Now you see me

Det finns något med trolleri och scenmagi som väcker fantasin och som sätter metaforer och symbolik i rullning. Å ena sidan är det en väldigt ren och klar konstform samtidigt som det är en arketyp för en viss given typ av underhållning vars främsta syfte är att blända och distrahera oss som åskådare, att manipulera oss precis så där som vi alla tycker om att bli. Å andra sidan knyter den an till vår längtan efter det irrationell och oförklarliga, den verkliga magin som vi så sällan upplever men som ligger och värker längt inne i våra inre, vetskapen om att den lilla, vardagliga världen som vi lever det mesta av våra liv i är allt för begränsad för att rymma allt det som vi bär i våra väsen.

Den film som bäst fångar allt det här är förstås Christopher Nolans "The Prestige", en hejdundrande genrelek och samtidigt ett skrämmande psykologiskt porträtt över precis hur oerhörda uppoffringar som krävs för att göra magin verklig och hur riskabelt det är. För den som ger sig ut på en sådan resa riskerar att aldrig hitta tillbaka igen. I Nolans film blir magiakten en bild för konsten att berätta en historia i sig och det går inte att komma ifrån att karaktärernas besatthet av sin konst och dess detaljer speglar också något av regissörens eget psyke. Precis som i dess systerfilm "Inception" är berättelsen en labyrint där vi som publik släpps ned och frenetiskt försöker finna en väg ut. Det är inte säkert att den vägen finns.

Att en film som "Now you see me", som också behandlar trolleri (och även den liksom "Inception" är en sk. stötfilm eller heist movie som de säger over there), väcker den sortens associationer - till två av de senaste tio årens absoluta höjdpunkter - är naturligtvis orättvist. Det är en jämförelse som få filmer skulle leva upp till. Dessvärre kommer den här filmen inte ens i närheten.

Vi introduceras för fyra stycken gatutrollkonstnärer spelade i tur och ordning av Jessie Eisenberg, Isla Fisher, Woody Harrelson och Dave Franco. De blir alla kontaktade av en mystisk person som de aldrig får träffa som introducerar dem för en plan. Klipp till ett år senare. Under gruppnamnet The Four Horsemen uppträder de fyra nu i en spektakulär show i Las Vegas. Som finalnummer tycks de teleportera en medlem ur publiken till ett bankvalv i Paris och stjäla alla pengar där, vilka de sedan låter regna ned över publiken. Och gissa vad? Bankvalvet i Paris är faktiskt tomt. Här träder en FBI-agent spelad av Mark Ruffalo in i handlingen tillsammans med en fransk Interpol-polis spelad av Mélanie Laurent. De båda omaka lagens väktare måste nu reda ut vad som faktiskt hänt. I utkanten av allt rör sig också Morgan Freeman i rollen som en före detta trollkarl som numera ägnar sig åt att göra dokumentärer där han avslöjar andras tricks. Michael Caine spelar en rik direktör som står som producent för magikernas show men som själv verkar bli lurad.

Som tydligt märks är detta en film med en ganska överdådig ensemble. Ingen av rollsättningarna är väl särskilt överraskande. Var och en spelar i grund och botten sin typ, en variant på roller de redan gjort flera gånger. Det fungerar naturligtvis, det är tydligt och vi som publik behöver bara kasta ett öga på varje karaktär för att få en grundbild av dem. Men det inspirerar ingen av skådespelarna till stordåd. Manuset ger dem heller inte så fasligt mycket att jobba med. Det mesta av energin tycks ha gått åt till den komplicerade intrigen. Dialogen tillför inte så hemskt mycket. I scenerna mellan Ruffalo och Laurent finns en del charm men det hade kunnat göras mycket mer av detta.

I en stötfilm, oavsett om det är "Jönssonligan" eller "Oceans Eleven", brukar vi som publik oftast bjudas in som medkonspiratörer. Vi får följa med i planeringen, leds steg för steg igenom hur allt ska gå till. När sedan väl planen ska genomföras händer något som ställer allt på ända och vi får istället se hur våra hjältar improviserar fram en räddning av planen. Så inte här, eftersom att vi som publik naturligtvis inte kan få veta hur tricket ska gå till innan det genomförs. Det finns flera mysterier här? Vad är magikerna egentligen ute efter? Hur går deras trick till? Och slutligen: Vem är den mystiske person som drar i trådarna bakom kulisserna? Ingen går att lite på och alla är misstänkta.

Det innebär tyvärr att berättelsen blir lite splittrad och inte på ett så värst produktivt sätt. Är det meningen att vis ka heja på magikerna eller på polisen? Filmen verkar pendla lite fram och tillbaka här.

Det hela är regisserat av Louis Leterrier, en av Luc Bessons gamla adepter, som tidigare gjort bl.a. "Danny the Dog", "The Incredible Hulk" (den med Edward Norton) och nyversionen av "Clash of the Titans". Han är ingen mästare tyvärr och regin är nog det svagaste kortet i mixen. Filmen har klara tempoproblem. Allt är hetsigt, uppskruvat och rastlöst, hela tiden. Kameran känns som om den ständigt är i rörelse. Runt, runt, runt, cirklar den karaktärerna, zoomar in och zoomar ut, aldrig stilla. Tanken är väl att det ska tillföra någon slags kinetisk energi men mest blir det faktiskt utmattande. När det väl blir dags för riktiga actionsekvenser, som egentligen är väl utförda, är allt redan så frenetiskt att de mer eller mindre tappas bort. Inte heller tycks Leterrier vara någon personinstruktör att räkna med. Det borde inte gå att misslyckas med en ensemble som den här men det blir aldrig något riktigt samspel mellan aktörerna. Det svänger inte. Det är synd för filmens premis är intressant och i bättre händer tror jag att den hade kunnat bli något.

Jag ska naturligtvis inte ge gåtans lösning här men bara säga det att upplösningen lämnade mig lite frågande. Jag är inte säker på att alla scener som föregått den helt skulle fungera om jag såg om filmen. En viss karaktär visar sig vara någon helt annan än vi trott och plötsligt blir en del av hens reaktioner tidigare lite konstiga i ljuset av vad vi nu vet. Jag misstänker att det kommer finnas en del hål i intrigen att plocka här för den som roas av sådant.