Sett på DVD: Alkoholism, a cappella och andefattig pusseldeckare

Nu är det dags igen, kära vänner! I tredje installationen av serien "Sett på DVD" betar jag av några nyheter på DVD som jag ockulärbesiktat under juli månad. Håll till godo.

Flight (Regi: Robert Zemeckis)

"Flight" är Robert Zemeckis återkomst till levande spelfilm efter över ett decennium i det moras som varit hans motion capture resor till den obehagliga dalen med "Polarexpressen", "Beowulf" och "En julsaga". I stället kastar han sig här in i ett inträngande drama om alkoholism och missbruk med Denzel Washington i huvudrollen. Visserligen börjar det hela som en katastrofrulle.

Under en flygning inträffar ett mekaniskt fel som får planet att störta hejdlöst mot marken. Washingtons pilot, full som en alika och hög som ett hus lyckas mirakulöst nog landa planet med ett minimalt antal dödsoffer. Detta är dock bara filmens första akt och fortsättningen handlar om hur samma pilot ska kunna hantera efterspelet. Förutom Washington ser vi bl.a. Don Cheadle i rollen som pilotfackets advokat vars uppgift det blir att försöka rädda vad som räddas kan.

Men "Flight" är Denzel Washingtons film. Hans rollgestaltning pendlar mellan gudaliknande bravur och total misär. Den mänskliga förmågan till förnekelse är aldrig tydligare än när han gång efter annan hävdar att han inte har något problem, att hans drickande är under kontroll. Här är en man som offrat familj och barn till missbruket och som nu är på väg att förlora sitt yrke, sin största stolthet men som ännu inte nåt botten, ännu inte förmår att sluta ljuga för sig själv. Det är riktigt gripande. Möjligen kan man hävda att Zemeckis faller i sentimentalitetsfällan under filmens sista fem minuter men det må vara förlåtet. Det är trots allt en film om försoning och återfödelse. Vägen fram dit är dock nattsvart och nog så uppriktig.

Pitch Perfect (Regi: Jason Moore)


Ungefär halvvägs in i "Pitch Perfect" en collagekomedi om tävling i a cappella-sång bestämmer sig huvudpersonen Becas (Anna Kendrick) love interest Jesse (Skylar Astin), självklart medlem i den konkurrerande kören, att hon behöver skolas i lite klassisk film och tillsammans tittar de på John Hughes "The Breakfast Club" från 1985. "Ser du hur jävla bra det här är?" säger Jesse storögt. Och "The Breakfast Club" återkommer sedan som referens ett flertal gånger, inklusive det att Becas kör framför "Don't you (forget about me)" i den stora körfinalen. Det är tydligt att Hughes film sätts upp som idealet att sträva efter än idag när det gäller att göra ungdomsfilm. I sina bästa stunder är "Pitch Perfect" där och nosar.

Man skulle kunna tänka sig att en film av det här slaget, med det här temat snabbt skulle trampa ned sig i "Glee"-träsket. Men tonen är här ganska annorlunda, fräckare på något sätt. En del av den mer mustiga humorn känns kanske inte alltid helt organisk i förhållande till filmen som helhet, här finns till exempel en besatthet med spyor som i en scen antar så groteska proportioner att jag närmast kommer att tänka på Monty Pythons "Meningen med livet". Visst har karaktärerna etablerats som lite skruvade men att vi rörde oss på den nivån var ändå lite oväntat.

Anna Kendrick är strålande i huvudrollen. Även Rebel Wilson är väldigt rolig. Visst blir det en hel del tjockishumor men i slutändan har Wilson tillräckligt med skinn på näsan för att vända på det förväntade. Lite konstigt är det kanske att såväl Wilson som Kendrick redan gått vidare till att spela vuxenroller nu är tillbaka som tonåringar men jag antar att man får köpa det. "Pitch Perfect" är i alla händelser en betydligt bättre film än man kanske förväntat sig.

Mördaren ljuger inte ensam (Regi: Birger Larsen.)

En kombination av ständigt sug efter mer massproducerad deckare för såväl den inhemska som den utländska marknaden samt TV-serien "Mad Men"s betydelse för fetischiseringen av 50- och 60-talen som estetiskt ideal har lett filmbolagets lystna blickar till Maria Langs gamla pusseldeckare. Lang, som en gång i tiden var Sveriges Agatha Christie, har annars i princip varit bortglömt sedan Sjöwall/Wahlöö etablerade den samhällskritska kriminalromanen som den odiskutabla modellen för svensk deckarlitteratur. Själv har jag aldrig lyckats läsa någon av hennes böcker. Inte blir jag direkt sugen efter att ha sett den här filmen. Men det är förmodligen orättvist. Rimligen bör boken vara betydligt bättre än filmen.

Grunduppsättningen är Tuva Novotny som spelar Puck, en doktorand i litteraturhistoria, Linus Wahlgren som hennes "pojkvän" Eje och dennes vän kriminalkommissarien Christer, spelad av Ola Rapace. Där finns en antyd kärlekstriangel här men det ligger mest i bakgrunden. Själva mordgåtan utspelar sig på en ö där en samling människor samlats för att fira midsommar. Sedan börjar moden och båten är trasig så det finns inget sätt att ta sig därifrån. På klassiskt manér har vi alltså en avgränsad grupp människor på en geografiskt isolerad plats.

Birger Larsen är en dansk regissör som mest gjort TV och det är precis vad det här är också - ett halvdåligt avsnitt av en tv-serie som råkat få biopremiär för att lura till sig lite filmstöd. Regin är helt oinspirerad, det blir aldrig vare sig spännande eller obehagligt och det märks att ingen av skådespelarna egentligen är särskilt engagerade. Det må vara att pusseldeckaren som form är lite mossig men det går att blåsa liv i den. Då måste det dock göras med passion och genuint intresse, inte halvhjärtat som här.