Topp fem bästa filmerna från 2013 (så här långt)

Så befinner vi oss alltså i juli månad, hälften av 2013 har passerat och det är sex månader sedan Allmänstädesbloggen sjösattes. En del av de amerikanska filmkritiker som jag följer brukar roa sig med att så här års göra en utvärdering av vad de hittills sett och jag tänkte här göra detsamma. Av alla filmer jag sett på bio i år, vilka har så här långt varit de fem bästa? Tyvärr kan jag ju inte riktigt jämföra min lista med de amerikanska förlagorna - flera av filmerna jag har med var sådana som gick på bio i USA under senare delen av 2012 och som följdaktigen återfanns på årsbästa listorna för det året. Med det sagt, låt oss nu dyka ned i min egen topp-fem:

5. Spring Breakers (Regi: Harmony Korine)

Vissa filmer vägrar att lämna en efter de att de tagit slut. Dess bilder och ljud fortsätter envist att skramla runt i ditt huvud och pocka på uppmärksamhet. Du är inte klar med dem, kommer kanske heller aldrig att bli det. Säga vad man vill men det är sådana filmer som ger valuta för pengarna. Harmony Korines "Spring Breakers" är helt klart en sådan film.

Inte minst James Francos karaktär Alien brände sig fast i mitt inre. I min recension av "Oz - the great and powerful" sa jag att Franco inte direkt hörde till min favoritskådisar. Men det är tydligt att hans medverkan i stora blockbusterfilmer är något han själv inte tar på allvar. Det är som om han glider runt på de inspelningarna, ler i mjugg och låtsas vara en filmstjärna. I en film som "Spring Breakers" däremot gör han ett rollporträtt som är stort och överdrivet men som också rymmer förvånande nyanser. Aliens megalomaniska monolog ungefär i mitten av filmen på han ska imponera på tjejerna, stående på en säng täckt med sedlar och med vapen i händerna är bland det roligaste jag sett. ("I've got Scarface on repeat! On repeat! Constant, y'all!") Men Franco ger också figuren en mjuk och mänsklig sida. Han introduceras i filmen som Den Stora Stygga Vargen men visar sig nog i slutändan vara mer av en Rödluva. Det är väldigt skicklig genomfört.

4. The Place beyond the Pines (Regi: Derek Cianfrance)

Ett drama av helt annat slag än Korines film, en betydligt mer konventionell film om än med vissa berättertekniska twistar som jag också berörde i min recension. "The Place beyond the Pines" är en kriminalfilm utan klichéer och troper, utan cool glorifiering av vare sig brottslingar eller poliser. Den är osentimental men griper tag om svåra ämnen och tematik som amerikansk film är så besatt av: familjen, individen kontra samhället. Och filmen gör det på ett sätt som får det att kännas friskt och fräscht och inte som något vi sett tusen gånger förut.

3. Django Unchained (Regi: Quentin Tarantino)

Trots sitt besvärliga ämne och trots att filmen inte viker från att verkligen visa oss vad slaveri innebär är "Django Unchained" ändå den här listans mest lättsamma film. Tarantino har alltid en respektlöshet över sig, oavsett vilket ämne han ger sig an. Ibland funkar det mindre bra men här lyckas han väva samman alla kärleksfulla referenser till spagettiwestern och blacksploitation med sin egen fatabur till något som transcenderar summan av de olika delarna.

Jag tror inte det går att överskatta den betydelse som Tarantino har haft för såväl filmskapare som cineaster i min generation. Jag gick på gymnasiet när "Pulp Fiction" kom och minns hur totalt häpen den gjorde mig. Jag tror aldrig jag hade sett det höga och det låga blandas med så träffsäker självklarhet förut. Att Tarantino inte känns lika unik idag beror naturligtvis just på hans popularitet och betydelse. Få har blivit så efterhärmade som han. Men Tarantino själv kan naturligtvis inte läggas till last för alla bleka kopior. Och det är härligt att ha fått en ny film av mästaren i högform,

2. Jakten (Regi: Thomas Vinterberg)

Dansk film fortsätter att vara den klarast lysande fyren i skandinavisk film. Visst görs det en hel del publikfirande trams på andra sidan sundet med men sådana konstnärliga höjder som "Jakten" representerar var det länge sedan svensk film förmådde nå. Den klaustrofobiska och malande obehagskänslan som genomsyrar hela filmen gör den helt klart svår att se men samtidigt så rikt belönande. Mads Mikkelsen gör en av sina bästa roller på länge och det är skönt att hålla fast vid nu när han går ned sig allt djupare i skurk- och psykopatträsket borta i Hollywood.

1. The Master (Regi: Paul Thomas Anderson)

Tala om en film som man inte blir färdig med och som inte släpper taget. Ju mer jag har tänkt på "The Master" ju mer manipulativ och förvirrande har den blivit. Paul Thomas Anderson gör det medvetet oklart exakt hur lång tid som förflyter, när vissa scener utspelar sig, utelämnar bitar som instinktivt känns som nycklar och låter sina karaktärer förbli lika stora mysterier när filmen slutar som när den börjar.

Jag kan absolut förstå dem som upplever filmen som frustrerande. Fru Otterberg var inte alls så förtjust i den. Men för min del kan jag inte vänta tills jag får se den igen. Se den, analysera den, fundera mer, plocka i sär och sätta ihop den igen. Att förutsäga vilka filmer som kommer bli klassiker är alltid svårt men "The Master" har absolut potentialen. Den är rik, både på innehåll och luckor och kommer öppna sig för massor av spännande läsningar framöver. Det ryktas förresten av Paul Thomas Anderssons nästa film ska baseras på Thomas Pynchons senaste roman "Inherent Vice". Jag väntar ivrigt...

***

Så, det var alltså min topp-fem-lista så här långt. Frågor på detta?