Kära passagerare

Pedro Almodovars nya film "Kära passagerare" är på många sätt en återkomst till den sorts bisarra och sexuellt provokativa farser som kännetecknade regissörens tidiga verk. Men även om filmen börjar med en stor kulör text som meddelar att det vi ska få se är ren fantasi och inte alls baserat på verkligheten är det svårt att inte läsa in en politisk allegori i den här berättelsen om ett flygplan som kretsar högt ovan jord och inte kan landa på grund av ett fel med landningsstället. Det flyplanet fungerar som en symbol för det krisande spanska samhället. Passagerarna i businessclass har drogats för att hållas lugna - den passiviserade medelklassen - medan passagerarna i första klass lever ut sina neuroser och galenskaper.

 

Pedro Almodovar är en regissör som ständigt återkommer inte bara till samma skådespelare eller liknande tematik i film efter film utan även till samma scen omtagen gång efter annan. Ibland som tragedi och ibland som slap-stick. För den som kan sin Almodovar finns det mycket att känna igen här. Vi har ett medium som kommunicerar med andra sidan, vi har ett självmordsförsök som avbryts på ett oväntat vis, vi har karaktärer som våldtar varandra i sömnen och mycket, mycket mer ändå. Trots den begränsade miljön, det mesta av filmen utsepelar sig helt ombord på planet, är det här en väldigt rik film. Rik på infall, rik på galenskap och rik på scenografisk glädje. Som alla Almodovarfilmer är det färgglatt och livsbejakande.

 

I centrum för farserierna hittar vi tre manliga och väldigt flaboyanta homosexuella flygvärdinnor under ledning av pursern Joserra (spelad av Javier Cámara, en stående medlem i Almodovars ensemble). Joserra, som har en affär med piloten, har ett personlighetsdrag som är nog så besvärligt i en komedi av det här slaget: Han kan inte ljuga.

 

Cámara gör rollen med självklarhet och pondus i en film som är fylld med fantastiska skådespelarinsatser. Det märks att vi rör oss med en grupp aktörer som är väldigt bekväma med varandra och som är kapabla till att bolla med varandra, samspela och riffa. Bland övriga skådespelare kan nämnas de två övriga flygvärdinnorna (Carlos Areces och Raúl Arévalo) samt Lola Duenas som spelar Bruna, ett medelålders medium och dessutom oskuld. Duenas spelar henne med en naiv storögdhet som gör henne helt oemotståndlig. Som en extra lustighet låter Almodovar dessutom Antonio Banderas och Penelope Cruz spela två små biroller som blinkar förbi i filmens prolog och sedan inte figurerar igen. (Det är dock Banderas karaktärs fel att landningsstället på planet inte fungerar som det ska.)

 

"Kära passagerare" är kanske inte gripande på samma sätt som Almodovars stora melodramer från de senaste åren men det är å andra sidan ovanligt att få se en så här hämningslöst snuskig och rolig film på bio. När flygvärdinnorna kastar sig ut i ett ärtigt musikalnummer till tonerna av "I'm so excited" smälter jag fullständigt. Almodovar borde göra en riktigt musikal någon gång. (En musikalversion av "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott" hade förresten premiär på Broadway härom året.) Betydelsen av komedi kan många gånger underskattas men när det görs så bra som här då är det ett viktigt instrument för att spegla vår samtid.