädesbloggen minns säkert att jag hade med den filmen på min lista över 2012 års bästa. De båda filmerna delar uppenbarligen DNA med varandra och slår an en likartad ton av melankoli och lekfullhet. Och jag äter upp den skiten med sked.
Duncan (Liam James) är en blyg och osäker 13-årig kille med frånskilda föräldrar. Hans mamma, Pam (Toni Collette), har träffat en ny pojkvän, Trent (Steve Carell), som visar sig vara en riktigt dryg typ. Tillsammans med Trents dotter från ett tidigare förhållande åker man nu för att spendera sommaren i Trents sommarhus vid havet. Duncan har inte så mycket att säga till om. Han hade hellre varit hos sin pappa över sommaren men nu är det som det är, förklarar hans mamma. Av en slump möter Duncan Owen (Sam Rockwell) en fyrtioåring med en 16-årings själ som äger och "driver" ett vattenland i närheten. Vips har Duncan fått ett sommarjobb och börjar hitta sig själv.
Rockwell plockar upp filmen under sin arm och springer iväg med den. Han dominerar duken från första stund han kliver in, inte helt olikt från filmen "Seven Psychopaths" från förra året. Hans figur är en arketyp vi känner igen, mansbarnet, farbrorn-som-inte-vill-bli-stor, vår tid personifierad. Ändå är det han som i relationen till Duncan får ta rollen som som den ansvarsfulle vuxne, om än kanske mer som en slags storebror än som en surrugatpappa, och genom den erfarenheten kanske slutligen själv växa upp. Sam Rockwell fångar fint de motsättningarna samtidigt som hans komiska svada ger puls och rytm till filmen.
Överhuvudtaget bjuds det på starkt ensemblespel. Toni Collette är förstås helt typecastad i rollen som härjad frånskild mamma men vad gör det när hon så effektivt trycker på smärtpunkterna. Hon spelar Pam som en kvinna som längst inne vet att den nya relationen inte är bra för henne, att hon på något plan sviker sin son, men inte gör något åt det eftersom hon är rädd att bli ensam. Steve Carell spelar snarare mot typ men han gör pojkvännen Trent riktigt obehaglig med små medel. Sedan tillkommer en lång rad charmiga gestaltningar i birollersgalleriet. Som grannar hittar vi Allison Janney och Amanda Peet och på vattenlandet Maya Rudolph tillsammans med filmens båda regissörer. Dessutom håller alla barnskådespelare en hög nivå. "The Way, Way Back" är verkligen en film full av små, intressanta och vältecknade karaktärsporträtt.
Filmen är alltså inte särskilt originell i sin ton eller sin uppbyggnad men den är väl utförd och gjord med ett ömsint handlag. Jag tror det är svårt att inte känna sig träffad i beskrivningen av hur frustrerande det är att vara Duncans ålder och vara gisslan till ens föräldras beslut och val samtidigt som en längtar efter att staka ut ens egen väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar