Bon appétit!

Under rubriken Smultronstället presenterar SF Bio filmer som man på olika sätt vill lyfta fram som varande av särskild kvalitet. Den rosa markeringspennen som noterar dessa filmer i bioprogrammet infördes ungefär i jämnhöjd med att SF fick så gott som monopol efter att ha köpt upp Sandrews biografverksamhet. Tanken är väl att ge en bild av att man tar ansvar för att även film som inte nödvändigtvis är den mest kommersiella ges utrymme.  Ibland undrar man dock hur ansvariga tänker. Att filmer av regissörer som Almodovar och Woody Allen hör hemma i sammanhanget är rimligt. En film som "En sång för Marion" som jag tidigare recenserat här i Allmänstädesbloggen är betydligt mer tveksam. Och inte kan väl en film utses till särskilt utvald bara för att den är fransk? Så verkar dock ha skett med "Bon appétit!", den film som här ska avhandlas.

Originaltiteln är "Les saveurs du Palais", alltså ungefär Slottets smaker, men det är tydligen säkrast att den här får en käck titel, fortfarande på franska men som alla förstår så blir det inga missförstånd. Därav "Bon appétit!". (De amerikanska distributörerna har visst tänkt i liknande banor men där har den fått heta "Haute Cuisine" istället.) Filmen som regisserats av Christian Vincent är fritt baserad kring den verkliga historien om en kvinna vid namn Danièle Delpeuch som arbetade som personlig kock åt den franske presidenten François Mitterrand. Historien är dock helt fiktionaliserad här. Den kvinnliga kocken heter i filmen Hortense och spelas av Catherine Frot. Presidenten (Jean d'Ormesson) ges aldrig något namn.

Frankrikes president önskar mer än något annat att uppleva fransk husmanskost, mat som smakar som hans mormors brukade säger han i en scen, och jobbet ges därför till Hortense som kommer från landsbygden. Det retar naturligtvis machokockarna i presidentpalatsets centralkök. Men Hortense kämpar på tillsammans med sin assistent. Allt omsluts av en ramhandling som utspelar sig på en forskningsstation på en ö utanför Antarktis där ett australiensiskt filmteam spelar in en dokumentärfilm några år senare. Det visar sig att Hortense nu arbetar där. Filmens regissör vill gärna prata med Hortense om hennes tid i presidentpalatset men det är kocken själv inte så sugen på.

Den här filmen är en ganska udda upplevelse. Jag hade nog förväntat mig en mer traditionellt strukturerad komedi. En slags fisk-på-torra-land-historia, mys-pysig feel-good så där. Det är det egentligen inte. Men det är inte precis ett drama heller. Jag vet inte riktigt hur den bäst bör beskrivas. Den känns mer som en TV-film än som något som faktiskt producerats för bio. Fotot är oinspirerat och platt utom när vi får närbilder av riktigt snyggt lagade och upplagda maträtter. Matporren är det inget fel på tack och lov. När ramhandlingen introducerades hyste jag också en förhoppning om att den skulle berika historien, göra den mer spännande. Det finns en hel del tjusiga landskapsbilder där men till handlingen tillför dessa scener absolut noll och intet. Det blir nästan som två helt olika filmer och ingen av dem är särskilt intressant.

Det kan inte gärna bli någon dramaturgisk utdelning när insatserna är så låga. Det står liksom aldrig något på spel i den här filmen. Visst det finns lite konflikter med de andra kockarna men det gestaltas mest som lite smågnabb. I ett par scener får en känslan av att det är på väg att eskalera till något men ingen av gångerna leder det någonstans. Konflikten släpps bara och glöms sedan bort. En bit in i filmen uppstår också lite andra konfliktletter mellan Hortense och presidentens dietister respektive revisorerna. Men det är svårt att inte hålla med om deras invändningar. Om presidentens värden är dåliga (och d'Ormesson ser verkligen skröplig ut, redo att falla av pinn när som helst), ja då är kanske inte gåslever varje dag så lyckat? Har revisorn fel när han påpekar att även presidentens privata kök bör operera inom givna budgetramar?

Cathrine Fort är väldigt charmig och har en naturlig värme och auktoritet i rollen som Hortense men rollen är väldigt hastigt skissad. Vi vet i princip inget om hennes bakgrund och liv utanför yrket. Vi får aldrig känslan av att hon skulle ha något att bevisa varken för sig själv eller andra. Hon har liksom heller ingen dramatisk kurva genom filmen, varken upp eller ner. Det känns inte som att hon på något sätt har förändrats mellan historiens början och dess slut. På så vis blir filmen varken en framgångssaga eller en tragedi. Det blir bara berättelsen om en kvinna som hade ett intressant jobb under några år och sedan gick vidare till att göra andra saker.

Det är faktiskt en ganska tunn soppa. Och scenerna på forskningsstationen känns som ett försök att göra den mer fyllig genom att hälla i mer buljong. Det vill sig inte.