Epic - Skogens hemliga rike

Vänta lite här nu. Hade inte den här filmen premiär redan i maj? Borde inte den i så fall ha recenserats för länge sedan? Jo, det kan man kanske tycka. Men sådan är nu den glade ideellt arbetande filmkritikerns lott. Jag och fru Otterberg har flera gånger varit på väg att se "Epic" men det var först nu som det blev av.

Sedan Peter Jacksons filmatiseringar av Tolkien  först hade premiär och visade var skåpet ska stå i fallet fantasy på bio har vi sett ett otal försök att återskapa den magi som dessa rullar bar med sig. Jag har tidigare här i bloggen noterat hur filmbolagen sluggeraktigt gör vad de kan för att desperat hitta nästa stora franchise utan att riktigt veta hur det ska gå till. När till och med Jackson själv kan gå vilse i utvikningar och onödiga tekniska innovationer när han ska följa upp sina egna framgångar framstår det extra tydligt hur svårt det är. Episk fantasy kräver ett väldigt exakt handlag - om inte riskerar allt att snabbt spåra ur.

Blue Sky Studios är en amerikansk animationsstudio vars största framgångar hittills varit "Ice Age"-filmerna. Jag har aldrig varit ett stort fan. Deras trailers med den enerverande ekorren och hans ollon har alltid varit mycket roligare och mer gripande än den färdiga filmen. Så väl visuellt som till story och karaktärer har man rört sig i en division en bra bit under såväl Pixar som Dreamworks. Ändå hade jag en viss förhoppning på "Epic - Skogens hemliga rike" eftersom jag gillar grundidén, att göra en episk fantasyfilm i helt animerad form.

Filmen kretsar kring den tonåriga Mary-Katherine (eller MK som hon helst vill kallas) som måste flytta in hos sin far som hon inte träffat på många år, efter att hennes mamma dött. Fadern är något av en enstöring, en vetenskapsman som installerat ett nätverk av övervakningskameror runt om i skogen för att försöka finna bevis för småfolkets existens. Vi förstår snabbt att faderns besatthet vid detta något okonventionella forskningsämne ödelade hans äktenskap och att MK tycker pappa är galen. Men det är han förstås inte. Småfolken är verkliga och vi möter nu en slags militärstyrka som kallas "bladmännen" som klädda i samurajliknande rustningar flyger runt på kollibrier och kämpar mot bogganerna - en slags grodliknande småtroll som står för föruttnelse, nedbrytande och död. I kriget mellan dessa båda krafter blir skogens drottning dödad och med sina sista krafter förminskar hon MK som nu dras in i kampen.

Jag hade tyvärr bara möjlighet att se "Epic" med svenska röster. De låter genomgående oengagerade och ganska opersonliga. Jag misstänker att det amerikanska originalet inte är lika slätstruket på den punkten. Det är en rik och vacker värld som regissören Chris Wedge med team bygger upp i sin film och det visuella är helt klart en av de stora behållningarna med filmen. Filmen hämtar sin utgångspunkt i en bilderbok av William Jones, som också fått vara filmens designer. Detaljer i vapen, rustningar, sadlar med mera gör småfolkscivilisationen spännande att utforska.

Som helhet var filmen dock lite av en besvikelse. Det är naturligtvis orättvist att jämföra en i grunden konventionell Hollywood-animation med Hayao Miyazakis verk. Miyazaki-san är trots allt den tecknade filmens främste auteur någonsin. Dock är det svårt att inte göra jämförelsen när "Epic" så tydligt knyter an till samma slags tematik och motiv. Vi har en hemlig osynlig värld i skogen, vi har en stark kvinnlig huvudperson, trolldom och naturlyrik.

"Epic" saknar dock helt den andliga dimension som är bärande i  Miyazakis filmer. Därmed får vi heller inte någon nyanserad bild av filmens centrala konflikt. På klassiskt västerländsk maner måste den beskrivas i termer av gott och ont. Bladmännen är goda och bogganerna onda. I den verkliga naturen fungerar ju livskraften och nedbrytandet i symbios, de är båda delar av livets stora hjul och här hade funnits utrymme att göra något intressant och nyskapande. Något som hade kunnat vända på traditionella konventioner. Men det passar uppenbarligen inte in i Wedges planer.

Ett annat problem med filmen är dess ton. Medan Miyazaki utan problem kan varva "Min granne Totoro" och "Ponyo på klippan vid havet" med betydligt mer vuxna verk som "Prinsessan Mononoke" måste "Epic" vara en barnfilm först och främst, trots att regissören bitvis låter den bli tämligen våldsam och mörk. Vi får visserligen aldrig se något blod men det där faktiskt karaktärer åt både höger och vänster samtidigt som andra scener med klassiskt komiska figurer - här i form av två överkaxiga sniglar - och annat som uppenbarligen riktar sig till en ganska ung publik. Filmen fastnar lite mellan dessa båda poler men kan inte ta ut svängarna fullt och något håll. Resultatet blir därför ganska ljumt.